Etikettarkiv: Maud Olofsson

I CD-spelaren: Fred Lane sjunger om läget

Fred Lane & Kjell Westling
Läget 2010
(YTF/Sony & BMG)

Tiden har stannat eller också går tiden igen. Engelsmannen Fred Lane kom till Sverige på 70-talet och var aktiv under den politiska musikrörelsen.

Han har gjort skivor med andras och egna sånger, på svenska och engelska, oftast med folkmusikalisk grund. Hans förra skiva med egna sånger kom för 13 år sen.

Då var det engelska texter, nu är det dags att sjunga på svenska. ”Ja, jag bor ju här”, säger Lane.

Resultatet låter – nästan – som en LP från 70-talet. Ibland mer svenskt och ibland grekiskt, några gånger kan Fred Lanes visor få mig att tänka på Ewan McCall, den politiske folksångaren från Skottland.

Men texterna är alltså svenska och dagsaktuella.

Han pratsjunger om läget i Sverige 2010: shoppinghysterin, det så kallade utanförskapet, sjukförsäkring och pension, Maud (som i Olofsson) och Rut (som i avdrag), det nya arbetarpartiet osv. Fred Lane är arg men än mer sorgsen.

Enkel inspelning med Kjell Westling som enda komp. Men som han kompar, som han spelar – månginstrumentalisten Westling ackompanjerar som en hel orkester.

(Liknande texter i Ystads Allehanda och på LO-Tidningens kulturblogg 2010)

Annonser

Mikael Wiehe, skivbolaget Warner och politiken

Jag funderade, gjorde och skrev någon slags analys av sångerna på Mikael Wiehes nya album ”Ta det tillbaka!” Varför har Mikael Wiehe skrivit och sjunger – just nu – sina mest politiska sånger någonsin? Och varför är sångerna så grova – ja, vulgära? Bara blev det så, eller?

Mina funderingar kan läsas på LO-Tidningens kulturnätsida.

Något jag inte skriver om i mitt försök till analys är Mikael Wiehes val av skivbolag. På 70-talet och framåt gav Wiehe ut sina skivor på de progressiva skivbolagen MNW och Amalthea, idag väljer han att samarbeta med den multionaltioenlla – som man sa på 70-talet – skivkoncernen Warners svenska avdelning.

Inte nog med det – så här lyriskt uttrycker sig svenska Warner i ett reklammejl om albumet ”Ta det tillbaka!”:

”Att Mikael Wiehe besitter en folkligt förankrad respekt är det väl ingen som någonsin betvivlat. När han i februari proklamerade krig mot den borgerliga regeringen, bankdirektörerna och allehanda lakejer som försöker profitera på den svenska, lilla, ordinära varje-dags-människan var det väl ingen som heller betvivlade att hans lojala fans skulle sluta upp vid hans sida. Att han, cirka en månad efter release, skulle vara på stadig väg mot en av sin tids största succéer var kanske inte riktigt lika självklart. Detta är ändå något så omodernt som ett råpolitiskt album, ett musikaliskt försök att störta den sittande regeringen, med omskrivningar som jämför Maud Olofsson med Margret Thatcher och Jimmie Åkesson med en hund. Och svenska folket tar Mikael till sig med stora famnen – sedan albumet släpptes har det legat stadigt på svenska albumlistans topp fem, med en andraplats som högsta placering. Ett tecken på gensvar? Definitivt.”

På – återigen – 70-talet var det ju så gott som förbjudet för progressiva artister att ge ut skivor på sådana kommersiella skivmärken. Och på de svenska så kallat kommersiella/multinationella skivbolagen tyckte man i sin tur illa om musikrörelsen. Där spelades inte musik – allt var ju bara politik!

Numera dras tydligen gränsen någon annanstans. Varför har det blivit så här? Nej, jag har inget svar på – men det har kanske Mikael Wiehe? Eller svenska Warners ägare och anställda? Tål att funderas på…