Folkmusik och jazz, både och eller ingetdera.

Willemark Knutsson Öberg
Alla drömmars sång
(Country & Eastern)

Egentligen varken folkmusik eller jazz.

Lena Willemark, sång/fiol, Jonas Knutsson, saxofoner, och Mats Öberg, piano/munspel, har spelat länge tillsammans men inte gjort någon skiva förrän nu.

Musikformerna filtreras genom deras liv, ut kommer toner och rytmer som uttrycker tre olika och ett gemensamt förhållande till svensk folkmusik och jazz.

Albumet ”Alla drömmars sång” – nästan varje spår – är en musikalisk essä som inleds på en plats och avslutas på en annan.

Stilla, ja, så andäktigt lugnt att jag faktiskt inte kunde gå omkring utan måste sätta mig ner och ”bara” lyssna. Då blev musiken och sången också lugnande, som framförd i ett atrium.

Egna kompositioner med invävda traditionella melodier, sång på älvdalsmål och någon improvisation som hamnar i jazzen.

Lena Willemarks sånger, ”Norrskensbrand” och ”Fotspår”, är som tonsatta dikter vid gränserna till folk-, jazz- och konstmusik. Mest känd som folksångerska men hör också när Lena Willemark förvandlar Beatles-låten ”All My Loving” till en jazzballad.

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Röstperformance med Petra Haden

Petra Haden
Petra Goes To The Movies
(Anti)

Petra Haden, dotter till jazzbasisten Charlie Haden, har gjort det förut.

Då var det en LP med popbandet The Who från 1967, ”The Who Sell Out”, som hon sjöng in på nytt, spår för spår, med sin röst som enda instrument.

Hon sjöng alltså men ”imiterade” också alla instrument med rösten. Däremot kopierade hon inte utan lekte med Who-låtarna, vände dem ut och in.

Resultat: en musikalisk röstperformance.

Nu har Petra Haden gjort det igen på albumet ”Petra Goes To The Movies”.

I instrumentala musikteman från bland annat filmerna ”Ung rebell”, ”Taxi Driver”, ”Psycho” och ”Stålmannen” får hon sin röst att ”spela” som hela orkestern. Än vackert, än stämningsfullt, än rytmiskt och alltid lekfullt.

Sången ”Goldfinger” från samma film sjunger hon till sitt eget röstkomp.

Fast på nya albumet är hon ändå inte lika röstfundamentalistisk utan ”It Might Be You” (från ”Tootsie”) och ”Calling You” (från ”Bagdad Café”) sjungs – också röstperformancefint – till Bill Frisells gitarr respektive Brad Mehldaus piano.

(Olika versioner på/i Arbetet.se och Hifi & Musik)