Konst – vad är det?

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.

Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.

Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”

Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”

Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”

Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!

Ola Åstrand.

”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”

Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”

Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?

”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”

Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.

Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.

”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”

Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).

Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?

Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”

Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”

(Ystads Allehanda 2017)

Ola Åstrand, politisk konstnär!

Ola Åstrand
Tryck
(Kning Disk)

Att bläddra i en bra konstbok är som att gå runt i en konsthall, låta ögonen vandra längs väggarna och fastna än här, än där. Ja, en konstbok kan till och med vara bättre än en utställning.

Boken blir en så stor och bred samlingsutställning att allt detta aldrig kunnat samlas ihop till en fysisk utställning. Och faktiskt kan man också komma närmare bokens papper än ett konstverk på en vägg.

Dessutom bjuder de flesta konstböcker på en ledsagande guide som berättar om konstnären och verken.

Så är det med boken ”Tryck” som dokumenterar konstnären Ola Åstrand. Jo, det ska erkännas: den aktuella konsten måste förstås passa boktrycket. Här finns också foton från utställningar (skulpturer, installationer och andra byggen) och då fungerar det sämre, som en dokumentation av konsten istället för konst i sig.

Men de flesta sidorna innehåller teckningar/målningar i färg och svartvitt samt foton. Och jag vidhåller: det mesta fungerar minst lika bra på papper som på en vägg.

Större än A4-format och grovt papper, lite tjockt och inte vitt utan gulaktigt eller gulnat. Säkert välvalt och även den ”sämre” papperskvalitén är till konstens fördel.

Pappret bidrar till att förstärka det omedelbara och brutala som bilderna förmedlar, det knyter ihop Ola Åstrands bilder med snabbt tillkommen politisk konst. Eller revoltkonst är kanske en bättre benämning?

Ola Åstrand var en av dem som stod bakom utställningen ”Tänd mörkret – Svensk konst 1975-85” (visad härom året på Ystads konstmuseum) och hans egen konst anknyter till den politiska svenska konsttraditionen, från 60-talet och framåt.

Åstrands bilder är som kollage av influenser, både konstnärliga och musikaliska. Här finns tuschsvarta bilder som får mig att minnas tidningen Puss medan andra kunde vara rutor från någon tecknad serie de senaste tio åren. Inte blir jag förvånad när det mot slutet av boken också kommer ett par sidor med tecknare serier.

Hans bilder har en ettrig attityd med känsla av agitatorisk rock: progg, punk och metall.

Som Åstrand utropar: ”Jag vill kalla mig politisk konstnär! Om politik börjar hos en själv. Att man börjar med att förändra sig själv.”

Vilket också syns på bild efter bild: den fjättrade människan. Hon eller han, ibland förvriden men oftare innesluten och drömmande; instängd och inlåst av sig själv eller andra, av samhället och dess värderingar, till exempel om kvinnligt kontra manligt.

Ingen väg ut eller rättare sagt: ingen förbestämd utväg. Nödutgången får vi själva leta efter. Under teckningen av en ormmänniska har Åstrand skrivit ”This way” i en dubbelriktad pil. Vägriktningen finns hos oss alla, var och en måste ta ställning till sitt liv.

Annika von Hausswolff, Pontus Hammarén och Clemens Altgård har skrivit varsitt efterord som presenterar konstnären och guidar till konsten.

Mest intressant för konstintresserade i den här delen av Sverige är nog Altgårds text, där Clemens berättar om sitt och Olas möte och vänskap på 70- och 80-talen i Malmö, genom musiken, fanzineprojekt med mera.

Det ger en utmärkt bakgrund till konstnären Ola Åstrand.

(Ystads Allehanda 2010)

Ystads konstmuseum (9): Svenskt 70- och 80-tal

Tänd mörkret!
Svensk konst 1975-85
Ystads konstmuseum

När man ska gå igenom utställningen så kan man antingen följa kataloghäftet och börja vid receptionen: sätta sig ner, ta på lurarna och höra musikgruppen Void Minimalistic Orchestra från Malmö framföra ”Prokrustes bädden” (från 1981) med fyra elgitarrer på gränsen mellan rock- och konstmusik.

Bra startpunkt: Void Minimalistic Orchestra blir ett – av flera möjliga – ljudspår till en utställning från en tid då konst (mycket måleri men också foton, (serie)teckningar, skulpturer och andra objekt) och musik samverkade likt älskare eller syskon.

Stora utställningssalen med Erla Thórarinsdóttir och Knut Swane.

Man kan också strunta i museets snitslade bana, gå rätt upp till tredje våningen och vända huvudet åt vänster. Det är häftigt, ordgrant och flertydigt. På kortväggen i hörnet tvärs över rummet syns en stor målning av Erla Thórarinsdóttir och på långväggen hänger målningar av Knut Swane och därefter Wallda-gruppen (Max Book, Eva Löfdahl, Stig Sjölund), allt från första hälften av 80-talet.

Måleriet är, som sagt, häftigt och vilt, bägge orden användes som benämningar på en ny konstriktning – eller attityd – kring 1980. Fast de uppräknade hörde inte till de vilda konstnärerna – eller kanske? Där finns beröringspunkter. Också de var konstnärer i samma vilda och häftiga tid.

Mycket av den konst som svenska och även andra konstnärer skapade under – så kan man nog säga – konstdecenniet 1975-1985 var barn av och i sin tid. Konstverken påminde om varann – om varandras existens – men blev också olika, varje konstnärs eget verk.

När jag står där, mitt i rummet på tredje våningen, med ögonen, alla sinnen – hela kroppen – vidöppna, tittar på och inte minst känner konsten, så återkommer tiden. Just dessa år kring 1980 skapades ”min” konst, aldrig har jag upplevt konst så starkt, som så viktig, som då. Det var tiden då 70-talets kollektivism mötte 80-talets individualism, politiken blev personlig, plakatkonst omvandlades av och genom varje konstnär till ett eget politiskt uttryck och budskap.

Att 80-talskonst inte skulle vara politisk… nej, det är en myt! Låt oss fortsätta runt och titta…

Anette Abrahamsson ”When we are together”.

Anette Abrahamsson, svenska men mest verksam i Danmark, dominerar ett av smårummen. Hon har – i mina ögon – blivit den främsta svenska representanten för det vilda, häftiga måleriet, som inte var så starkt i Sverige men desto starkare i Tyskland och Danmark. Målningen ”When we are together” (1984) föreställer en lång kvinna – utan ansikte – och en kortare man. Direkt och snabbt målat, gripande – ja, påfusigt.

Intressant också att se hennes video, ”III Pictures of III Pictures”, där målarkonst och musik förenas i människans kropp, som får uttrycka livet (fritt och fängslat).

I det andra lilla rummet finns målningar av Ivar Södergren och Jörgen Melanton, två personliga realister, drömska och fantasyaktiga på var sitt sätt. Södergrens vykorts- eller serierutesmå gouacher (1979-89) – till exempel en Prippsburk med fyra ben som lyfter på det ena och pinkar – hänger i rader som seriestrippar; Melanton har bland annat målat ett gäng apor som spelar ”Djungelrock” (1980).

Bland konstnärerna i den stora salen bör speciellt nämnas Carsten Regild, Roger Risberg och Petter Zennström – så olika men också de med en samhörighet i tiden.

Carsten Regilds ”Lampa”.

Regild, som gjort ”Den svarta glödlampan” på affischen till utställningen, hämtade hantverksskicklighet från reklamen. Hans ”Antiwolf”-målningar på masonit (1977) är både dåtida och ännu äldre, konst och reklam, en egen sorts popkonst. Risberg kunde måla ett vilt ”Porträtt” (1984) i häftiga, oblandade färger som gult och rött.

Roger Risbergs ”Porträtt”.

Zennström skrapade groteskt realistiska bilder ur kartong med rubriken ”Dödens Nyheter” (1975-85). Det är med stor glädje jag återser ett Jamaicamotiv som på 80-talet var illustration till en text jag hade skrivit om reggae.

I det sista lilla rummet visas en film med Margaretha Åsbergs dansföreställning ”Life Boat” (1976) till musik av Steve Reich. Också Åsberg hör hit, som en del av den nyskapande och framåtblickande tiden.

Omöjligt att nämna alla konstnärer som omfattas av utställningen ”Tänd mörkret!” – men ytterligare några ska få plats.

På våningen under, alltså den andra, finns de serietecknande konstnärerna Gunnar Lundkvist med ”Klas Katt” och Joakim Pirinen med ”Socker-Conny”.

Kristina Abelli Elanders “4-ever U-nited”.

Också Kristina Abelli Elander måste ha varit influerad av tecknade serier. Hennes målningar – som av tvåsamhet och barn i ”4-ever U-nited” (1985) – är stiliserade och enkla, målade i vackra färger, rena, rara och klara, men i figurerna, liksom under själva materialet, bubblar oron och ifrågasättandet.

”Tänd mörkret!” är en vandringsutställning, producerad i Göteborg av Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Ändå är det som om utställningen vore specialgjord för Ystads konstmuseum, som om konstmuseichefen Thomas Millroth (och intendenten Ýrr Jónasdóttir) sammanställt den.

Millroth har också varit med från början. Jag rekommenderar – verkligen! – den pocketbokskatalog, som gavs ut när utställningen visades i Göteborg och där Millroth är huvudförfattare. I boken förenas konst och musik på ett tydligare sätt än i själva utställningen. Varför spelas inte tidstypisk musik i varje utställningsrum?

Ulrike Meinhof-monter.

Millroth har dessutom kompletterat utställningen med fler – ofta lokala – konstnärer. I bottenplanet, i före detta fotogalleriet, finns – det är ju Millroths specialitet – ett stort antal så kallade Artist’s books. Jovisst begriper jag att de måste ligga i montrar för att kunna bevaras, men böcker ska inte tittas på utan läsas. Jag vill bläddra i dem!

Förläggaren Bo Cavefors och konstnären Sture Johannesson hör också till komplementet. På 70-talet stoppades Cavefors utgivning av Ulrike Meinhofs texter och Kulturhuset i Stockholm stängde Johannessons utställning om Meinhof (och drottning Silvia).

Propagerade Cavefors/Johannesson för terrorism eller dokumenterade en tid i historien? Ställdes frågan: Vilken sorts samhälle föder terrorism? Då som nu, kan tilläggas. Har en liten monter på Ystads konstmuseum blivit aktualiserad på nytt – och därmed kontroversiell, på nytt?

Allra sist: I förra fotogalleriet hänger även några bilder (gouache och tusch) av Kalle Berggren, en annan favorit. Bilderna ur ”Resan till Åland” (från, tror jag, sent 70-tal) är lika drömska som realistiska med en ton av mardröm.

Alla foton: Bengt Eriksson

(Publicerat i Ystads Allehanda 2008)