Etikettarkiv: Mma Ramotswe

I bokhyllan: afro-deckare

En roman jag har på gång just nu är ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg) av Mia Couto. Jag läser den både för att utröna om romanen kan ha prefixet detektiv och för att Couto är en av mina afrikanska favoritförfattare. Om man nu, liksom årets bokmässa i Göteborg har gjort, ska bunta ihop den stora världsdelen Afrika till ett enda kultur- och litteraturområde.

Mia Couto föddes i Moçambique, där även hans romaner utspelar sig. Nej, ”Sjöjungfruns andra fot” är väl ingen deckare. Men stämning, miljö och människor känns igen från hans afro-deckare, ”Under frangipaniträdet” (1997) och ”Flamingons sista flykt ” (2002).

Mia Couto. Foto: Cato Lein.

Också den nya romanen kan sammanfattas som ett möte mellan nu- och historiskt tid, dagens afrikanska vardagsliv blandas med traditioner, religion och myter. Kolonialismens skugga finns kvar. Västvärldens möter Afrika, som när muntlig afrikansk berättartradition införlivas i den skönlitterära västerländska romanen.

Döden bor granne med livet. De levande samsas med de döda som lever vidare efter döden. En hustru frågar: ”Min man, säg som det är nu, är du redan död?”

Mwadia Malunga, ovannämnda hustru, återvänder till barndomsbyn Vila Longe med en Jungfru Maria-staty, som hon hittat i skogen. Statyn ska få en viloplats i byns kyrka. Till Vila Longe kommer också ett afroamerikanskt par med sin dröm om att återvända till ursprunget, det riktiga Afrika.

”Sjöjungfruns andra fot” är lika rolig som allvarlig. En bra roman, om än inte en deckare. Men finlitterära kritiker har muttrat även när jag utnämnt ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt” till deckarromaner.

I den förstnämnda finns en – annorlunda – poliskommissarie: en död snickares ande har tagit sin boning i honom. Snickaren är också jag-berättare när kommissarien försöker utreda ett – eventuellt – mord på föreståndaren till ett ålderdomshem.

”Damernas detektivbyrå” har också filmats med amerikanska R&B-sångerskan Jill Scott som Mma Ramotswe.

Den andra romanen är mer en politisk thriller. FN-soldater, stationerade i staden Tizangara, sprängs i luften och försvinner spårlöst. Nästan: det enda som återstår av dem är deras penisar.

Den västerländska kriminalgenren blir afrikansk. Couto har skrivit de mest afrikanska deckare jag läst om och från Afrika. De är – ja, kan man tala om afro-musik så går det väl att använda benämningen – afro-deckare.

Mia Couto, sydafrikanen Deon Meyer och Alexander McCall Smith, född i Sydrhodesia, finns bland gästerna på årets bokmässa – alltså med temat Afrika – i Göteborg. Har jag missat någon, det kanske kommer fler afrikanska deckarförfattare? Men så många deckare skrivs ju inte i Afrika…

Alexander McCall Smith behöver ingen presentation. Hans långa romanserie om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå är en svensk försäljningssuccé. Också Deon Meyer har blivit ett känt namn – fast Meyers deckare omskrivs och prisas mer än de säljer, enligt hans svenska förläggare.

Alexander McCall Smith. Foto: Graham Clark.

Botswana och Sydafrika, grannländer i södra Afrika; ändå skriver de helt olika sorters deckare. McCall Smith har kritiserats för att hans böcker skulle vara en afrikansk motsvarighet till Agatha Christie och Miss Marple. De är alldeles för snälla och trevliga, de skildrar inte det riktiga (= fattiga och våldsamma) Afrika.

Men jag tror – ja, vet – att McCall Smiths deckare ger en annan men lika riktig bild av dagens Afrika. Han beskriver en afrikansk verklighet som kompletterar nyhetsrapporterna och fördjupar kunskapen om hur ett afrikanskt liv – också – kan vara.

Den tionde titeln, ”Tedags för normalt byggda damer” (Damm; övers: Peder Carlsson), handlar om skillnader mellan kvinnor och män; där som här. Män vet mer om fotboll, upptäckte Mma Ramotswe när hon får ett uppdrag i fotbollsvärlden, men om en fal kvinna försöker snärja en man, så inte fattar han det!

Tre Deon Meyer-deckare finns på svenska: ”Död i gryningen”, ”Jägarens hjärta” och nu i år kom ”Devils Peak” (Weylers; övers: Mia Gahne).

Deon Meyer. Foto: Anita Meyer.

Meyer kan påminna om den likaså sydafrikanske Nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetze. De skriver inte i svartvitt utan med många färger och nyanser. Deras Sydafrika är ett mycket mer komplicerat och svårgreppbart land än i nyhetsrapporterna.

Meyer växlar mellan olika huvudpersoner – som Zatopek van Heerden, före detta polis, Tobela Mpayipheli, före detta ANC-soldat, och Bennie Griessel, alkoholiserad polis. Hudfärger nämns inte, livshistorierna får komma undan för undan. Det läggs ett pussel där bilden av dagens Sydafrika – med apartheidtiden som kvardröjande trauma – långsamt framträder.

Nej, Meyer är inte den första deckarförfattaren från Sydafrika som introducerats i Sverige. Redan på 70-talet kom ett par titlar, ”Förd bakom ljuset” och ”Lek till döds”, i James McClures serie om poliserna Tromp Kamper och Mickey Zondi, afrikaaner och vit respektive svart, så kallad Bantupolis från Zulufolket.

Meyer är inte heller den enda deckarförfattaren i dagens Sydafrika.

Tvärtom verkar han vara ett av namnen i en allt större deckarvåg. Fler nya sydafrikanska deckarförfattare: Chris Marnewick (skildrar Sydafrikas historia i kriminell form), Jassy Mackenzie (med en kvinnlig privatdetektiv), Richard Kunzmann (en vit och en svart polis), Margie Orford (med våld mot kvinnor och barn som tema) och Malla Nunn, som bör nämnas lite särskilt.

Nunn har skrivit en pusseldeckare och polisroman med thrillerspänning, ”A beautiful place to die” (Picador), som utspelar sig 1952 på ”velden”, högslätten i Sydafrika.

Malla Nunn.

En afrikaansk polischef mördas och kriminalinspektören som ska utreda mordet hamnar i apartheidtidens häxkittel av mångrasism. Malla Nunns och övriga nya sydafrikanska deckare finns (ännu så länge?) enbart på engelska.

Varför sköljer en deckarvåg över just Sydafrika?

Jag minns en – vit – journalist som skrev att hon kört bil i något afrikanskt land och inte haft gasen i botten. En annan – svart – bilist ropade: ”This is Africa, you know, not South Africa!” Det vill säga Sydafrika är ett mer europeiskt land, där det är naturligt att skriva deckare. I andra sydafrikanska länder är det inte ens självklart med skönlitteratur.

Med några års mellanrum brukar det komma en deckare från något annat land i Afrika. Nu senast har jag hittat ”Treachery in the yard” (Minotaur Books), en ”Nigerian thriller” av Adimchinma Ibe.

Egentligen en polisroman med miljö från staden Port Harcourt i sydöstra Nigeria. Det är valtider och en lokal politiker utsätts för mordbrand.

Adimchinma Ibe.

Ännu så länge är jag bara en bit in i romanen men jag (som råkar ha varit i Nigeria) kände direkt igen gatustämningen – eller gatustimmet. Det här, det är en nigeriansk polisroman.

(Ystads Allehanda 2010)

Annonser

Deckarhyllan: När det mördades i Eiffeltornet

Claude Izner
Mordet i Eiffeltornet
(Kabusa; övers: Johanna Hedenberg)

Min senaste favoritdeckare, ”Mordet i Eiffeltornet” av Claude Izner, är fransk och hör till den växande genren mysdeckare.

Ja, det verkar som om allt fler småputtriga detektivromaner kommer på svenska. Säkert skotten Alexander McCall Smith som fick igång trenden med sina mjukdeckare om Mma Ramotswe i Botswana och Isabel Dalhousie i Edinburgh.

En svår genre – det gäller att inte ta för lätt på kriminalitet och mord men ändå berätta med lätta fingrar på tangenterna. Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, tidigare bouquinister vid Seines kajer i Paris) vet och kan det.

”Mordet i Eiffeltornet” – med undertiteln ”Första Victor Legris mysteriet”– kunde vara en lärobok i hur man integrerar miljöskildringar i ett berättarflöde.

Året är 1889 och det är världsutställning i Paris. Det nya nybyggda Eiffeltornet ska invigas. Då sker ett mord på första våningen i Eiffeltornet – men att det var ett mord, det förstår inte polisen. Det verkade ju vara ett bistick.

Bokhandlaren Victor Legris guidar genom det sena 1800-talets Paris. Det är behållningen och den är Stor: den millimeternära skildringen av gatorna, husen och människorna i Paris.

En floskel, kanske – men man är där, också läsaren andas in pariserluften. Inte minst skildringen av kärlek och sexualitet kan förvåna. Ett gammalt och ett så modernt Paris, samtidigt.

(Ystads Allehanda 2010)

Deckarhylla: nästan-deckare, mjukt och hårt

När tidskriften Jury las ner i fjol försvann samtidigt Deckarkatalogens förteckning över det gångna årets svenska och översatta deckare. Så synd, det var en smärre guldgruva för en deckarläsare (och recensent) som ville ha koll på utgivningen. Desto mer glädjande att Deckarkatalogens redaktörer (Anders Hammarqvist och Johan Wopenka från Jury samt ”deckarbibliotekarien” Thomas Böös) inte ger sig. På Svenska Deckarakademins hemsida  finns nu 2009 års upplaga av Deckarkatalogen.

Jag går noga igenom katalogen och upptäcker flera deckare som jag missat, borde ha läst och skrivit om i Deckarhyllan. Till exempel ”Händelser vid Green Oaks galleria” (Alfabeta, övers: Ulla Danielsson) av Catherine O’Flynn och ”Mordet på en gycklare” (Black Island Books) av Peo Rask. Bägge hör till den växande genren av nästan-deckare, vars författare plockar och använder ingredienser från kriminalgenren på ett helt medvetet sätt men utan att resultatet blir så att säga ”riktiga deckare”.

Den engelska författarinnan O’Flynns debutroman ”Händelser vid Green Oaks galleria” innehåller det mesta som brukar finnas i en kriminalroman – utom just det kriminella. Här finns en detektiv, även om Kate Meaney, som gärna leker privatdetektiv, är ung, bara 10 år, när hon spårlöst försvinner. Krypande spännande läsning som slutar – alltså utan att det sker något kriminellt, i alla fall innanför bokpärmarna – med en upplösning i stil med kriminalromanens.

Personerna – nämnda Kate, hennes vän Adrian, som även han försvinner, säkerhetsvakten Kurt och Lisa, som arbetar i skivhandel och tröttnat på sin pojkvän Ed – kunde ha befolkat vilken deckare som helst. En annorlunda miljö också: händelserna utspelar sig i och kring en stor, ny shoppinggalleria.

”Mordet på en gycklare” är en – nästan – lika noir-poetisk uppföljare till Peo Rasks förra kortroman och nästan-deckare ”Brottsplats Luleå”. Samma miljö, alltså Luleå, liksom huvudperson, kriminalkommissarie Marklund. Polisens namn är fyndigt. Hur många heter inte Marklund där uppe i Sverige? Namnet poängterar att kommissarie Marklund både är sig själv och vem som helst.

Det kan bero på att jag – eller snarare han – skruvat upp förväntningarna. Eller stämmer det att Rask inte putsat lika flitigt på formuleringarna? De 80 sidornas densitet känns inte riktigt så stor och stark som förra gången. Dessutom har bok nr 2 ännu mer blivit ett porträtt av en inkrökt stad och ännu mindre en kriminalhistoria.

Å andra sidan fortsätter Peo Rask att skriva i sin egen genre: poesi blandas med både vanligt och kriminellt romanberättande. Nej, jag ska inte gnälla för mycket. Jag vill ju läsa också en tredje kortdeckarroman! Den här gången börjar (och kanske slutar) det kriminella med att en säregen företagare hittas död.

Marianne Cederwall, debutant i fjol med nästan-deckaren ”Svinhugg”, låter väninnorna Mirjam och Hervor återkomma i ”Svartvintern” (Natur & Kultur). Miljön har bytts från Gotland, där Mirjam hör hemma, till Hervors hemby Kuivalihavaara i nordligaste Sverige. Dit flyr Mirjam i skräck över sina (o)lyckade affirmationer. Alltför många män dog i förra romanen och nu händer det igen: så fort hon önskar livet ur någon så sker en olycka! Skrämmande men, det kan inte Mirjam låta bli att tycka, också lite lockande…

Hervor, som Mirjam lärt sig häxkonsterna av, reser hem från USA och inte minst kommer operasångaren Ralph med sambon Eric till Kuivalihavaara för att förvandla ett tidigare hotell till… Ja, det får ni läsa. Men detta tas inte så väl emot – tvärtom! – av alla i byn. Något hemskt inträffar: Ralph hittar liket av litet barn, insvept i en broderad kaffeduk, i hotellets pannrum.

En Norrlands-, landsorts- och vardagsroman med brottsliga inslag. Cederwall porträtterar Kuivalihavaara under svartvintertid, skildrar byns invånare, deras vanor och fördomar men också vissa bybors vidsynthet. Lite trög början men så tar sig romanen, blir charmig och medmänsklig, lagom spännande och riktigt bra.

”Fallet med den försvunna tjänsteflickan” (Forum, övers: Marianne Mattsson) av Tarquin Hall är också en lagom spännande och charmig roman. Men stryk ordet ”nästan”! Engelsmannen Hall har absolut skrivit en deckare, även om hans detektivroman kokats så mjuk att den kan jämföras med Alexander McCall Smiths vänliga deckare om Mma Ramotswe i Botswana.

Huvudpersonen, Vish Puri, driver Privata Detektivbyrån i Delhi. ”Diskretion är vårt motto”, enligt firmaskylten. En recensent tyckte att Puri (korpulent, fåfäng och klipsk) liknar Hercule Poirot men jag tänker också på Ture Sventon. Vilket inte betyder att Puris uppdrag är ofarliga. Plötsligt kan privatdetektiven bli beskjuten på taket till sitt hus!

Kanske främst låter Tarquin Hall sin detektiv vara en guide till dagens Indien, både traditionellt och allt mer modernt, lika fattigt men också nyrikt. Som när Puri möter en klient på Gymkhana Club, en (herr)klubb för Delhis rätta kretsar, eller skjutsas i bilen av sin nya chaufför, som vill trycka gasen i botten som alla andra indier vid ratten men Puri håller på trafikreglerna.

Romanen smyckas dessutom med indiska uttryck (ordlista återfinns i slutet). Informativt och atmosfärrikt, underhållande och, som sagt, lagom spännande. Tack gärna fler mjukdeckare med Vish Puri!

För att Deckarhyllan inte ska bli alldeles för mjuk och lättkokt så ska jag avsluta med något tuffare och hårdare: ”Tjockare än vatten” (Minotaur; övers: Jan Malmsjö) av Mark Billingham. När Billingham började skriva polisromaner om Tom Thorne, kriminalkommissarie i London, tyckte jag att böckerna var pastischer, nästan parodier. Men bok för bok har han mejslat ut sin egen form av noir och hårdkokt.

”Tjockare än vatten” är ett utmärkt exempel: noir i London och ingen annanstans, en modern, hårdkokt och inte minst engelsk polisroman. Även bilden av Tom Thorne, tuff och tvär, en rätt osympatisk polis och människa, blir allt mer nyansrik, fördjupas och breddas. Thorne är nu en person som jag både kan tycka illa och bra om, romanpersonen blir en människa.

Mark Billingham nöjer sig inte med en seriemördare utan här finns två stycken, den senare en kopia av den första. Han har ingen framförhållning, inte heller i hans nya polisroman finns en intrigtråd som drar handlingen framåt och trissar upp spänning. Nej, jag borde inte tycka om det här! Ändå gör jag det och det beror på Billinghams förmåga att skapa en stämning som fångar och innesluter läsaren. Det blir skrämmande. Som om dessa osannolika händelser kunnat – ja, kan! – inträffa i verkligheten.

(Ystads Allehanda 2010)