Etikettarkiv: Norah Jones

Neil Young-jazz i CD-spelaren

Ida Sand
Young at Heart
(Act)

Ida SandEtt projekt á la en dödspilot. Rättare sagt, det borde ha varit det.

Men Ida Sand lyckas med något som på pappret inte borde vara möjligt. Hon har tagit sig an tolv Neil Young-låtar och förvandlat dem till jazz – samtidigt som hon bevarat karaktärerna, låtarna är fortfarande Neil Youngs.

Resultat: ett älskogsmöte i musik.

Till råga på allt har hon valt låtar – till exempel ”Hey Hey, My My”, ”Harvest Moon, ”Ohio”, ”Old Man” och ”Helpless”, den sista en duett ihop med Bo Sundström – som i sina definitiva originalversioner sitter etsade i hela mig och som det måste vara svårt på gränsen till omöjligt att göra om till jazz.

Men Ida Sand lyckas med det omöjliga.

Hon lägger jazzackord på pianot och sjunger med all soul och gospel hon har i rösten. Dan Berglund, bas, och Christer Jansson, trummor, betonar att nu är det jazz och Jesper Nordenström, klaviaturer, får sin orgel att pumpa, sucka och viska toner som andetag. Nisse Landgren smyger in fint med trombonen i nämnda ”Hey, Hey, My, My” och ”Woodstock” inleds med att Ola Gustafssons elgitarr ylar wah wah som på 60-talet.

Jo, ni läste rätt. Det räckte alltså inte med Neil Young utan Joni Mitchells låt om ”Woodstock” finns med som bonus.

Jag menar, den har ju redan gjorts i två, säger 2, definitiva versioner. Fast nog tusan lyckas Ida med den också! Hennes kraft- och soulfulla tolkning blir den tredje definitiva versionen.

De lugna, stilla spåren – som ”Birds”, ”Old Man” och ”One Of These Days” – tycker jag om allra mest. Innerligt och vackert med inneboende kraft och styrka. Utan att jämföra sätten att sjunga, spela och skapa musik så når Ida Sand i dessa lugna, intensiva stunder upp till samma konstnärliga nivå som, säg, Nina Simone och Norah Jones.

(Lira 2015)

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)