Etikettarkiv: Michael Saxell

Playtones vann! Jajamensan!

Jag var faktiskt inte hemma i lördagskväll och såg Dansbandskampen på TV (får titta på nätet och reprisen).

The Playtones från TV-presentationen.

Men nog blev det ett resultat i min smak – om så varenda en med anknytning till Blekinge, i och utom länet, den här gången ringde minst 35 gånger per kvinna och man. (Skulle inte förvåna mig om Thomas Deutgen sprang bakom scen och körde sin mobiltelefon på repeat; fast så får väl inte en jurymedlem göra?)

Men var var jag då i går kväll? Jag trotsade vädret, körde genom snön till Ystad för att se och höra Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxells julkonsert i Klosterkyrkan. Mycket bra! Minst lika bra som deras julalbum.

Åter till Dansbandskampen…

På Rootsy. nu – en nätsida för rootsig musik (främst country och countryaktigt) pågår en smärre diskussion om Playtones värde som dans- kontra rock- och countryband. Gå gärna in och delta i debatten.

Också om Dansbandskampen – som TV-program och tävling – finns det åsikter på Rootsy och tidigare dessutom om kvalitén på låten ”Fairytale”. Här följer mina åsikter om diverse, något omskrivet från Rootsy:

Ja, Dansbandskampen – som TV-program och tävling – borde vara upplagd på ett helt annat sätt. Både vad gäller vilka låtar som banden ska spela, att juryn är medagerande på det sättet att jurymedlemmar hjälper dansband att komma med i kampen och banden förbinder sig att ge ut skivor på bestämda skivbolag.

Public service? Tja. Det handlar ju om att locka tittare, public service handlar inte om mycket annat än att locka tittare numera. Public service-TV bryr sig inte ens om programmen görs enligt fackliga avtal eller inte.

 

Boppín´ Steve i dansbandsversion på TV.

De flesta svenska dansbandslåttexter är ”urusla” – i betydelsen inget vidare poetiska i ordvalet – så varför skulle inte Playtones kunna sjunga en dålig text? Melodin var väl sådär, en rätt åkej rocklåt. Mycket rock & roll har så där åkej melodier. (Detta syftar förstås på den nya Playtones-låten ”Sofie” – kolla på SvT Play!)

Och (svar på ett annat diskusskonsinlägg på Rootsy) Playtones är inget nytt bandnamn, det »nya« är att repertoaren ändrats något men faktiskt inte så mycket den heller.

Jag tycker det var kul att Playtones vann för att det ändå visar att det går att ha en lite större personlighet som dansband, bygga sin musik på en lite mer musikaliskt medveten grund. För det har Playtones: det är Jerry Lee Lewis och rock & roll i grunden, vad de än spelar. Och den medvetna blandningen av rock & roll och country – samtidigt – gillar jag också.

Plus att jag ju häcklats här i Rootsy för att jag tyckt att ”Fairytale” (länk till finalversionen på SvT Play) är en bra låt. Playtones gjorde den nästan som jag också skrev att den borde göras, fast snabbare. Och så blev den bra, det blev den – med Playtones.

Boppin´ Steve är influerad av Jerry Lee Lewis, visst. Men på sitt soloalbum bevisade han att Jerry Lee är just en influens – sen har han en egen personlighet, också. Den Boppin´ Steve–platta (som jag tidigare lagt ut en recension av på Erikssons kultursidor) rekommenderas!

Plus att versionen av ”Carina” alltså förra årets dansbandssegrarlåt med Larz-Kristerz ju var … ja, bättre än originalet! (Kolla också den på SvT Play!).

PS. Har inte Playtones-basisten en blå – ja, blå! – keps också? Snacka om traditions- och stilmedvetenhet.

Jul i CD-spelaren: familjen Saxell

Jennifer och Michael Saxell
Christmas – The Living Room Recordings
(Egna händer)

Familjen Saxell (Jennifer och Michael med två av barnen, döttrarna Tessa och Mattea) samlades kring pianot hemma i lägenheten i Ystad för att sjunga egna och andras jullåtar. De växlar om vid solomikrofonen och Michael spelar alla instrument, mest akustisk gitarr och piano.

Jennifer Saxell både inleder och avslutar (trodde jag, men sen kom ju också det lekfulla extraspåret ”Caroling Outtakes”) med a capella-versioner av ”Come Emmanuel” respektive ”In the Bleak Midwinter”.

Hela familjen sjunger så vackert ihop i ”Välkommen till vår julestund”, en av Jennifers och Michaels nya julmelodier på svenska eller engelska.

Fast allra finast är ändå »Allt som saknas är du« (text av Ingela ”Pling” Forsman till Michaels melodi) som Tessa, näst yngsta dottern, sjunger så fantastiskt otroligt underbarast. Snacka om Agnetha Fältskog-varning!

Och direkt därefter följer ”Tror du att tomten finns” (också av Saxell/Forsman) med Michael Saxell och ett gäng julglada ungar från en tredjeklass i Ystad.

Årets två jullåtar, i mina öron.

(Liknande recension i Ystads Allehanda 2009)

I CD-spelaren: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome/Warner)

Nisse HJa, man får hoppas att Wilmer X inte återbildas igen. Jalle Lorensson och Nisse Hellberg har ju aldrig varit bättre än nu, när den ene spelar munspel med Michael Saxell och den andre gett ut albumet ”En modern man”.

Med traditionen in i framtiden, rot och krona. Så ska nog skivtiteln uppfattas. ”En modern man” är ett akustiskt album där 50-tal förenas med det nya seklet utan att det låter vare sig gammalt eller modernistiskt. Dagens teknik har fått inspelningen att bli extra bra och gett en vassare ton åt Janne Lindéns sologitarr. Inte mer än så.

Musiken gungar mjukt, lätt och varmt – och ändå tufft.

Nisse Hellberg spelar akustiska gitarrer och förutom Lindén innehåller The Helltones också Marcus Källström, trummor, och Affe Östlund, ståbas. Gästpianisten PJ Altin får ”Den står där du ställt den” att gunga ännu mer.

Mest rockabilly, blues ibland och någon gång country, som i Johnny Cash-hyllningen ”En man i svart”.

Nisse Hellberg, före detta smygproggare, har också börjat göra riktigt politiska låtar. ”Bok i retur” kritiserar Bibeln och kristendomen, ”Gräver där jag står” beskriver klassamhället och ”Ett enda kugghjul” är ett rop på solidaritet. Medan ”Håll ut, håll i, håll igen” och ”Vem ska ro båten i land”väl kan beskrivas som uppmuntrande. påhejande kamplåtar.

Och inte gör det sig saken sämre heller (eller?) att flera låtar nog lär kan hamna på repertoaren för olika dansband. Märkligt så liten och smal gränsen ibland kan vara mellan Nisse Hellberg och t ex Lasse Stefanz musik.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Michael & Jalle på väg igen

Också 2009 reser den akustiska visbluesrockcountryduon Michael Saxell & Jalle Lorensson på världsturné. De har redan spelat på Visfestivalen i Västervik och Kristianstads Konserthus. Nu är det dags för Malmös och Växjös Palladium (den 9 respektive 10/10).

Med anledning av detta lägger jag ut den intervju som jag i fjol gjorde med Michael & Jalle, då de precis hade börjat spela tillsammans och skulle släppa albumet ”Alltid en vals”.

För övrigt fortsätter Michael Saxell att skriva – minst – en låt om dagen, senast har jag fått provhöra både en lång rad låtar som han sjunger och spelar själv och ett färdigmixat album som han gjort med Agi Lindroth (de hittills nämnda låtarna har svenska texter) samt Christoffer Lundquists ännu inte riktigt färdiginspelade och mixade solodebutalbum med Michael Saxells engelska texter till Lundquists melodier.

*

– Vi känner ju knappt varann, säger Michael. Hur har det här gått till? Det är, för att använda ett flummigt ord, lite magiskt.

– Ja, hur många gånger har vi träffats? fortsätter Jalle. Fem, sex, kanske sju gånger. Fler kan det inte vara.

Det började förra sommaren på Månstorps gavlar (en slottsruin i södra Skåne som på sommaren används för konserter). Där träffades Michael Saxell och Jalle Lorensson första gången. Sångpoeten Saxell skulle spela i eget namn och munspelaren Lorensson hade ett gig med Pontus Snibb och hans band. Det regnade.

– Vi råkade hamna under samma paraply, säger Michael.

– Paraply? invänder Jalle. Nej, det var en presenning mellan två träd.

– Där ser man, småler Michael. Så olika man minns. Vi drack väl i alla fall kaffe och började snacka?

– Vi hade kört bil dit bägge två, intygar Jalle, och kunde inte ens dricka en mellanöl på mer än 2,8.

SaxellLorensson[1]

Det här är ju lite kul, tycker intervjuaren.

Sångpoeten Saxell omvandlar genast verkligheten till något mer poetiskt som kunde bli en sångtext, medan den mer jordnäre munspelaren Lorensson håller sig närmare verkligheten och melodin.

Och nu ska alltså journalisten Eriksson återberätta allt en tredje gång, då förstår ni – Jalle, Michael och ni läsare – att det här jobbet är inte alltid så lätt…

– Mer jordnära! utbrister Jalle. Hmm.

– Vi snackade om musik, säger Michael, och apropå country så sa du väl nånting om att du inte lyssnar så mycket på country men att du gillar Dickey Lee-låten ”She Thinks I Still Care”.

– Och då, säger Jalle, berättade du att du hade varit i Nashville och gjort låtar tillsammans med Dickey Lee.

Fyra korta anmärkningar, innan intervjun fortsätter: Dickey Lee är en känd countrylåtskrivare som gjort många hitlåtar. En av dem, just ”She Thinks I Still Care”, låg etta med George Jones på countrytopplistan i USA. Samma låt har översatts av Michael Saxell och finns med på det album, för att gå händelserna i förväg, som Michael och Jalle skulle göra tillsammans. På ett föregående album, ”Wonky Windmill”, sjöng Michael Saxell dessutom duett med Dickey Lee.

– Jag hade nog aldrig hört dig, medger Jalle.

– Jag hade nog knappt hört dig heller, medger Michael. När Wilmer X var som störst så bodde jag i Kanada.

Det blev dags för Michael Saxell att gå upp på scenen. Han sjöng ”Om himlen och Österlen”, ”När en flicka talar skånska” och tonsättningen av Hjalmar Gullberg-dikten ”Näktergalen”. Och Jalle… häpnade.

– Jag tänkte: ”Himlen och Österlen”, vilken bra låt och den har han alltså gjort. ”När en flicka talar skånska” är väl en låt av Danne Stråhed? Trodde jag, men då påpekade någon att också den hade Michael gjort. Och ”Näktergalen”… en fin tonsättning.

Sen blev det dags för Jalle Lorensson att spela med Pontus Snibbs band.

– Och nu var det min tur att häpna. Hörde jag det jag hörde? En kille härifrån, från Malmö, som spelar munspel på det här sättet. Nej, han kan ju inte vara härifrån. Han måste vara från… jag vet inte var…

Saxell_Lorensson2[1]Då och där på Månstorps gavlar bestämde Michael Saxell och Jalle Lorensson sig för att de måste testa att spela tillsammans.

Så Michael tog bilen från Ystad, där han bor, till Malmö, eller rättare sagt Limhamn, där Jalle bor. Det var en lördageftermiddag. Michael måste berätta också om detta, eftersom han körde längs Köpenhamnsvägen i Malmö, där han växte upp, och fick se något som skulle bli en sång på Michaels och Jalles kommande, gemensamma album.

– Jag fick, som jag sjunger i sången, se en kvinna som såg ut som min dotter. Hon gick in i samma hus vid Rönneholmsparken där jag bodde som barn. Jag flyttade bakåt till barndomen, jag var där och här, det var då och nu, på samma gång. Och jag började skriva sången, direkt i bilen började jag skriva. Jag körde runt-runt-runt med bilen, höll på att köra ihjäl mig, för jag måste skriva den här sången. Den blev i stort sett klar medan jag körde omkring på väg till Jalle.

– Sen när jag kom fram till Jalle så spelade vi väl kanske tre låtar, innan vi bestämde oss…

– Nej, protesterar Jalle. Vi spelade en halv låt, mer än så var det inte. Sen bestämde vi oss för att vi skulle göra en platta tillsammans.

Albumet, som blev klart i somras, fick titeln ”Alltid en vals”. Vilken märklig titel, för det finns väl ingen vals på albumet?

– Titeln syftar på något som Emmylou Harris har sagt, att hon alltid sjunger en vals på sina konserter: ”Världen behöver en vals.” Det stämmer nog, världen blir lite bättre med en vals. Fast när vi hade spelat in och tyckte att det räckte, nu var plattan klar, då saknades ändå en vals. Så Tessa, en av mina döttrar, som sjunger på albumet, fick nynna en vals, som blev titelspåret.

Snabb presentation av Michael Saxell (för Jalle) och av Jalle Lorensson (för Michael), eftersom det ju verkar behövas…

Efter plugget, när han var 19 år, gick Michael och en kompis till en resebyrå och sa: ”Vi har x antal kronor. Hur långt kommer vi?” Resebyrån svarade: ”Ni kan komma till Vancouver.” I Kanada skulle Michael stanna i 17 år. Han spelade på gator och på klubbar, jobbade som studiomusiker och var med i coverband, gjorde en egen singel och en LP. Därefter satsade han på att bli professionell låtskrivare och skrev kompositörskontrakt med ett förlag i Nashville, där han satt i en skrubb och gjorde låtar ihop med någon annan låtskrivare.

När familjen Saxell (då hade Michael gift sig med Jennifer, också en lysande sångpoet och dessutom målande konstnär) 1991 skulle flytta från Kanada så stod valet mellan Nashville och Ystad. Som kompositör i Ystad har Michael gjort låtar som en fontän (cirka en per dag, vilket resulterat i tusen förlagda och stimmade kompositioner, enligt egen utsago, och utöver dessa nog ett par tusen till).

Först blev det många låtar till olika dansband (som Lasse Stefanz, Grönwalls, Sven-Ingvars, Arvingarna och Wizex), på senare tid har Michael också komponerat till Sylvia Vrethammar, Jacques Werup och Lill Lindfors. Han har också delskrivit ett par låtar – och sjunger dessutom på en av låtarna – till ett nytt album, ”The Common Thread”, med Keith Reid (från Procol Harum).

De flesta av Michael Saxells låtar kan placeras i countryfacket, samtidigt som Michael har en egenartad förmåga att göra melodier med ett personligt hjärta men utan kläder – låtarna kan kläs i nästan vilken sorts musik som helst och fortfarande vara personliga.

Jalle Lorensson behöver knappast presenteras (för någon annan än Michael). Så lite kort, bara: En av två ständiga och eviga medlemmar i Wilmer X (om nu bandet finns eller inte finns längre), har också spelat munspel med bluesgitarristen och gitarristen Jan-Eric ”Fjellis” Fjellström (tyvärr död i förtid 1999) och likaså gitarristen och sångaren Pontus Snibb.

Jalle spelar blues. Men det är inte hela sanningen, blott inledningen. Också med Jalle Lorensson är det lite grann som med Michael Saxell. Han har sitt eget sätt att spela bluesmunspel. Jalle kan spela med vilka musiker som helst från vilken genre som helst och få munspelandet att passa in – utan att förändra sättet att spela. Hur kan det komma sig?

– Det stämmer att så är det. Men varför jag kan göra det, svarar Jalle. Nej, det vet jag inte, det kan jag inte svara på. Det är bara nåt som finns där, nåt jag gör.

– Berätta nu, manar Michael. För det var väl häftigt.

– Jaja, visst. Jag spelar munspelssolo på Roxette-låten ”Dangerous”, som i USA låg etta på Cash Box-listan och tvåa på Billboard, säger Jalle.

Saxell_Lorensson[1]

Alla foton: Jennifer Saxell

På albumet ”Bara en vals” möts Michael Saxell och Jalle Lorensson. De presenterar country och blues för varann, tar åt sig och påverkas av varandras musik. Michael har gjort några låtar – ”Nu när jag har dig”, ”Fel sida av spåren” och ”Ett, tu, tre” – med mer blues i sig än någonsin förr.

– ”Ett, tu, tre” – som ju är en boogie – trodde inte jag att vi kunde spela, säger Jalle. Det skulle bara bli en kopia av Wilmer X. Men det gick. Om Wilmer spelat låten så hade det gått mer åt rockabilly. Med Michael på gitarr blev resultatet något helt annat. Jag måste spela upp låten för Nisse (som i Hellberg)…

– Jag tycker om att Michael också gjort en låt som ”Fel sida av spåren”. Det görs inte så många såna låtar nu för tiden, såna… ja, politiska sånger.

– Nej, säger Michael, det skrivs kanske inte så många såna texter. Men jag har bara gjort en sång om mig, min uppväxt, hur det kändes. Det var inte fattigt, gick ingen nöd på oss, men det var kännbart att bo i en liten lägenhet, min bror och jag sov i samma rum och våra föräldrar i vardagsrummet, när de andra i plugget bodde i stora villor.

– Just här, för det var just här, säger Michael, där vi sitter på en restaurang vid Ribersborgsvägen i Malmö, nära Bellevue och Limhamn, kändes det bokstavligen som att komma från ”fel sida av spåren”.

”Prärien av is” blev titeln på sången om huset på Köpenhamnsvägen i Malmö, som Michael Saxell alltså skrev i bilen på väg till först spelmötet med Jalle Lorensson.

– Vet inte hur jag fick till munspelet på den låten, säger Jalle. Det gick inte alls när jag testade hemma, men när jag kom till studion och satte på mig hörlurarna, då gick det, då lyckades det. Jag spelade rätt ur hjärtat utan att knappt veta vilka ackord det var i låten.

– Det var målsättningen också – att vi skulle spela som två 17-åringar, hugga på alla idéer som kom upp. När man är 17 år ser man inte till nästa idag och är man så gamla som vi, säger Jalle Lorensson, så vet man ju inte om man lever i morgon.

– Vi spelar både som 17-åringar, säger Michael Saxell, och med den äldre mannens svarta dörr.

Diskografi (urval)

Michael Saxell & Jalle Lorensson:
”Alltid en vals” (Egna Händer, 2008)

Michael Saxell:
”Wonky Windmill” (Egna Händer, 2005)
”Om Himlen och Österlen” (Egna Händer, 2007)

Keith Reid Project:
”The Common Thread” (www.rockville-music.de, 2008)

Jalle Lorensson / Wilmer X (valda med hjälp av Jalle):
”Djungelliv” (MNW, 1983)
”Teknikens under” (EMI, 1988)
”Mambo Feber” (EMI, dubbelalbum 1991)
”Den blå vägen hem” (EMI, 1997)
”Arkiv X” (EMI, box med fyra CD 2001)

Jalle med Fjellis Fjellström:
”Fjellis: Till och från en blå man” (Playground, dubbelalbum, 1999)
Här finns de få låtar som Jalle Lorensson hann spela in med gitarristen och sångaren Jan-Eric Fjellström.

Wilmer X-special:
”Jalle mår bra idag” /”Jalles boogie” (High Fidelity, 1997)
Singel, pressad i några enstaka ex, som Jalle fick i present på 40-årsdagen.

Roxette:
”A Collection Of Roxette Hits! – Their 20 Greatest Songs!” (EMI, 2006)
Bland annat ”Dangerous” med Jalle på munspel.

(Publicerat i Hifi & Musik 2008)

Gubbakeps? Nej, en rockakeps!

Hade varit och inhandlat en tunnare sommarhuvudbonad när jag på gågatan stötte ihop med Ystads främste sångpoet som glodde på min nya keps och sa: ”Den var snygg den. Kanske ska köpa nåt liknande jag också?” Då tittade jag på hans keps, modell bensinstation, och sa: ”Ja, den där kan du inte ha längre. Du är väl rockmusiker, va?”

flatcapPå mitt huvud sitter en rockakeps, före detta gubbakeps. (Eller, på rikssvenska, rock- respektive gubbkeps.)

Exempel på gubb/rockkepsar.

Alltså en sån där keps som förut bars av äldre män på landsbygden, ni vet man var ute och körde och hamnade bakom en annan bil som körde sååå långsamt och mitt i vägen så man inte kunde köra om. När man tittade på föraren… jovisst, en kepsagubbe.

Exakt när förvandlingen från gubb- till rockkeps inleddes vet jag inte. Det har gått långsamt men säkert. På nätet kan man se att år 2005 började trendkänsliga yngre svenska män att diskutera för och emot gubbkepsar.

DL400_53905_15219_01_0026I fjol var det allt fler som bar gubbkeps och i våras rullade lavinen igång, först bland Södermalms bohemer i Stockholm (enligt en något osäker källa) och i somras sågs gubbakepsen också på Malmös gator. Inte minst på rockmusikerhuven: Håkan Hellström, Markus Krunegård, Nikke Borg (Backyard Babies), Plura, Thåström och även dansken Kim Larsen är några som jag sett i före detta gubb-, numera rockkeps.

Fast minsann har jag också lagt märke till att yngre journalister, typ Eskil Fagerström i Sydsvenskan och jag själv (yngre? Eriksson? muttrar redaktör Dahlström) iklätt sig gubbkeps för att läsekretsen ska veta att vi är både me´t och på´t och inne och coola och…

mm5_7288aHur uppstod det nya kepsmodet? På gatan, det kan man nog slå fast, att det är ett gatumode. Fast också moderna modeskapare har börjat designa kepsar: äldre fabrikörer som Stetson och Borsalino får nu konkurrens av Lacoste, Ralph Lauren, Dolce & Gabbana och svenska H&M.

Jag rådfrågade några rock- och modekunniga bekanta som svarade att historiskt började det i England redan 1571, då en lag stiftades om att alla män över sex år måste bära ”flat cap” på söndagarna. Och en yllekeps skulle det vara, syftet var att få igång ylletillverkningen.

LBgubbkepssvkritI modern tid har den amerikanske hiphopparen LL Cool J burit gubbkepsar sen 80-talet och bland engelska rockmusiker med arbetarkeps (ett annat namn på den engelska kepsen) finns Kewin Rowland (Dexys Midnight Runners) och Pete Doherty. Och, kan jag tillägga, musikerna i rocksångaren Gene Vincents band, som ju hette The Blue Caps, hade kepsar så trendtidigt som på 50-talet.

Här i Sverige ska vi inte heller glömma Snoddaskepsens betydelse. Snoddas Nordgren, bandyspelare och artist, introducerade kepsen som länge var lika självklar som portföljen bland publiken på bandyläktaren.

13023465_O_1

 

Plura i gubb-, rock- och kockkeps på sin kokbok.

 

 

 

 

 

Konserttips: Proggbandet Träd, Gräs & Stenar besöker Hammenhög den 19 september. Sommaren spelas ut och dan efter konserten är det höst. Kanske har också de gamla proggrockarna tjackat in sig på gubbakepsar?

(Krönika i Ystads Allehanda 2009)

PS. Ystads främste sångpoet heter förstås Michael Saxell!