Etikettarkiv: Notblad

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Jazzfestivalen i Ystad – årets och nästa års…

Under nästan en vecka har jag på Erikssons kultursidor lag ut några recensioner av konserter under Ystad Sweden Jazz Festival 2011, tidigare publicerade i Ystads Allehanda.

Men nu får det vara bra. Mina resterande recensioner – det finns några till – och även Fredrik Fischers kan ni läsa på YA:s hemsida. Här följer en sista, avslutande tyckarkrönika om årets jazzfestival och framtiden.

Från Ystad Sweden Jazz Festivals hemsida.

Det här är inte jazz! utbrast en amerikansk jazzkritiker när LaGaylia sjöng. Ska det här vara jazz? undrades det i publiken när Tonbruket spelade. Själv tycker jag alltför många jazzmusiker stirrade i notblad.

Alltså bort med de här avarterna till nästa års jazzfestival i Ystad!

Nej, absolut inte. Vem kan definiera vad jazzmusik är på 2000-talet? Och vem drar gränserna? Ju mer innehållsrik jazzgenren blir, desto bättre. Sen är det upp till var och en att gilla eller ogilla.

Problemet med Ystad Sweden Jazz Festival 2011 var inte vad som spelades utan vad som inte spelades. Och nej, det handlar inte om kvalitet. Det spelades fantastiskt bra musik på så gott som varenda konsert.

Men det fanns för många förvaltare bland musikerna och alldeles för få murbräckare, bergsprängare och nyskapare. Enligt mina öron. Och om festivalen ska spegla jazzutbudet i Sverige och världen.

Så mycket folk som var på alla konserter så tar jag för givet att Ystad Sweden Jazz Festival också kommer att arrangeras år 2012. Men jag har fräckheten att komma med ett par förslag till Jan Lundgren, jazzmusikaliskt ansvarig.

För det första: Vart hade tjejerna tagit vägen? Förutom alla jazzsångerskor finns det så många unga kvinnor, inte minst i Sverige, som spelar och skapar spännande jazzmusik. Boka in dom till nästa år!

För det andra: Inrätta en jazzklubb inom jazzfestivalens ram. Klubben kan heta nåt i stil med Tredje örat & Tolfte sinnet. Där kunde de jazzmusiker spela – veckan och nätterna igenom – som spräcker upp reglerna och bryter sönder traditionerna.

Att förskräcka har alltid varit en av jazzmusikens viktigaste funktioner. Till nästa år: Skapa en scen för framtidens jazzmusik.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)