Etikettarkiv: NRBQ

NRBQ – äntligen i Sverige!

NRBQ
Kulturbolaget, Malmö

NRBQNär NRBQ ropats in för andra och sista gången, konserten är slut och de flesta av oss är svettiga med ben som spagetti, då knackar en kille mig i ryggen och undrar:

– Vad ska du skriva om det här?

Sen tillägger han:

– Jag har lyssnat på rock i 20 år och jag tror aldrig jag hört några bättre!

Pressfoto (2009).

Det beror väl på, svarar jag, att NRBQ:s musik innehåller alla dessa tjugo, nej trettio år av rockmusik.

NRBQ:s musik börjar hos boogie woogie-pianister i bordellerna i New Orleans och fortsätter genom countrymusiken, 50-talets rockabilly, Davis Sisters (med Skeeter Davis) och Everly Brothers, Beatles förstås men också punkband som The Clash, och går vidare långt in i avantgardemusikens experiment.

Allt detta – och då har jag ändå bara nämnt en bråkdel av alla influenser – blandar NRBQ i vilken ordning som helst och ibland spelar de allt på samma gång.

Tjugofem år efter sin första LP står NRBQ äntligen på en svensk scen.

1982 blev min längtan för lång och svår, då vallfärdade jag till Woodstock och hörde NRBQ live för första gången. Så redan innan konserten vet jag alltså vad publiken på Kulturbolaget ska få höra: ingenting mindre än världens bästa rockband!

Och precis det får publiken också höra!!!

Utlandsfinklädda i färggranna skjortor med grönsaker och stora bilar bjuder NRBQ på ett smärre smakprov ur sin 7 854 (eller om det är 7 855) låtar stora repertoar.

Det verkar som om spelprogrammet fortfarande styrs av pianisten Terry Adams. Han slår några ackord och då vet de andra efter en halv vers cirka vilken låt de ska spela.

Efter en inledande hyllning till tolvtaktersblues följer den mest sentimentala country, egna Beatlesinfluerade låtar som ”Me and the Boys”, ”This Ole House” (som Shakin´ Stevens upptäckte och fick en hit med tack vare NRBQ), ”I Got Rhythm” (den gamla Johnny Cash-låten som NRBQ gjorde ett så bra nytt arrangemang till att Cash spelade in låten på nytt med NRBQ:s arr), rock´n´roll och rhythm & blues och avantgardejazz och plötsligt drar Terry Adams till de andras förfäran, verkar det som, igång ”Michael Row the Boat Ashore”.

Sen börjar gitarristen Al Anderson att lira en riktigt sliskig låt – vad är det? jazz? country? något onämnbart? – som jag är säker på att ingen av de andra i bandet någonsin hört förut!

Blåsduon Whole Wheat Horns spelar trombon och sax som ett par bräkande får.

Och det räcker ju inte: nu går trummisen Tom Ardolino fram till mikrofonen och börjar sjunga Dion & The Belmonts ”Teenager in Love”.

Himmel! Ett band som lirar den låten kan bara vara bäst!

Joey Spampinato spelar bas och sjunger med ljus italiensk röst. Honom får jag inte heller glömma att nämna.

Och ja, folks. ”That was rock & roll”, som de säger.

(Från Kvällsposten 3/11 1984, rättad version; på den tiden ringde man in recensionerna, resultatet kunde bli – nästan – hur som helst i den tryckta tidningen.)

Annonser

Klezmer i Tel Aviv

Min första konsert bör ha varit 1956, då Tommy Steele spelade på biografen Anglais i Stockholm. Sen dess har jag varit på flera hundra, kanske några tusen konserter. De flesta kommer jag nog knappt ihåg men några – faktiskt ganska många – finns kvar som aldrig avslutade konserter. De pågår fortfarande, när som helst kan jag spela upp dem i huvet.

Från 60-talet och framåt: Beatles (Tennishallen, Stockholm), John Lee Hooker och Rolling Stones (Alexandra Palace, London), Hansson & Karlsson (Gyllene Cirkeln, Stockholm), Incredible String Band (Les Cousins, London), Joni Mitchell (rockfestival i Atlantic City), International Harvester (Ceders café, Stockholm), Skäggmanslaget (Delsbostämman), Super Mama Djombo (festlokal i Guinea-Bissau), Ruben Blades (Sheraton, New York), NRBQ (pub i Woodstock), Jali Nyama Suso (turisthotell i Gambia), Abdullah Ibrahim (Louisiana i Danmark), Victoria Williams (KB, Malmö), Eter / Sofia Karlsson (Korröfestivalen), Yoshiko Kishino (Blue Note, Tokyo), Tinariwen (Malmöfestivalen)…

Ja, det är mycket som fortsätter att spela i mitt huvud, märker jag. Ännu en konsert måste jag också nämna: Oy Division (på klubben Levontin 7 i Tel Aviv strax före chanukka och jul 2007).

För trots att jag går på färre konserter än i ungdomen så verkar jag hamna på ställen där det spelas musik som gör mej lika exalterad som, säg, Incredible String Band för 40 år sen! Det kan tyckas lite märkligt att jag upp i pensionsåldern får nya favoriter, men ännu märkligare är det att musiken aldrig stagnerar utan förnyar sej, ständigt och jämt. Alla sorters musik, som inte liknar något annat jag hört, gör mej fortfarande lika nyfiken. Som nu senast i Tel Aviv…

Världsmusikjournalisten Dubi Lenz försåg oss med en lista över aktuella konserter och namnet Oy Division stack i ögonen. Lenz berättade att nu hade unga israeliska musiker börjat spela klezmer. Tidigare generationer ansåg att klezmer inte hörde hemma i Israel utan var musik från och för den gamla världen. Oy Division, sa Lenz, spelar Israels häftigaste klezmermusik!

Strax satt vi i en taxi på väg nerför Allenbygatan, som börjar vid lyxhotellen på stranden och slutar neråt gamla busstationen. På tvärgatan Levontin nr 7 ligger klubben med samma namn. Ett övergivet småindustriområde och Levontin 7 skulle man inte upptäcka om man inte visste att klubben fanns. Spellokalen en trappa ner ser precis ut som popklubben Nettes potatiskällare i Gamla stan (där The Friends spelade på 60-talet).  

oy-dvision-levopntinbild

 

Oy Division live på Levontin 7 i Tel Aviv.                                                                      Foto: Dirhaim: http://photo.tinyways.com


Oy Division sätter genast igång med att riva och röja. Det låter som om de vill spela sig ner till musikens rötter under marken. En av musikerna – Eyal Talmudi, som spelar klarinett – känns igen från en annan grupp, Balkan Beat Box. De övriga, berättar Dubi Lenz, är hans bror Assaf Talmudi, som spelar dragspel och startade gruppen, Gershon Leizersohn, violin och sång, samt Avichai Tuchman, ståbas. Tom Cohen medverkar som gästmusiker på en allt mer frenetisk mandolin.

Eymal Talmudi är motorn, som driver och jagar på. Genom att bända klarinettonerna allt mer skalmejalika och nicka bestämt åt de övriga får han också dem att veva taglet ur fiolsträngarna, krama tangenterna ur dragspelet och dunka, slå på basen. De sjunger, ropar och gråter.

De spelar ett medley som inte tar slut utan börjar om igen och igen med låt efter låt, allt fortare och fortare! Publiken dansar en punkig långdans. Aldrig har jag hört klezmer spelas så snabbt, tufft och hårt, så primitivt. Liksom bortom och djupt in i traditionen, inte den musikaliska utan den mänskliga, ur vilken musiken en gång uppstod. Alla USA:s och Europas klezmergrupper blir kastrerade tamkatter i jämförelse.

Efter konserten berättar Assaf Talmudi att Oy Division försöker återskapa den allra tidigaste, ursprungliga formen av klezmermusik, då klezmer var nyfödd, en ännu inte riktigt färdig musikform.

Lyssna och titta på Oy Division: www.myspace.com/oydivision

(Publicerat i Lira (2008)