Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (1)

Varit med i årets Manifestjury igen för kategorin “Folk”. Så jag tänkte lägga ut mina recensioner av de fyra nominerade albumen, ett album per dag.

*

Hazelius Hedin
Sunnan
(Amigo)

Jo, det är väl folkmusik, eftersom personligt nyskapande ingår i traditionen.

Fast musiken kan också kallas experimentell, endast ett par av de instrument som Esbjörn Hazelius och Johan Hedin spelar (gitarr, cittern, fiol, sopran- och oktavnyckelharpa samt oktavmandolin) förekommer i svensk folkmusiktradition.

Eller varför inte bara tala om musik, också på sitt nya album spelar och sjunger ju de bägge musikanterna precis som de vill.

Äldre och yngre låtar, instrumentalt varvas med sång. Variationsrikt, både i låtval och ljudbilder.

Stämningen växlar beroende på om fiol eller nyckelharpa tar melodin. De fingerknäppta instrumenten påverkar också melodierna och hela traditionen.

Allra mest gillar jag när Hazelius sjunger med sin avmätta röst, som i sin egen nygamla visa om trettonåringen på Skurups marknad.

(KB/YA/TA 2014)

I CD-spelaren: Rydvall och Mjelva, svenskt och norskt

Rydvall och Mjelva
Isbrytaren
(Heilo)

Erik Rydvalls svenska nyckelharpa samspelar med Olav Luksengård Mjelvas norska hardingfela – och tvärtom.

Ordagrant, för Rydvalls och Mjelvas respektive toner och rytmer spelar i varann, breddar de folkmusikaliska uttrycken, fördjupar eller höjer upp, gör musiken mer komplex eller lättar till.

Sverige och Norge: så nära geografiskt men ändå så olika musikaliskt att instrumenten inte borde kunna spela ihop och skapa en gemensam, ny och annan sorts folkmusik. Och samtidigt bevara sin egenart.

Den svenska nyckelharpans låtar är mer lättsamma och kanske lyckliga till toner och rytmer; den norska hardingfelans låtar är filosoferande och eftertänksamma, även när rytmerna dansar.

Rydvall och Mjelva spelar med ömsesidig respekt, vilket innebär att var och en också bidrar med hela sin folkmusikaliska personlighet.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Nordic

Nordic
Hommage
(Dimma)

Senaste trenden i svensk folkmusik är att spela akustiskt med otraditionell sättning.

Som cello, mandolin och nyckelharpa. Huvudinstrument för trion Nordic, även om Anders Löfberg, Magnus Zetterlund och Erik Rydvall kan växla om med kontrabas, tramporgel och en lågmäld elgitarr.

Nordic, som härmed utnämns till den nya folktrendens främsta representant, spelar på samma gång traditionellt och experimentellt (fast i det lilla, finhörda). Folk- och konstmusik samsas i de mestadels egna låtarna.

Kammarmusikaliskt vackert men också rytmiskt. Och vilket fantastiskt samspel! Alla tre behärskar instrumenten så väl att de vågar leka med tonerna och arrangemangen.

Övriga två får ursäkta men jag måste lyfta fram Magnus Zetterlund, som med sin plinkiga, plonkiga, metall- och träburkiga mandolin ger ett nytt sound åt svensk folkmusik.

Lyssna på ”Bruce” (som i Springsteen?), där Zetterlund plinkar som mest och bäst. ”Milous vals” är ett annan favorit, lika finstämd som svängig.

I en av de oegna låtarna, ”The Lochs of Dread” (hämtad från Jerry Douglas/Bela Flack) gör Nordic också en avstickare till USA via Irland..

”Hommage” – det andra albumet med gruppen Nordic – kan bli årets folkmusikskiva.

(Ungefär såhär i Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Siri Karlsson

Siri Karlsson
Gran Fuego
(Flora & Fauna)

Siri Karlsson är/var tre personer.

Dels en kvinna som ska ha levt i Småland på 1800-talet. Hon sjöng och spelade psalmodikon. I hemmet fanns souvenirer från Kina och Afrika, där hennes släktingar varit missionärer.

Dels är Siri Karlsson också en musikduo: Maria Arnqvist, altsax/sång, och Cecilia Österholm, nyckelharpa/sång.

Siri Karlsson-duons nya, andra album, ”Gran Fuego”, kan vara en klingande tolkning av småländskan Siri Karlsson uppdaterad till 2000-talet.

Inledningsspåret, ”Där allting börjar”, är en kakafoni av musikinfluenser. ”Sierra Nevada” låter som om Arbete & Fritid, Träd Gräs & Stenar och Kebnekajse spelar tillsammans och på samma gång. I ”Den gamle” samspelar saxofon och nyckelharpa så fint och nästan traditionellt folkmusikaliskt, för att i följande spår, ”Lament”, hamna i medeltida kyrkomusik med underliggande ordlös sång.

”Jakob Grape” inleds med elektrisk afro-gitarr, ”The Wild Wood” låter som ett svenskt spelmanslag på marsch genom Tolkien-skogen och ”Postludium”, avslutningsspåret, framförs av Maria Arnqvist, tror jag, på harmonium, tror jag också. Stycket spelas växelvis av kyrkomusikern och positivhalaren.

Några exempel, bara. Bl a Jari Haapalainen, trummor, Simon Svärd, elgitarr, och Olof Misgeld, fiol, har hjälpt till med det musikaliska.

(Hifi & Musik 2011)

PS. Först lanserar Siri Karlsson, alltså den kvinnliga duon, en myt om att de tagit sitt namn efter Siri Karlsson, alltså den kvinnliga folksångerskan/musikern i Småland, och sen – när man som recensent ställt upp på myten, inte vill avslöja den och dom utan fortsätter att bygga på – då går Siri Karlsson-fräckingarna, alltså duon, själva ut och säger att Siri Karlsson, alltså den kvinnliga förebilden och musikern, är påhittad.

Hon har aldrig funnits. Dubbel- eller t o m trippelfräckt.