Etikettarkiv: Modernism

I CD-spelaren: Punch Brothers

Punch Brothers
Who´s Feeling Young Now
(Nonesuch)

Tredje albumet med den amerikanska bluesgrassgruppen som varken spelar bluegrass eller oldtime. Instrumenten kan väl stämma (gitarr, banjo, mandolin och fiol samt sång) men musikerna vägrar att stanna kvar bakom bluegrassens stängsel.

Redan gruppens namn ger en ledtråd. Det kommer från novellen ”Punch, Brothers, Punch!” av Mark Twain. Vilket omsatt i musik betyder: amerikanskt, lantligt och busigt.

Mest egna låtar som börjar i traditionen och sen sticker iväg dit Punch Brothers får lust att bege sig. Akustiskt men tungt och tufft med ovanliga, fräcka och ibland råa ljud. Medan sången nästan är popig (mest sjunger Chris Thile, också mandolin).

“Sophisti-grass” är en genrebenämning som använts i USA. Alltså en krock mellan tradition och modernism, country och konstmusik.

Jodå, passar väl sådär i alla fall. Mest passar beskrivningen in på instrumentalspåret “Kid A”, där Punch Brothers tolkar Radiohead.

(Ystads Allehanda 2012)

Annonser

Ester Almqvist, nyfiken och viljestark

Ester Almqvist
Jag längtar så att jag kan sprängas
Regionmuseet Kristianstad t o m 26/2

I vilken ordning hänger bilderna? Och varför? Visst ska man följa väggen och gå runt hela utställningen och titta? Nej, det skulle man inte utan man ska först gå runt i en avdelning, från ingången till ingången, och sen fortsätta med nästa avdelning…

Jag står vid den allra starkaste bilden: en fartfylld, modernistisk oljemålning från omkring 1930 av biografen Regina i Lund (kväll och mörkt, förväntansfulla människor vid bion, biltrafik på gatan och så detta framtidsbejakande ljus som uppstår ur biografen).

Jag vänder sen blicken mot höger och blir förvirrad. Där hänger en svit oljemålningar i en annan, äldre stil från början av 1900-talet: smått sorgsna, dova och detaljrika heminteriörer, familjeporträtt och närstudier av mamman.

”Hängbjörken”, 1900, olja på duk. Per Ekströmmuseet.

Värst är att hängningen också får Ester Almqvist att framstå som en förvirrad konstnär. I verkligheten måste hon ha varit raka motsatsen: nyfiken och viljestark.

Varför har bilderna varken hängts i tidsordning eller med hänsyn till motiv, stil och teknik?

En anledning kan vara att man velat visa att hon förändrades så mycket att hon krockar med sig själv. En annan – om man, som jag, ser hennes konst på det sättet – kunde vara att man vill påpeka att oavsett hur och vad hon målade så förenas samtliga bilder av något personligt: denna vilja att gå vidare och prova nya uttryckssätt.

Ester Almqvist (1869-1934) föddes med puckelrygg och slapp därför att bli ”familjeflicka”, ta hand om hem och familj. Pappan, kyrkoherde, dog när Ester var 9 år. Mamman, som alltså blev änka, hjälpte sin handikappade dotter så hon kunde studera till konstnär.

”Sågverket i decembersol”, 1914, olja på duk. Malmö konstmuseum.

Carl Larsson, nationalromantik, valörmåleri, van Gogh, modernism… Många etiketter och influenser har klistrats på henne. Det är onödigt. Något annat är viktigare. Titta på vilken som helst av hennes bilder, i vilken stil som helst: så skickligt utfört.

Till exempel oljemålningen ”Hängbjörken” (från 1900): minutiöst noga målat och samtidigt ett självporträtt av konstnärens okuvliga vilja.

Eller de mer antydda sågverksmotiven (1914-16), också i olja men målade med en annan teknik, nästan som färgkritor, och med både mörkare och ljusare färgskala. Och titta på hamnmålningarna från bland annat Göteborg: betrakta ”Motorbåten lägger ut” (1931), se människorna i båten…

”Vid en brygga”, akvarell. Nationalmuseum. 

Var och en har sin kroppshållning och sin personlighet, sitt eget värde. Handikappet måste ha fått konstnären att iaktta också andra människors kroppar och rörelser.

Här finns dessutom akvareller, någon blyerts-, kol- och bläckteckning, pastell och gravyr. Missa inte heller den lilla udda bilden vid in- och utgången: en svartvit torrnålsgravyr (troligen sent 1800-tal) av torghandeln i Kalmar. Lika petnoga gjord, trots att Ester Almqvist väl inte arbetade så mycket med torrnål.

(Kvällsposten 2011)

Landskapsmålaren Nolle Svensson – en traditionell expressionist!

Arnold Nolle Svensson
Måleri
Ystads konstmuseum

Att under hela livet fortsätta att utveckla sitt måleri, bli allt skickligare och vara på toppen som konstnär högst upp i åren, nog måste det ha känts fantastiskt. Och det är ju otroligt, särskilt som Arnold Nolle Svensson var 92 år när han dog i fjol.

Från 70-talet bodde Nolle Svensson i Örum på Österlen. Han målade det österlenska landskapet; ofta ”exakt” samma motiv, titeln ”Utsikt mot Hannas” återkommer gång på gång.

Fantastiskt vinterlandskap!

Landskapsmålare? Det verkar ju inte så spännande. Fast det var det, eller blev det, när Nolle målade. Han lyckades ge landskapsmåleriet så många fler betydelser, fick det österlenska landskapet att öppna sig och djupna, visa alla årstider, sidor och sinnen.

Minnesutställningen på Ystads konstmuseum, som också innehåller en blomtavla, ett par självporträtt (det ena en ristning) och några marina målningar, domineras av landskap i olja.

Helt rätt. Nolle är bäst – suverän – som landskapsmålare.

Med några undantag kommer målningarna från 80-talet och framåt. Fast börja med att titta på den äldsta målningen, ”Mot Stenshuvud” (1950). Ett traditionellt och bra landskap, men inte så eget och speciellt. Jämför sen med de senare målningarna, som hänger i årstidsordning: sommar, höst, vinter…

Och ett till!!!

Färgerna växlar i nyanser av grönt, gult, brunt, lila, vitt, grått med mera så att ”samma” motiv ändå inte blir samma utan olika motiv och landskap. Nolle har använt ljuset som ett prisma, målat sig in i, genom och bortom landskapet.

Se hans himmel över Österlen! Så många färger men den är aldrig blå, inte riktigt klarblå.

I ett mindre rum för sig hänger hans översnöade vinterlandskap (från 2000-talet). Tjockt med oljefärg och så mycket vit snö att de stora målningarna blivit nästan helt vita.

Men titta rätt in i någon av dem, låt blicken stanna i en målning, och det vita ska också det – eller de! – växla från singular till plural.

Nolle målade lika många sorters vitt som det på Grönland finns namn för snö. I dessa vita vintermålningar är han som suveränast. Nolle Svensson, 80 plus, går från traditionellt till modernistiskt, im- och expressionistiskt. Han blir en nutida och experimentell konstnär.

(Kvällsposten 2009)

PS. På årets konstrunda på Österlen visas såvitt jag vet inga målningar av Nolle Svensson (1905-2008). Mellan 2 och 12/4 kan man däremot på Kulturum i Hammenhög se några av de polaroidfoton av Österlens natur – ofta samma naturmotiv både på vintern och sommaren – som han tog och hade som utgångspunkt för sitt måleri.