Etikettarkiv: Moderna Museet

Monika Karlsson / Moki Cherry (1943-2009)

Konstnären Moki Cherry blev 66 år. Hon avled  i sömnen i sitt svenska sommarhem, Tågarps skola i Skåne.

”Mokis mästerverk är hennes liv”, har sonen Eagle-Eye sagt. ”Varm och tuff”, säger Steve Roney som bodde  granne med familjen Cherry i Skåne.

Året är 1971. Modernas Museet arrangerar utställningen ”Utopier och visioner”. Familjen Cherry – mamma Moki, pappa Don och barnen Neneh och Eagle-Eye – har tillfälligt bosatt sig i det gamla fängelset på Skeppsholmen, bredvid museet. Till utställningen hör en stor dome, ett slags kupol, som konstruerats av arkitekten Bengt Carling och inretts av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet har blivit ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta. Smakprov på musiken finns på dubbel-LP:n ”Organic Music” med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. Pappa var stins och mamma jobbade på posten. På 60-talet reste hon till Stockholm för att studera på Beckmans. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. Så långt fram som på 2000-talet ställde de ut tillsammans i Malmö och Landskrona. ”Allt verkar vara fest” (arbetet och hela livet) skrev en recensent när kvinnornas vänskap dokumenterades i K-Special på TV.

Monika mötte den afrikanske musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till Beckmans i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle-Eye och flyttade med bägge barnen till Tågarps gamla skola i Skåne. När familjen Roney också köpt ett hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola med barnteater som en av verksamheterna.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med traktens barn. Alltid premiär i Tågarps skola och sen ut på turné, en av barnens föräldrar var busschaufför, till Moderna Museet,  Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Chanti Roney.

Moki Cherry litenMoki Cherry med en av sina afrikanska lampor.
Foto: Birgitta Olsson (på 80-talet nångång)

Hon var en internationell konstnär – ja, en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, arbetade i olika material. Efter arbetet i textil, bland annat stora applikationer som blev scenografi vid Don Cherrys konserter, började hon göra ett slags afrikanska lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. De senaste åren, som i somras på Galleri Kleerup i Stockholm, ägnade hon sig åt foto- och bildkollage.

Hennes konst är lekfull, färg- och livsglad men har också en ilsken ton. Humor möter allvar. Samhällskritiken blev än mer tydlig, vissa kritiker menade övertydlig, i hennes bildkollage, då hon kunde sammanföra en annons för kvinnliga underkläder med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry ställde ut i Sverige och New York och även på Martinique. Tyvärr fick hon aldrig det genombrott hon hade förtjänat. ”Hon var ledsen”, säger Gert-Olle Göransson, som hade en utställning med Mokis afrikanska lampor på Galleri Ping-Pong i Malmö , ”för att hennes konst inte uppmärksammades.”

Moki Cherry ville bli erkänd som konstnär men inte till varje pris. Hon ville undvika det kommersiella. För att försörja sig jobbade hon som TV-scenograf  på Apolloteatern i New York och även med webbdesign. Men hon gjorde ingen hemsida åt sig själv. Det är inte inte så lätt att hitta hennes konst på nätet.

Från slutet av 70-talet bodde familjen Cherry halva året i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser. Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfojé men teatern gick i konkurs. Då ordnade Moki snabbt tre nya lokaler: en privatbostad, en damfrisering och en restaurang. Eller när de två partytejerna gjorde stan, de hade inga pengar men blev lika glatt mottagna på enkla bakgårdar som glamourösa partyn.

”Moki älskade det vackra”, säger Tonie. ”Livet skulle vara vackert, varje liten måltid skulle vara vacker.” Skolan i Tågarp blev ett Moki Karlsson-hus. Trädgården skulle blomma och grönska. När Don, Moki och barnen åkte på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med sig ett spritkök, en vacker duk och fint porslin.

Begravningen skedde den 25 september i Farstorps kyrka i Skåne. Där fanns familjen, släkt och vänner från många länder och  folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt ”Ode to Silence” och den italienske gitarristen  Jayadeva spelade och sjöng ”Butterfly Friend” med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt fortsatte många till Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, fler dikter och mer musik. ”Det var årets fest”, säger en av vännerna. ”Man trodde att Moki och Don komma in och vara med på festen”, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, hon som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog med.

(Något nedkortad version i Fokus 2009)

Thomas Tidholm, poet, fotograf och popmusiker

Författare. Skrev en uppmärksammad Bob Dylan-essä i BLM. Kommer i majnumret med en artikel om veckotidningar. Debuterade 1966 med diktsamlingen ”Försök att se”. I år kom ”Raka spåret”.

Thomas Tidholm. Författare men också: popmusiker i Pärson Sound, har gjort TV med Anna-Clara Tjerneld, kommer i sommar i radioprogrammet Ajax också tillsammans med Anna-Clara – men sysslar nu mest med bilder.

Thomas TFotograferar världen. Landskap. Påsklöpar- och vykortslandskap. Folk ska förstå att världen finns. Att den ser ut på ett visst sätt. Största kicken ger verkliga världen – men vill hjälpa folk med bilderna. Att lättare förstå.

Ajax – ett radioprogram. Ett dokumentär program. Mer dokumentärt än tidigare dokumentära program. Olika miljöer. Visar: vanliga människor finns inte. Vanliga människor är ovanliga. Alla människor är ovanliga.

Pärson Sound. Popgrupp. Så kallad progressiv popgrupp. Spelar mer på Moderna Museet och Konsthallen i Göteborg än på klubbar. Vill kommunicera. Koppla kollektivt. Få en gemensam upplevelse med sig själva. Och publiken. Uttrycka ett ljud som är så stort att alla får plats i det.

Kommunicerar genom ordlös sång. Trummor, gitarr, bas och cello och Thomas själv: saxofon och flöjt. Kommer ut med en LP i höst: The International Harvester.

(Publicerat i Ingressen, elevtidning för Journalisthögskolan i Göteborg, 1968)

Ystads konstmuseum (4): Sture Nilsson, då och nu

Sture Nilsson
Ystads konstmuseum

Sture Nillson 1

Det är ju smått genialt att ha en utställning om och med tecknade serier, alltså Seriemagi, som förrätt på första våningen och Sture Nilssons utställning som huvudrätt på den andra. Utställningarna hänger ihop perfekt.

Sture Nilsson uppmärksammades på 70-talet för sitt (med prefix som över- och super-) realistiska måleri. Hans mest kända målning, Konstvaruhusets invigning, som finns på Moderna Museet, hänger som färgfotostatkopia redan i trappan upp till utställningen.

Men låt mig börja i en annan ände, den som knyter ihop serietecknaren Gunnar Krantz (våningen under) med målaren och tecknaren Sture Nilsson.

Vänd inte huvet åt vänster, där utställningen påstås börja, utan åt höger. Där finns ett antal tuschteckningar med motiv från 70-talets Paris: realistiskt, svart på vitt, tunna tuschstreck. Teckningarna kunde vara serierutor.

De bägge kortfilmerna om Paris, vilka kan ses i det lilla, högra rummet innehåller samma sorts serieteckningsliknande tuschteckningar.

Vänd nu huvet mot Nilssons målningar från 70-talet. Se vad som händer när han lägger på färg! Det är märkligt, nästan magiskt. Målningarna – Vernissage i Rom, Guldmänniskor, Vi har det skönt här i vår förort och Rue St. Antoine, en lång målning med flera ihopsatta dukar – är lika realistiska, men akryl- och oljefärgerna skapar och lyfter fram specifika stämningar = budskap som oftast är vulgära, överklassiga och skitförnäma, fast de kan också vara ömsinta.

Sture Nilsson 2

I katalogen jämförs han med Francis Bacon, men det beror på att Thomas Millroth, museichef och kritiker, sett mer tavel- än seriekonst. Sture Nilssons målningar kan minst lika mycket jämföras med färgrutor av franska serietecknare som Lauzier, Loustal och Tardi.

Hans senaste målningar, daterade 1990, föreställer Stortorget i den nuvarande hemstaden Ystad under höst, vinter, vår och sommar (tyvärr blev sommartavlan kvar på Sparbanken Ystad). Också realistiskt – men en annan sorts realism. Småstadslivet betraktas storögt, nyfiket och nästan naivt.

Inte minst detta är fascinerande. Sture Nilsson har stor personlighet men ingen stil (i singular) utan skapar sin konst i skiftande stilar. Titta in i det lilla, vänstra rummet, som tillägnats Elna Hansson, textilkonstnär och livsledsagarinna. Sture har porträtterat Elna om och om igen med de mest olika, kontrasterande tekniker: akryl, akvarell, tusch, blyerts, färgpennor, filtpenna, kulspets och krita.

(Kvällsposten 2006)