Etikettarkiv: Mosaik

Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa staty litenFernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria liten

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Gammalt tegel liten

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus liten

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Torgvågor liten

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatustenar liten

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna liten

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama kakel liten

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Pessoa som graffiti liten

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragegraffiti liten

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören i hattar liten

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Annonser

Vargåkra: måleri-foto-arkitektur-konst

Elin Behrens: Only U
Åke E:son Lindman: Pure
Vargåkra gård, konsthall
Utställningen visas t o m 25 september

Den äldre, mer erfarne fotografen/konstnären Åke E:son Lindman får ursäkta att den yngre separatutställande debutanten Elin Behrens nämns först. Dels för att Behrens utställning finns i entrérummet men främst för att hennes bilder nyper tag så direkt och hårt.

”Man ska nog inte betona det sociala”, säger Göran Hellström, en av konsthallscheferna. Åjo, just vad man ska. Vi har tittat och pratat tillsammans, om måleri kontra foto, när Elin Behrens låter det ena övergå i det andra, och tvärtom. Men också om motiven, som betonas av färgen, den speciella – och exakta – röda färgen från Red Light-distriktet i Amsterdam.

Elin Behrens: Only U #1. Olja på aluminium.

”Only U” heter verket, för de tio små bilderna (25 X 20 cm) på de stora vita väggarna är – och säljs som – ett sammanhållet verk. På ena väggen: en avmålad skylt från rödljusdistriktet med en kamera och texten ”No pictures”. Ja, så noga målat att det kunde vara originalskylten. På motsatta väggen: övriga nio bilder. Vad är måleri och vad är digitalfoto? Det kan man nog se om man närstuderar bilderna men inte säkert (ta ett utställningsblad och läs).

Elin Behrens har målat av de röda interiörerna som inte får fotograferas. Nej, där finns inga människor. Vilket får en att fundera: Vilka människor skulle kunna finnas där?

Only U #3. Olja på aluminium.

Målningarna är så minutiöst realistiska att de kunde vara fotografier. Hon har gjort ett slags digitalstilleben också genom att först måla på till exempel en kamera, telefonlur och en Red Bull-burk – och sen fotografera av det.

Här uppstår förstås en inomkonstnärlig diskussion om realism i fotografi och även måleri. Vad är mest realistiskt? Om nu realism finns, egentligen. Men när Behrens själv har skrivit en A4, som nog ska läsas innan man börjar titta, med en nästan fingerpekande beskrivning av verket så går det absolut inte att bortse från ”det sociala”.

Only U #9. Digitalfoto på aluminium.

Hon synar en stadsdel i Amsterdam och målar samtidigt hela samhället och världen med röddistriktsfärgen. ”Only U” är ett konstnärligt verk om människor på salumarknaden. Det ställer frågor om drömmar och längtan, köpare och säljare. Vem köper och vem säljer? Hur mycket måste människor sälja av sig själva, för att kunna överleva?

Åke E:son Lindman, vars foton kan ses i konsthallens större sal, brukar tituleras arkitekturfotograf. Det är rätt men fel. Han fotograferar arkitektur men inte som arkitektur. Oavsett om han fotograferat Cordobamoskéns mosaik, Antonio Canovas tre skulpterade gracer, bilfabriken Lingotto eller strykjärnshuset i New York så blir motiven som konstverk och bildar en konstnärlig symbios med fotografierna.

Åke E:son Lindman: Flat Iron, New York. Arkitekt: David Burnham. Pigmentprint.

Också här uppstår en diskussion om konst. Vad är konst eller snarare: när blir det konst?

E:son Lindmans svartvita foton är större (ett mått kan vara 156 X 127 cm). Om nu fotona är svartvita; snarare går de från svart till vitt med en bred gråskala där emellan. Ibland har han vänt på fotona, så att det vita blivit svart och svarta blivit vitt. Det blir nog en viss skillnad men kan man se det, om man inte vet?

Inifrån bilfabriken Lingotto. Arkitekt: Giacomo Mattè-Trucco. Pigmentprint. 

Det som verkligen imponerar är vinkeln. Hur länge måste han inte ha letat för att hitta den exakta kameravinkeln. Som när han fotograferade ”Flat Iron”, det första höghuset i New York. Det ser inte alls högt ut. Det ser inte ens ut som ett strykjärn utan är en smal skönhet. Så blir hela utställningen: en hyllning till skönheten, från antika skulpturer över moderna höghus och bilfabriker till kameran = fotokonsten. Och i sin förlängning: en hyllning till konsten i skapandet, oavsett vilket skapande.

Här finns faktiskt en stark likhet mellan Åke E:son Lindmans och Elin Behrens bilder, trots olikheterna. De tränger sig på, det går inte att komma undan. Hos E:son Lindman är det fotonas storlek och blickens närhet till motiven. Hos Behrens är det också närheten till motiven men främst den intima kontakten med betraktaren: bilderna har målats/kopierats på aluminiumplåt och placerats en bit ut från väggen.

Bägge attackerar mig. Jag måste titta, tänka, fundera… Nej, ingen vädjan utan ett krav.

(Ystads Allehanda 2011)

En hägring i bokskogen – eller när Jönstorp blev Yangtorp (och Jönstorp igen?)

Alla som svänger in på den lilla grusvägen och får syn på ett stort buddistiskt tempel måste häpna! Man blinkar och gnuggar sig i ögonen. Kan det stämma? Som en hägring i den skånska bokskogen.

Utanför står en motorcykel, lackerad med pirater och sjörövarskepp. Jag tänker på den klassiska 70-talsboken ”Zen och konsten att köra motorcykel”. Men hojen tillhör nog en av restaurang Guan Gus lunchgäster (och inte Master Marcus). Efter lunchen är den borta.

När jag varit på fest eller träffat någon på Storgatan så har det strax börjat pratas om ABBA-Frida och Yangtorp, som templet heter.

Kinesisk/buddistisk vägskylt, så man hittar rätt.

De som varit där slår ut med armarna som storfiskare: sååå STORT och alla skulpturerna! Vi som inte varit där häpnar redan innan vi besökt Yangtorp Qigong Resort, det fullständiga namnet.

En bit norr om Vollsjö, på väg från Vallarum till Degeberga, syns ett par kinesiska lyktor och en vägskylt som pekar mot Jönstorp. Lite kul (eller hur?) att Jönstorp blivit Yangtorp. Templet byggdes där den gamla byskolan stod eller står: skolan ska finnas kvar inuti Yangtorp.

Plötsligt: en hägring i bokskogen.

Håller på att byggas, bör jag skriva. Yangtorp Qigong Resort är långt ifrån klart. Enligt media ska Anni-Frid Reuss (= ABBA-Frida) och hennes engelske sambo Henry Smith, arvtagare till WH Smith-kedjan, ha stoppat in 46 miljoner i Yangtorp.

En gåva, hävdade Master Marcus (Bongart i efternamn). Ett lån, menade Reuss-Smith. Och tillade: en kommersiell investering. Att ha ett sådant överflöd av stålar att man ger bort 46 mille eller lånar ut dem utan ett noga skrivet avtal. Vad är minst märkligt?

Två pekingeser vaktar stora porten.

Efter att buddistmunken Master Marcus och paret Reuss-Smith tvistat i Lunds tingsrätt står de senare som ägare till ett halvfärdigt tempel i Jönstorp, Skåne. Visserligen med hotell och krog men ändå. Och investering? Hur kan 46 miljoner drygt, bygget ska ju bli klart också, tjänas in och ge överskott?

Två stora pekingeseskulpturer vaktar den stängda huvudporten. En mindre port är öppen. Här finns en fin liten trädgård med skulpturer och hälsoväxter men huset liknar en övergiven byggarbetsplats.

Ingång till skulptur- och hälsoväxtparken.

Övervåningen gapar öppen och ofärdig. Vad kan finnas i det här huset?

Väl inne häpnar jag för andra gången. Master Marcus satsade på insidan. Man kan säga att han byggt sig fast i Yangtorp.

Fler skulpturer strax innanför dörren och en butik där man kan köpa små handgjorda skåp och skulpturer. Vid ingången till restaurangen står ännu en jätteskulptur, av krigaren Guan Gu.

Restaurang Guan Gu.

Mängder med kinesiska lampor. Överallt stora skåp av trä och bambu, tror jag. Taoistiska och buddistiska och nog också någon profan skulptur. Yin- och yang-mosaik på golvet och broderade bordsdukar. Den sluttande skålen som vi serveras ris i till lunchkycklingen tål att tittas på bara den.

Går övriga lunchgäster, sådär tjugo stycken, på en qigong-kurs? Enligt hemsidan (www.yangtorp.se) lär Master Marcus vara ”en av västvärldens mest respekterade auktoriteter på qigong”.

Också i restaurangen. 

Vad händer nu? Får Yangtorp stå och förfalla eller byggs det klart? Vilken lönande verksamhet ska i så fall bedrivas? I restaurangen satt Master Marcus och åt som om ingenting hänt.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

PS. Efter att det här skrevs har bolaget som äger Yangtorp försatts i konkurs.

Yangtorp från ett annat håll, observera den ofärdiga övervåningen. 

Foajén.

Yin- och Yang-golvet i restaurangen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.