Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Jonas Bergh ”deckardebuterar”

Jonas Bergh
Mord
(Recito)

Jonas Bergh fortsätter att skriva det han alltid har skrivit: skånsk noir.

Han betraktar och skildrar människor från marknivå, ur livets skrymslen och vrår.

Personerna, som emellanåt kan kallas hjältar, för de flesta överlever ju, är snarast trasproletariat: de klarar inte riktigt av att vara arbetare utan ”snubblar” genom livet.

Det finns en stark känsla av solidaritet med, låt säga, livets hjälplöshet i Berghs författarskap; åtföljd av en tyst pulserande ilska mot människor som gör ont, istället för att vara solidariska.

Helt logiskt har det blivit dags för Berghs, enligt omslaget, ”deckardebut”. På försättsbladet beskrivs boken som en ”roman”. Bäggedera är halvsanningar.

”Mord” innehåller tre längre noveller. Två har varit helt eller delvis publicerade förut (i Helsingborgs Dagblad och respektive novellsamlingen ”Till Killor with love”). Samma namnlöse jag-berättare är huvudperson i alla tre, även kommissarie Hansen med flera återkommer.

Kriminella miljöer: Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Berättarjaget, en musiker och kompositör som fick en låt insjungen av Björn Skifs, råkar snubbla över ett lik. På varje plats, i varje berättelse.

Därefter flanerar och snubblar både jaget och kommissarien genom mordgåtorna.

Inte mycket till deckare, inga vidare intriger och slarviga upplösningar. Men liksom hos dansken Turèll – hundraprocentigt säkert måste Dan Turèll vara förebilden – är det inte så viktigt med plotten.

Viktigast är miljöer och människor.

Bergh har förmågan skissa upp en miljö och presentera en människa med några få ord. Ett par meningar räcker för att ge en aning om människans trasiga, luddslitna liv, från födseln och framåt.

Samtidigt med boken som kan vara en deckarroman kommer kortromanen (blott 83 sidor) ”Sju månader” (också Recito). Alls ingen deckare men prosan har en lika hård yta och stämningsläget går ner i noir.

Jonas Bergh tecknar ett fragmentariskt livsporträtt av Jonte Sten, författare, människa och pappa – och inte så olik jaget i ”Mord”. Eller Bergh själv.

(KvP 2012)