Tag Archives: Mikael Blomkvist

Män som hatar kvinnor på scen

Mœnd der hader kvinder
Efter Stieg Larssons kriminalroman
Nørrebro teater, Köpenhamn
Manus: Vivian Nielsen i samarbete med bl a Eva Gabrielsson
Regi: Kim Bjarke

Är det möjligt att följa med i handlingen om man varken läst boken eller sett filmen? Det tvivlar jag på. Den danska scenuppsättningen av ”Mœnd der hader kvinder” verkar ha utgått ifrån att alla vet vad som ska hända.

Med hjälp av Eva Gabrielsson, alltså Stieg Larssons sambo, har manusförfattaren Vivian Nielsen, regissören Kim Bjarke och även teaterdirektören Kitte Wagner gjort en motpjäs. Om det nu är en teaterpjäs? Snarare ett fragmentariskt kollage: en lång rad scener, de flesta korta och några så korta att de blir som tablåer, avlöser varann.

Vissa budskap i Larssons kriminalroman lyfts fram och poängteras. För att budskapen ska få plats måste handlingen ibland skyndas på. Det är som Gabrielsson velat påpeka vad romanen egentligen handlar om och korrigera actionfilmen.

Mikael Blomkvist, spelad av Jens Jørn Spottag, och Lisbeth Salander, spelad av Signe Egholm Olsen.

Det viktigaste budskapet – att det finns män som hatar kvinnor – kan ingen undgå att märka och drabbas av långt in i kroppen. Scenerna där Lisbeth Salander (spelad av Signe Egholm Olsen) våldtas och förnedras av sin förmyndare (Max Hansen) är ohyggeliga, värre än både i boken och filmen.

Men observera ordet ”som” – på danska ”der” – i titeln ”Män som hatar kvinnor”. En alternativ titel kunde ha varit Män som älskar – ja, njuter av – makt. Hat mot kvinnor liknas vid andra sorters hat och maktfullkomlighet, från nazism till affärsverksamhet av värsta sort.

Maktens motpol är sexualiteten, den fria och vänskapliga, en fördjupning av människors vänskap. Det sexuella budskapet fanns redan hos Stieg Larsson, även om få verkar ha lagt märke till det. På scen betonas kvinnans sexualitet, som ett hot och ett löfte.

Den så kallade fria, oberoende journalisten och pressens beroende av ägarna lyfts också fram. Pernilla Blomkvist (Anne Reumert), dotter till Mikael, har en viktig roll. (Vem minns att han har en dotter?) Som ”Kvinden”, en extraroll, kommer Ulla Henningsen in då och då och ger sitt kvinnoperspektiv på föreställningen.

Lisbeth Salander tar hämnd på förmyndaren Nils Bjurmann, spelad av Max Hansen. Bägge fotona: Mikloz Szabo.

Ganska rörigt, mycket att hålla koll på. Hade inte Karin Betz gjort en mästerlig scenografi hade allt kunnat gå i tusen bitar. Dekoren snurrar och stannar till på olika scenrum: Millenniums redaktion, förmyndarens kontor, hemma hos Vangerfamiljen, Lisbeths bostad…

Inga dåliga rollprestationer men de flesta skådespelarna faller in i sina roller mer än gestaltar personerna.

Ska Mikael Blomkvist vara en så blek man och journalist som i Jens Jørn Spottags tolkning? Signe Egholm Olsen lyckas däremot få Lisbeth Salander att växa till en allt mer hel rolltolkning och människa. Ett suveränt porträtt av en ung kvinna som gömmer sin längtan efter ömhet bakom ett hårt skal.

Helheten, då. Blev det bra? Nja, som teaterpjäs är det väl inte så lyckat. Men Nørrebro teater framför ett intressant debattinlägg om samhället (i det stora) och kriminallitteraturen (i det mindre).

(Kvällsposten 2010)

Annonser

Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

(Krönika i Kristianstadsbladet 2010)