Etikettarkiv: No Depression

Richard Buckner, sångpoet utan vers, vers, refräng och vers

Richard Buckner åkte tåg från Stockholm till Malmö. Som han säger: ”Det var längesen jag var ensam. Jag ville sitta på ett tåg, försjunken i en bok och mej själv.”

Buckners sångpoesi har beskrivits som en balansgång mellan intimitet och melodram, skönhet och tragedi. Man kan också säga att hans sånger behandlar ett och samma ämne: ensamheten som lockelse och förbannelse.

– Jag tycker om att vara ensam, säger Buckner när vi träffas före konserten på KB. Ibland kan jag ha en gitarrist med mej och förut hade jag en hustru som var trummis. Då reste vi tillsammans. Men oftast reser jag ensam. Jag tycker om att sitta ensam i bilen och köra.

Du turnerar hela tiden?

Så såg inte Richard Buckner ut när jag träffade honom, men så här ser han tydligen ut idag.

– Måste göra det för att få ihop pengar till hyran. En gång reste jag tre år i sträck, fram och tillbaks genom USA. I de största städerna kan det bli spelningar två kvällar i rad, annars är det en stad ena kvällen och en annan nästa.

– Att fråga honom, vilken galen idé, men jag minns att jag en gång frågade Steve Earle hur man får ihop livet som turnerande artist med relationer och äktenskap. Är det värt priset? Men sen tänkte jag att här sitter jag med Steve Earle och äter en bagle, så det är nog värt det.

Richard Buckners pappa var en resande försäljare. Familjen bytte bostadsort flera gånger per år. Som vuxen fortsätter Buckner att bo än här, än där: i San Francisco, på ett indianreservat och i Vancouver. Nu bor han i Austin.

Buckner brukar placeras i den diffusa genren ”No Depression”. Country + urban noir, föreslår jag. Nej, Buckner förstår inte vad jag menar. Din sångpoesi är ju country och amerikansk folksång samtidigt som den inte är country och amerikansk folksång. Då ler han. Den beskrivningen gillar han.

Någon skrev att du är countryns motsvarighet till Joy Division. Den beskrivningen är han ännu mer förtjust i. Joy Divison hör till favoriterna. Placera dej själv i country- och folksångargenren! Vilka sångpoeter känner du släktskap med?

– Jag finns ju här, säger Buckner och lägger handen på ett ställe på bordet. Och jag tycker om Howe Gelb (Giant Sand) men han finns ju här, fortsätter Buckner och lägger handen på ett annat ställe. Och var placerar man Terry Allen?

Buckners sånger har varken början eller slut. De bara fortsätter och går på. I CD-häftena brukar sångtexterna skrivas ut som noveller så att man inte riktigt vet var en sång slutar och en annan börjar.

En Bucknersång består aldrig – snarare än sällan – av vers, vers, refräng och vers. Mer oregelbundna sånger finns inte. Och ändå kan de bli riktigt melodiska. Fast när jag säger det så tittar Buckner konstigt på mej.

Kan man säga att du är en litterär countrysångpopet.

– Texterna och orden är viktiga. Jag skriver hela tiden, också annat som inte blir sånger. Sångerna skriver jag i delar – en del här, som passar ihop med en annan del där, som i sin tur passar ihop med en annan.

– Jag kan sitta ensam hemma vid pianot en dag och spela i åtta timmar. Plötsligt spelar jag en melodistump som jag gillar, då sparar jag den.

Senare på kvällen står Richard Buckner på KB:s scen med en elförstärkt akustisk gitarr och en elplanka. Med är också Gary Newcomber, vars smekande vackra steel guitar-toner poängterar både det melodiska och ensamheten.

Live är Buckner mer kraftfull och spelar högljuddare på gitarrerna. Desperationen blir mer desperat. Sångernas svärta är svartare och de vita fläckarna färre och mindre. Den mycket entusiastiska publiken tar Buckner med häpnad, får honom att sätta sej på scenkanten och sjunga a cappella.

I publiken finns, förstås, Christian Kjellvander.

(Hifi & Musik 2003)

Lyssningstips:
”Devotion + Doubt” (1997, MCA) Livet efter första skilsmässan. Medlemmar från Giant Sand och Calexico i kompet.
”Since” (1998, MCA) Livet går vidare; tuffare musik och i alla fall något ljusare sånger.
”Impasse” (2002, Fargo) Buckner spelar själv alla instrument utom trummor, som hans före detta hustru spelar.
”Richard Buckner” (2000-03, Fargo) Till endast egen gitarr sjunger Buckner sånger som också finns på tidigare album. Här blir de ännu mer nakna och spröda.

Tillägg 2011:  Sprillans nya albumet ”Our Blood” (Decor), det första på fem år.

Annonser

I CD-spelaren: Landstrom

Landstrom
In The Bright Daylight
(Kullsta Records)

På duons egen hemsida jämförs Landstrom med Cowboy Junkies och 16 Horsepower men jag skulle snarare utfärda lite Julie & Buddy Miller-varning. Inte direkt musikaliskt men för det nära samspelsjunget mellan Göran Lindströms gitarrer och hustrun Carina Landins lika bra som omväxlande röst. Hon kan än sjunga stilla och vackert, än öppna munnen och bita med ett stort bett.

Innan jag kommer in på Landstroms debutalbum så måste jag också fundera lite över den svenska musikens förhållande till country. Nu ska man väl inte placera Landstrom under etiketten country men det finns ju definitivt trådar över och bakåt till amerikansk countrytradition.

Och de blir fler och fler nu, alla svenska grupper och artister som spelar och sjunger någon slags amerikansk country & roots-musik. Och gör det så bra! Ändå är det inte många år sen de flesta svenskar som ägnade sig åt country och blandgenrer runt omkring mest lät som en parodi – ja, sämre och bättre men ändå inte som country på riktigt.

Vad beror det då på att så många i Sverige numera verkar ha fått ett mer naturligt förhållande till de amerikanska musikrötterna? Att de både lyckas ta till sig och, oavsett om de sjunger på engelskamerikanska eller svenska, personliggöra den amerikanska traditionen?

Nej, jag har inget svar, endast frågor…

Till exempel Landstrom, som förstås tagit sitt namn från efternamnen Landin och Lindström. De kan låta amerikanska men det finns också något annat i musiken, något… nej, jag vet inte om det kan kallas svenskt, men det bör ju ändå ha en del att göra med att de bor där de bor, nämligen i östra Jämtland, närmare bestämt samhället Hammarstrand, och inte i säg Tennessee eller Texas.

De har lyssnat utifrån på amerikansk rootscountry, alt-country, no depression eller vad man vill kalla det och inifrån sig själva, sin hemort och omgivning, landskapet de bor i. Jag tror jag vågar påstå att det är i och ur detta möte som Landstroms musik skapas.

Det musicerande paret Landstrom. Foto: Hilda Lindström.

Inte enbart Carina Landin som sjunger – men hon sjunger mest – till en knottrigt countryrootsrockbluesig wall of sound. Med ”knotter” menas något i stil med en strukturtapet som får ljudväggen att bli knottrig och skrovlig; och de nämnda musikformerna ska inte tydas ordagrant och genrebestämt utan plockas isär i små beståndsdelar och pusslas ihop igen, inte riktigt där de satt från början utan på nya ställen, så att de bildar en lite ojämn struktur.

Göran Lindström gitarrer – oftast en elgitarr – hör jag ju men annars hade jag svårt att urskilja de olika instrumenten i ljudstrukturen. Så jag ringde och frågade. Carina svarar och räknar upp: klarinett och saxofon, tramporgel, ibland piano, till och med en blockflöjt. Till detta kommer Micke Ajax på trummor, den enda utomstående som medverkar.

Låtarna har Carina Landin och Göran Lindström gjort tillsammans. Hon skriver oftast texterna och han gör oftast melodierna, om jag förstått rätt. Låtarna både börjar och fortsätter i den lilla, minimalistiska skönheten. Små och mindre ändå, vackra och ännu vackrare melodier, ett slags utmejslad melodisk skönhet, som instrumenten lyfter fram och visar upp men utan att klä på.

Låtarna är lika nakna som när de var nyfödda, trots att musiken kan tjuta och yla. Men tyst, ändå lika tyst som en vinande vind genom fönsterspringorna, hur mycket elgitarren än fräser. Och den minimala skönheten varieras på minst elva sätt, lika många som spåren på albumet. Det var längesen som jag hörde ett helt album där varje låt är sig själv, sitt eget barn, ett talande, sjungande, spelande jag, bland de övriga.

Hur det än fräser i musiken – nivån hade ju kunnat vridas upp i mixen och blivit ös, skrammel och larm men ljudet verkar snarare ha vridits ner – är också det instrumentala så minimalistiskt att jag kan komma att tänka på både Daniel Lanois och Brian Eno. Så kanske snarare – istället för ljudvägg – ett ljudlandskap. Och då ett lantligt landskap: skog, nog snö också, berg, stillhet, andhämtning, eftertanke; det hör jag att jag ser.

”Folkton” står det också på hemsidan. ”Norrländskt” läste jag nån annanstans. Om det låter norrländskt vet jag inte men jag är rätt säker att även om jag inte vetat varifrån Carina Landin och Göran Lindström kommer så hade jag trott och tyckt att det här måste vara landsortsmusik, från Norrland eller lika gärna någon liten by på Österlen, om vintern, i blåsten, i ett hus med vidder och ödslighet omkring. För att ta ett par privata exempel: så här känns det nämligen inte att skynda nerför Långholmsgatan på Södermalm i Stockholm utan det är mer som att gå ut i trädgården bakom huset i Vollsjö.

Så det jag hörde först och som får mig att spela Landstroms debutalbum igen, igen: rösten, Carina Landins sång. Tänk på Julie Miller. Också Göran Lindström sjunger. Det är väl åkej, sådär. Men inte lika minnesvärt. Ursäkta men tänk Buddy Miller.

Också foto: Hilda Lindström.

Carina Landin byter röst i olika låtar, efter innehållet i texten och stämningen i melodin. Hon sjunger så stilla och tyst att hon nästan viskar i ”Another Me”, vrider rösten till rock & R&B – men utan att ta i och vråla – i ”Holyness”, blir mer av en folksångerska (amerikansk? svensk?) i ”Something’s Missing”, sjunger med nästan ett rockabillyeko i ”Everybody Blames”, i ”North” är folksångerskan tillbaka igen, nu i duett med Göran Lindströms grövre, mer sträva röst, sen i ”Then The Rain Came” blir hon mer av countrysångerska, låter rösten glida uppåt till det countrynasala. Och så vidare.

Hon sjunger och agerar som om varje sång är ett nytt, kort teaterstycke. Förresten jag måste nämna en låt till, ”Champagne”, där Carina låter lite ungflicksaktig på rösten som vissa amerikanska sångpoetissor brukar göra.

En sista tillbakafundering: Det här är bra, jag tycker mycket om Landstroms debutalbum. Men Landstrom är ju samtidigt bara en av flera – många fler – svensk-amerikanska album med country & roots som jag tyckt mycket om de senaste åren. Och det kan inte hjälpas, då återkommer den hädiska tanken på sångspråket.

När så många – de allra flesta – skriver och sjunger på engelska men ändå lyckas personliggöra en importerad tradition, vad skulle då ett annat sångspråk – alltså deras eget, svenskan eller norrländskan då – göra med musiken? Skulle då musiken bli ännu mer personlig?

Nej, jag har inget svar på det heller. Jag bara ställer en fråga, som jag inte kan hjälpa att den surrar i huvet…

(Rootsy 2011)