Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

The Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

I CD-spelaren: Cecilia Bartoli

Cecilia Bartoli
Sacrificium
(Decca)

Den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli är en ovanlig operasångerska. Hon nöjer sig inte med att drilla och kvittra som den mest skönsjungande fågel – ljust, klart och intensivt – utan har också sin egen, personliga agenda. Bartoli utforskar och tolkar den västerländska konstmusikens mindre kända historia.

Bartoli har tidigare lyft fram ”förbjudna” barockoperor och ”okända” kompositörer från tidigt 1800-tal samt återskapat sångerskan Maria Malibrans operarepertoar, även hon verksam i början av 1800-talet. Fast albumet ”Sacrificium” är nog det mest häpnadsväckande hon gjort.

Titeln betyder ”offer”. Albumet är tillägnat – så kan undertiteln översättas – ”De hundratals pojkar som offrades i musikens namn”. Det var på 1600-talet som påven bannlyste kvinnorna: de fick inte utbilda sig i musik och bli sångerskor. Då uppstod ett problem: män hade inte lika ljusa, vackra röster. Därför lät man kastrera unga pojkar, innan de kom i målbrottet.

”Sacrificium” är en feministisk skiva. Kunde inte dessa sånger ha sjungits lika vackert av kvinnor? Cecilia Bartoli ger ett klingande bevis genom att sjunga det allra vackraste hon kan. På omslaget syns hon som en antik staty från Rom: hennes huvud har placerats på den nakna manskroppen.

Albumet är också en sorgesång över unga pojkars förstörda liv. I en kvinnas mun förvandlas kastratsångerna dessutom till protestsånger mot alla sorters kyrkor och religioner. När det som påven bestämde då visade sig vara så fel, hur skulle man säkert kunna veta att inte dagens religiösa uttolkare har lika fel?

Il Giardino Armonico, som med dirigenten Giovanni Antonini svarar för det orkestrala, använder sig av gamla, tidstypiska instrument – träblås, violiner, theorbo (långhalsluta), barockgitarr, orgel med mera – som antingen byggdes på 1700-talet eller är nya kopior. Musiken blir en tidsresa som knyter ihop det som idag kallas folk- respektive konstmusik.

Gå in på Spotify om du vill – observera – provlyssna. Den här gången räcker det inte med Spotify. Dels är ljudet inte tillräckligt bra för att man ska kunna njuta maximalt, dels finns ”Sacrificium” i två olika utgåvor.

Mitt exemplar är en deluxe-utgåva. Här finns extra information om både musiken och historien, ett ”kastratlexikon” över sångare och kompositörer, enkelalbumets CD med mindre kända sånger samt en bonus-CD med några legendariska kastratarior, som inte lagts ut på Spotify.

Den andra, extra-CD:ns inledningsspår, ”Artaserse – Son qual nave” av Riccardo Broschi (1698-1756), bekräftar alla mina lovord om Cecilia Bartoli. Hur kan orkestern hänga med när Bartoli bygger ut, förlänger och varierar den korta texten och melodin? Hon kolorerar med palettens alla känslor: glädje och mer glädje, sorg och djupare sorg, skrattar, leker och improviserar som en klassisk scatsångerska. Ja, det blir nästan jazzigt också.

(LO Tidningen 2010)