Etikettarkiv: Monolog

Komiskt, intimt och fantastiskt trolleri

Soirée Fantastique
Magishow av och med Malin Nilsson, Markus Zink och Charlie Caper
Skillinge teater
Enstaka kvällar t o m 2 augusti

Malin Nilsson och Markus Zink har fått sällskap av Charlie Caper och alltså utökats till en trolleritrio när de också i sommar återkommer till Skillinge teater med ännu en magishow. Eller deras ”Soirée Fantastique” ska kanske snarare kallas magiteater.

På väg upp på scen inför andra akten berättar Malin att namnet på föreställningen – eller trolleriteatern – lånats från fransmannen Robert-Houdin som 1845 hade en magishow med samma namn på en teater i Paris. Hon säger att Robert-Houdin ”tog trolleriet från gatan och in på teatern”.

En exakt beskrivning av det som händer på Skillinge teaters caféscen. Det är mer än trolleri och show – magin blir teater. Som den bästa revy där varje nummer är en välspelad monolog eller sketch med prefixet trolleri-.

Trolleri

Både komik och intim teater. Malins och Zinks magi brukar ju vara spektakulär och över alla toppar. Men i år är det lugnare, ja, stillsamt. Zink kommer bara dragande med en enda galen maskin och Charlie är en – betoning på samtliga följande ord – fenomenalt lågmäld trollkarl. ”Klassiskt trolleri”, som Malin säger.

Flera trolleritrick är återanvända från tidigare år och föreställningar. Alltså samma samma? Nej, absolut inte. De har byggt och gjort om, varierar tricken ungefär som när en låt får ett nytt arrangemang, så att trolleriet blir lika imponerande, underhållande och roligt även när man upplevt det flera gånger förut.

Numret med den borttrollade ringen och tuggummiautomaten från Borrby är förstås med – i ännu en ny variant. Liksom tésilen som fastnar på Malins finger. Ja, fingrar. För plötsligt har den blivit tio stycken och nu smittar det också av sig på Zink och Charlie. (Tänk råttfällor och klädnypor…)

Charlie Caper framför lika stillsamma som fantastiska trolleritrick med flaskor, glas, bollar och frukter i och ur kartonger och koppar. Ni vet, de byter plats, försvinner och blir fler. Några trick ur den äldsta trolleriskolan i fulländad form.

Markus Zink är ju mer burdus – som när han med hjälp av ett par starka män ur publiken står på huvudet i ett akvarium för att plocka upp rätt spelkort. Vilket riskerar att dölja att också han kan trolla fingerfärdigt med kort och den ena framhoppande apelsinen efter den andra.

Malin Nilsson själv, trolleridirektören och primadonnan, är den här gången allra mest trollbindande i sina små- och fintrollande nummer: såpbubblorna som blir glaspärlor som blir såpbubblor igen och ballongsnöret som kan gå av hur många gånger som helst men ändå är långt och helt.

Hon är också – som alltid – fantastisk på att skapa en publikkontakt som övergår till publiknärvaro och vid magishowens slut blivit publiksamvaro.

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Monolog om fördomar, egna och andras

Diva

Medverkande: Kim Anderzon
Inspelad röst: Krister Henriksson
Av: Barbro Smeds, Judith Hollander och Kim Anderzon
Regi: Judith Hollander
Smedstorps medborgarhus

Kim Anderzon är svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog. Hon använder rösten, ansiktet och hela kroppen, växlar mellan komedi (ja, clowneri), drama och tragedi. På någon sekund har skratt ersatts av allvar och gråt.

Hon agerar som den åldrande skådespelerskan Ulla men samagerar också med publiken, utbyter åsikter och samtalar, går ner från scen för att arrangera en ”motryggsövning” eller välja danspartner.

”Diva” uruppfördes på Vasateatern i Stockholm 2007, hade nypremiär i Uppsala tidigare i år och reser nu på Riksteaterturné. I fredagskväll framfördes ”Diva” inför ett utsålt medborgarhus i Smedstorp.

Det kan tyckas att hon skulle ha tröttnat efter alla framföranden. Tvärtom fortsätter hon att fullända monologen. Vad står i manus? Hur mycket improviseras vid mötet med publiken? Som när Kim Anderzon/ Ulla slänger ur sig den aktuella kommentaren att ”teater måste vara lönsam idag, då får man bonus av Alliansen”.

Diva: Kim Anderzon. Foto: Anette Lindfors Persson.

Monolog, förresten. Ulla är huvudrollen men Kim Anderzon har också en dubbelroll som Securitasvakten Inga. Med inspelad röst medverkar Krister Henriksson som teaterchef och Ullas man. Dessutom har jag börjat undra om Mats, en av männen i publiken, bor på Österlen eller är en medresande skådespelare som garanterar publikkontakten.

Kort resumé: Ulla, en Thaliaprisad skådespelerska, har blivit 50 plus och får inga roller. Hon ska nu göra comeback i en liten roll – med en replik – i sin makes uppsättning av ”Jeanne d’Arc”.

Det är utgångspunkten men inte mer än så. Anderzon får ”Diva” att handla både om skådespelerskans och andra kvinnors yrkes- och övriga liv. Och även om åldrande män, vill jag påstå.

Den nya uppsättningen av ”Jeanne d’Arc” har ett genusperspektiv: huvudrollen ska spelas av Ullas make och Ulla har en mansroll. Kim Anderzon klistrar dit en mustasch, fixar till apparaten mellan benen och sträcker upp sig machoaktigt.

Fanns en enda sådan man i publiken?

”Diva” är allt annat än endimensionell. En teatermonolog som ifrågasätter fördomar, egna och andras. En kvinnopjäs om alla människors ungdom och åldrande.

(Ystads Allehanda 2010)

Turnén fortsätter:

2010-04-28 19:00 Kristianstad, Sommarlust, Stora salongen
2010-05-12 19:00 Valdemarsvik, Folkets Hus
2010-09-24 19:00 Hemse
2010-09-26 19:00 Nynäshamn, Folkets Hus
2010-09-28 19:00 Södertälje, Trombon
2010-10-02 19:00 Vadstena
2010-10-03 18:00 Hallunda, Folkets Hus, Brage
2010-10-14 19:00 Mariestad, Teatern
2010-10-15 19:00 Trollhättan
2010-10-16 19:00 Stenungsund, Fregatten, Stenungesalen
2010-10-28 19:00 Åmål
2010-11-26 19:00 Kalmar
2010-11-27 19:00 Tingsryd
2010-11-28 19:00 Mönsterås

Bitterfittan i Sjöbo

Bitterfittan
Efter Maria Svelands bok
I rollen: Tove Olsson
Manus och regi: Pontus Stenshäll
Scenografi/kostym: Helena Weegar
Uppsättning: Västerbottensteatern/Riksteatern
Flora Biografteater, Sjöbo

Måste man ha läst succéboken med samma titel för att uppskatta den monolog som Pontus Stenshäll skrivit och regisserat med boken som utgångspunkt – ja, nästan som ”råmanus”? Kanske inte men kanske ändå. Även om man inte ens har bläddrat i boken så måste ju ”Bitterfittan” fungera som teater. Och jag undrar om inte den här monologen, som förresten Tove Olsson framför makalöst bra, känns som ett utdrag ur någonting mer och större, det är som om någonting saknas, och det oavsett om man läst boken eller inte.

Tove Olsson som Bitterfittan. Foto: Patrick Degerman.

Scenen är enkel. Ett högt bord, en barstol och en mikrofon (plus rekvisita: en vinkaraff och ett glas). På stolen sitter Sara/Tove Olsson som ensam medverkande men hon har ändå inte den enda rollen i pjäsen. Hon får också agera – eller buktala – i flera andra roller, bland annat som Johan, hennes man, och Sigge, deras lille son, vilka endast syns i form av en tepåse respektive en ljuslykta (men talar med Saras/Toves röst).

Sara, 30 år, sitter på flyget. Hon ska – måste! – ta en veckas semester från äkten- och föräldraskapet: mjölkstockning, Johan med sitt arbete och hon som gått hemma med Sigge, två fullblodskarriärer som krockade, jämlikheten som inte blev vad Sara trodde, trött-trött-tröttheten och kärleken, pirret… Vart tog det vägen?

Det blev en veckas charter på Teneriffa. Nu sitter Sara på planet dit och läser Erica Jongs kvinnokultklassiker ”Rädd att flyga”. Hon identifierar eller snarare jämför sig med Isadora i Jongs bok, tänker på 70-talet som försvann i 80-talet och kvinnornas frihet med det. Eller?

Tove Olsson är faktiskt rätt fantastisk. Hon gör bästa möjliga av manuset: imiterar flygplanet med armar och mun, tolkar texten som både ståuppkomik och dito poesi, blandar inlevelsefullt, gestaltande skådespeleri med snudd på buskis. (Ja, vad ska man annars kalla den rätt fåniga kasperteatern med buktaleri?)

Ibland sjunger hon också med Nina Simone, som genomgående återkommer som illustrerande sång och musik i högtalarna. Hon leker med orden – som den både lite fula (Riksteaterns representant i Sjöbo tog inte ordet i sin mun när han presenterade pjäsen) och lockande pjästiteln. Tove Olsson uttalar ordet långsamt – eller lånnnnngggggsammmmtttt – och nära mikrofonen, drar ut på det, låter varje konsonant studsa. Hon är mästerlig på pauser också, liksom lite på gränsen för långa pauser.

Foto: Patrick Degerman.

Och som hon kan byta scen fast scenen förblir densamma hela monologen igenom. Hon sitter blickstilla och tittar åt ett annat håll – och strax har hon förflyttat sig till solen på hotellrummets balkong. Hon dämpar tonen och viskar, så som man brukar göra för att de inte ska höra, när hon pratar om det äldre paret vid frukostbordet bredvid. Och monologen har bytt sin osynliga dekor igen.

Problemet är manuset. Det börjar, det går och det slutar. Där sägs ju en massa bra och intressanta saker, om män och kvinnor, jämlikhet och kärlek, barn och arbete, äktenskap och frihet, som både kan irritera och stimulera – men här finns ingen dramatisk nerv som drar monologen framåt. De olika samtalsämnena bara kommer, det ena efter det andra, lite i vilken ordning som helst.

Det är synd. För vad stannar kvar? Några få repliker, i alla fall för mig. Fast å andra sidan är det inga dåliga uttalanden. Som när Sara övertygat sig själv: ”Det finns alla möjligheter.” Om detta sen stämmer för så särskilt många människor är en annan sak. Men ungefär där slutar monologen. Liksom Erica Jongs bok har ”Bitterfittan” och Saras liv också ett öppet slut – det vill säga en öppen fortsättning…

(Ystads Allehanda 2010)

Kommande föreställningar:
2010-03-01
Stockholm, Södra Teatern, Kägelbanan
2010-03-04
Lund, Lilla Teatern
2010-03-06
Vadstena, IOGT-NTO, samlingslokal/Godtemplaregården
2010-03-08
Eskilstuna, Eskilstuna Ölkultur
2010-03-12
Ronneby, Gamla Teatern
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-18
Kalmar, Kalmar Teater
2010-03-20
Norrtälje, Folkets Hus
2010-03-21
Nacka, Dieselverkstaden, Teatern
2010-03-22
Sandviken, Folkets Hus, Restaurang Bolaget
2010-03-24
Sundsvall, Sveateatern
2010-03-26
Luleå, Lillan
2010-03-28
Haparanda, Folkets Hus, Dansalongen
2010-03-29
Jokkmokk, A´jtte, Hörsalen