Etikettarkiv: Naturmålare

Peter Larsson, fågel- och naturmålaren i Skartofta

Peter Larsson
Vanliga vinterfåglar
Sjöbo konsthall

Jag kan inte se skillnad på en näbb och en näbb eller en stjärt och stjärt. Fåglar är så att säga inte min grej. I naturen, vill säga. När Peter Larsson har målat är det en helt annan sak.

Och det är stort, i mina ögon. Trots att jag egentligen inte är det minsta intresserad av motiven så måste jag titta, jag blir fascinerad och – faktiskt – mycket intresserad av just fåglarna på hans målningar.

Rödhake, olja.

Peter Larsson är främst fågelmålare. Efter många utställningar på olika håll i Sverige ställer han nu ut på hemmaplan. Han har också gjort ett flertal fågelböcker och de små pastellerna i Sjöbo konsthall målades till hans senaste bok med samma titel som utställningen, alltså ”Vanliga vinterfåglar”.

Här finns dessutom större oljemålningar. Fast nej, det är i det lilla formatet han är bäst, då är Peter Larsson riktigt stor.

Jag följer med i utställningsmappen och förstår att jag tittar på pastellmålade blåmesar, domherrar, grönsiskor, sidensvansar, fasaner, skator, rödhakar, nötväckor och så vidare. Någon mer kunnig kan se skillnad på hona och hane (de mer färgrika är hanar, om jag förstått rätt) men jag ser helt andra saker.

Till exempel rörelsen. Peter Larssons fåglar är inte ens stilla när de sitter på en gren. Det syns att strax ska de flyga iväg. Och när han målar dem i luften… Titta snabbt, så de inte hinner flyga ut ur målningen.

Hur gör han? Betonar och förstärker det blåa hos blåmesen, röda hos domherren, gröna hos grönsiskan och gulrödgråa hos sidensvansen? Lite, lite grann, knappt märkbart, endast en lätt touchad poängtering av egenarten.

Domherre, akvarell.

På oljemålningarna syns fåglarna i den skånska naturen – men inte som en del av naturen utan som huvudperson. Där sitter en falk på en stengärdsgård. Det är en tidig morgon när dimman lättar.

Naturen blir dekor medan stenfalken presenterar sig. Eller se andplogen (tror det är änder på bägge målningarna) över bland annat Tosteberga ängar. Små, små fåglar uppe på himlen med mycket natur omkring – ändå är det fåglarna som fångar blicken.

Allra märkligast är att Peter Larsson både målar arten och individen. Ornitologer ska förstås kunna se vilken sorts fågel det är, men Larsson går ett steg närmare ändå. Det är som han målar av en enda fågel. Just denna fågel med dess personliga utseende och egenskaper.

Han är porträttmålare. Man kan tro att varje fågel suttit modell för honom. Och det kanske de har? Fotograferar han först? Det ska jag fråga när han under påskrundan håller sin ateljé öppen i Skartofta, strax utanför Sjöbo.

(Kvällsposten 2008)

Peter Larsson i sin ateljé. Samtliga bilder hämtade från Peter Larssons hemsida.

PS. Påsken 2010 kan man som vanligt besöka Peter Larsson i hans ateljé i Skartofta. Öppet: 2/4-11/4 (helger kl 10-19 och vardagar kl 13-19).

Annonser

Två gånger Kjell Nilsson

Kjell Nilsson X 2
Målningar och skulpturer
Sjöbo konsthall to m 26/3 2010

Två gånger Kjell Nilsson har vernissage idag, det vill säga två konstnärer med samma namn ställer ut i samma lokal. Det är ju lite kul men också bra, ska ni få se om ni bege er till Sjöbo konsthall och tittar.

Den ene Kjell Nilsson kommer från Tomelilla och den andre (eller tvärtom) Kjell Nilsson från Sjöbo. Den förstnämnde målar med tusch och akvarell, gör även skulpturer. Den andre målar i olja. På bägge Kjell Nilssons målningar kan man se den sydskånska naturen, den andre Kjell Nilsson har också djur på sina målningar.

Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

De påminner alltså om varann. De kompletterar varann men mindre faktiskt på grund av den ovannämnda likheten, det gemensamma intresset för naturen, och mer på grund av skillnaderna, deras olikheter. Den ene Kjell Nilsson blir också en kontrast till den andre Kjell Nilsson. Ju längre man går runt och tittar, desto tydligare framstår skillnaderna.

– Jag hade min första utställning 1980, berättade Kjell Nilsson från Tomelilla på pressvisningen i fredags.

– Det hade jag också, berättade Kjell Nilsson från Sjöbo. Då har vi hållit på precis lika länge.

– För mig har det mer och mer blivit så att jag tar bort, reducerar motivet, sa Kjell från Tomelilla.

– För mig är det precis tvärtom, sa Kjell från Sjöbo. Jag vill få med så mycket som möjligt.

Akvarell. Kjell Nilsson från Tomelilla.

Kjell Nilsson från Tomelilla har arbetat längst med tuschmålningar, akvarell började han med senare. Hans större tuschmålningar blir jag stående framför, helt fascinerad. Inte tuschteckningar utan penselmålningar med starka kontraster mellan vitt och svart. I den ordningen: mest vitt och så svart.

Ett kalt, slätt landskap, mycket jord och mycket himmel, ofta ett större träd i förgrunden och blickfånget. Jag står i Sjöbo konsthall men det är som jag står i Kjell Nilssons natur. Det är vinter, snö och kallt – och det känns.

– Ja, folk har haft den kommentaren, säger Kjell Nilsson från Tomelilla. Att de nästan känner kylan från målningen.

Akvarellerna är varmare, där är det sommar eller åtminstone inte vinter. Här finns färg också, även om färgerna är dämpade: gråblå himmel och dito vatten, svag gul-röd-brun natur.

Bra målningar de också men de saknar tuschmålningarnas… vad ska jag säga… nästan natursakrala dragningskraft och styrka.

Skulptur. Kjell Nilsson från Tomelilla. Foto: Bengt Eriksson.

Skulpturerna har jag lite svårare för. De blir övertydliga, särskilt de större.

Kjell Nilsson från Tomelilla berättar att han tillverkar dem av skrot, rundstav och mässing. På de stora skulpturerna klättrar små människor på stegar eller halar sig upp med rep. En människa kan stå högst upp på en staty och hålla ett hjärta i handen.

Kjell Nilsson från Sjöbo gör mig häpen med sin minutiösa noggrannhet. Jag blir stående och stirrar på en målning av två vildsvin i naturen.

Varje – ja, jag lovar: varje – grässtrå är porträtterat, så noga målat. Likadant med grisarnas päls, varje hårstrå syns.

Kjell Nilsson från Sjöbo. Foto: Bengt Eriksson.

– Ja, jag är petig med biotopen, säger han. Ofta är det motiv härifrån trakten, från Snogeholm, Övedskloster och Björkaån. Den där kungsfiskaren är från Björkaån.

En fin målning med en ensam kungsfiskare på en gren som sticker ut över åns vatten, skiftande i blåa och bruna nyanser. Också en ganska typisk målning för Kjell Nilsson från Sjöbo. Han målar natur och djur, i just den ordningen. Mycket natur – samt ett djur eller flera. Här syns en duvhök som dyker underifrån på sitt byte, ett rådjur, rävar och råkor och en katt också med en sork i mun.

– Min egen katt, min huskatt, säger Kjell Nilsson. En bra sorkjägare. Det här motivet hämtade jag från precis utanför mitt hus.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Men nej, jag lockas inte av djuren.

Kjell Nilssons målade djur ser lite stela ut, nästan uppstoppade. Fast det är egentligen ingen kritik.

Också en så hyllad svensk konstnär som Bruno Liljefors målade alldeles för stela djur, för min smak. En djurmålare har valet att antingen måla djur som de ser ut – då kan det bli stelt – eller fånga djuret i flykten, mer skissartad och diffust.

Kjell Nilssons natur lever desto mer. Jag kan stå hur länge som helst och betrakta någon av hans åar som långsamt flyter och rör sig, och jag tittar på hans stenar, varje sten han målar blir som en individ, just den enda stenen. Eller målningen av stenbron vid Rövarkulan. Det är en levande bro – som om varje sten fogat sig själv på sin rätta plats så att det blev en bro.

Oljemålning. Kjell Nilsson från Sjöbo.

Hans ramar måste också nämnas.

– Jag använder helst guldramar, säger Kjell Nilsson från Sjöbo. Det passar bäst, tycker jag. Det hör till. Äldre målningar av djur och natur hade alltid guldramar.

(Ystads Allehanda 2010)