Den sydafrikanska fotbollstrumpeten

Vuvuzela, vuvuzela, vuvuzela… Nej, ingen kan tvivla på att vuvuzela är årets ord. Snart lär också Språknämnden sätta upp det på sin lista över nyord. Dessutom kan vuvuzela utnämnas till årets musikinstrument.

Men då protesterar – minst – 285 991 personer som gått med i Facebook-gruppen ”Fifa – Ban the annoying vuvuzela (horn) from the South-Africa world cup”. De beskriver vuvuzela som en irriterade plasttrumpet vars ljud är en bedövande blandning av ilskna elefanter, attackbin och en mistlur.

Kan så många människor ha fel? Jodå! De utgör ju blott någon promille av alla (från 400 miljoner till 1 biljon har nämnts) som ser fotbolls-VM på teve. För att inte tala om mig och andra som tittar lite grann men är större musik- än fotbollsälskare. Jag gick med i Facebook-gruppen ”Ban football from vuvuzela concerts”.

Den har kallats ”toktrumpet” och ”djävulstrumpet”. Vuvuzelorna förstör stämningen och hela nöjet med att se på VM i fotboll. Spelarna kan inte prata med varann på plan och de kommer säkert att få tinnitus.

Nykolonialism, muttrade jag. Då blev vuvuzelans fiender arga. Nykolonialt, fortsatte jag. Först trummorna – nu trumpeterna! Nej, det var ironiskt. Det går förstås inte att jämföra med när plantageägarna i Amerika beslagtog afrikanska trummor eftersom de var rädda för att slavarna skulle kommunicera med instrumenten. Fast lite av samma andas åsikt är det nog ändå…

Som sportkrönikören Mats Olsson skrev: ”Jag hör hellre 85 000 vuvuzelas i nittio minuter än det svenska läktarmantrat som bygger på bög, hora och fitta.”

Jag kollade med några journalister i andra delar av världen: Brasilien, Japan, Colombia, USA, Cypern… Nej, svarade de. Här protesterar ingen mot vuvuzela. ”Nog ett i-världsproblem”, mejlade en tillbaks med 🙂 efter. Precis vad jag trodde – gnället kommer mest från vita västerländska fotbollsfans i teve-soffan.

World musik! Vuvuzela är ett nytt världsmusikinstrument. Ja, ni hörde väl så fint vuvuzelorna spelade på matchen Sydafrika-Uruguay? Nu hade trumpeterna delat in sig i sektioner med olika sound och ibland tog några ett solo. Nähä, inte det.

På nätet har Dave Schumaker tecknat ner den sydafrikanska läktarmusiken i noter. Stycket, ”Vuvuzela concerto in B flat”, går i minimalistisk stil.

Musikjournalisten Gunilla Brodrej lanserade idén att någon svensk kompositör (som Dror Feiler, Karin Rehnqvist eller Staffan Mossenmark) skulle göra musik för vuvuzela. Hon blev bönhörd direkt. Sveriges Radio P2-chefen Elle-Kari Höjeberg har redan beställt ett verk. Det ska komponeras av Håkan Lidbo och framföras i samband med finalen i fotbolls-VM.

Vuvuzelan är även på väg till Skåne. Det sägs att Sjöbo ungdomsorkester inhandlat ett par vuvuzelor, styrelsen för Ystad Tatoo funderar på hur vuvuzela kan införas i militärmusiken och Backafestivalen ska i år ordna kurser i hur man spelar vuvuzela. Själv har jag köpt en grön vuvuzela och när ungarna i midsommar kommer hit med sina sydafrikanska trumpeter så blir det konsert i trädgården – start vid säg 18 och kvällen igenom!

(Krönika i onsdagens Ystads Allehanda 2010)

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

I musikbokhyllan: Lennart Persson (1951 – 18/5 2009)

Lennart Persson
Musik nonstop
Pet Sounds i våra hjärtan
(Bonnier Fakta)

Lennart Persson var inte journalist utan musikskribent. Vilket var på gott, i hans fall.

En journalist ska förhålla sig objektivt till ämnen och personer, naturligtvis inte – som när det gällde skivaffären Pet Sounds – vara alltför bekant med de personer man skriver om.

Tänkte Lennart på det? Brydde sig? Kanske hade han bestämt sig för att skulle han skriva om det han ville skriva om så måste andra principer gälla än de strikt journalistiska.

I boken ”Musik nonstop”, som alltså handlar om skivaffären Pet Sounds i Stockholm, har Lennart Persson klarat balansgången på ett beundransvärt sätt. Han gör ett både nära och ärligt porträtt av människorna bakom Pet Sounds. De skildras som de var och är – med humor, och på gott och ont.

Han börjar med sig själv, med Musik & Konst, sin del(egna) skivaffär i Malmö, för Lennart Persson var ju också skivhandlare, vid sidan om musikskrivandet (eller tvärtom). Kärleken till musik och skivor är tråden som leder genom boken.

För Stefan Jacobsson, som idag styr Pet Sounds, och för Lennart. Och för alla eller de flesta som handlat och handlar skivor på Pet Sounds, vid starten 1979 på Jakobsbergsgatan (något tjugotal steg från Schlagers redaktion förresten, fast jag bodde ju i Skåne så jag var knappast en stammis) och idag på Skånegatan.

Lennart Persson har också träffat affärens stamkunder – eller gäster? – som berättar om sina upplevelser från Pet Sounds, även dessa upplevelser är på mycket (och ibland lite mindre) gott. Bland dem finns en rad kändisar – som Thåström, Mauro Scocco, Plura Jonsson, Jan Gradvall, Per Gessle, Mats Olsson, Nisse Hellberg, Andres Lokko, Olle Ljungström…

(Men var det inga tjejer som köpte skivor på Pet Sounds? Nej, inte många i alla fall. Den enda som brukade gå dit var nog journalisten Nina Lekander… Har jag fel? Så rätta mig!)

Lennart Persson i skivaffären Musik & Konst i Malmö på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

För alla med något större musikintresse än att lite förstrött ha musik som spelar i bakgrunden, alla vi som på något magnetiskt sätt dras till skivaffärer när vi kommer till en ny, främmande plats, utomlands eller i Sverige också, bara måste gå in och bläddra bland skivorna – för oss, mig och dig, har Lennart Persson skrivit en atmosfärrik och spännande, hypnotisk och just magnetisk bok om den uthålliga skivaffären Pet Sounds i Stockholm.

Det här är bland det bästa jag läst av Lennart Persson. Så slutade han som musikskribent – som allra bäst.

(Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2009)

Mer i arkivbloggen om Lennart Persson:

Livets ljudspår  /  Texter om kärlek och musik

Kriminellt i Hollywood

Joseph Wambaugh
Brottsplats Hollywood
(Ordupplaget, övers: Mats Olsson)

Den amerikanske Los Angeles-polisen och kriminalförfattaren Joseph Wambaugh var en av mina favoriter på 80-talet. Han skrev flera, både spännande och trovärdiga polisromaner – t ex ”Korgossarna” och ”Brottsplats Los Angeles” – som är värda att kolla upp på biblioteket.

Nu har Wambaugh, efter nära 20 års paus, återkommit med en ny Los Angeles-serie.

Den första titeln, ”Hollywood Station”, är en kollektiv polis- och brottsroman som McBain och Sjöwall/Wahlöö hade varit stolta över om de skrivit.

Wambaugh skildrar polisdistriktet Hollywood och övriga Los Angeles, själva staden är huvudperson. Han byter perspektiv, följer både olika poliser och kriminella, mest av mindre sort. Alla beskrivs som – nej, de blir – nej, de är – människor som på egna taffliga sätt försöker hantera sina liv.

Ingen är någon hjälte, vissa klarar livet sämre och andra bättre. Det gäller både de småkriminella och poliserna.

Och hur går det för dem, de mer lyckosamma, vinner de i livets slutliga lopp? Ja, kanske ändå. För i vänskapen mellan den äldre kvinnan Mabel och den yngre Olive finns något slags hopp, även om också det bygger på kriminalitet.

Joseph Wambaugh hoppar mellan så många människor att romanen länge verkar vara en kriminell nummerrevy. Men så – till sist – får han ihop alla trådarna till en och samma historia.

Det är mästerligt gjort.

Fast jag har en smärre invändning också, mot översättningen. Men det är egentligen fräckt. Mats Olsson, som översatt, har verkligen ansträngt sig för att få den wambaughska gatuamerikanskan att fungera också på en svensk kriminalromansida.

Det är inte lätt. Fast det går allt bättre ju längre in i romanen han – och jag – kommer. Kanske är det t o m omöjligt? Vissa amerikanska romaner kan och ska därför inte översättas?

Jag vet inte, för samtidigt gläds jag ju åt att Joseph Wambaugh åter finns på svenska och förhoppningsvis upptäcks av fler svenska deckarläsare.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2009)

Livets ljudspår

Kan någon förklara varför inte Lennart Persson har en stående krönika i någon av Sveriges största dagstidningar där han får skriva om vilken musik han vill? Varför inte redaktörerna för kultur- och nöjessidorna slåss om att han ska medverka i deras tidning?

Istället får man leta reda på honom i tidskrifter som Sonic och Livets goda, tidningen Barometern i Kalmar och norska nättidningen ABC Nyheter. (Nu har Lennart även öppnat en hemsida med adressen www.lennartpersson.se  där han återpublicerar sina texter.)

Det är Lennart Persson i Malmö jag talar om. Mest förknippas han – fortfarande – med skivaffären Musik och Konst och de egna musikfanzinerna Larm och Feber. Musikskrivandet började med att han efterträdde Mats Olsson som popskribent i tidningen Arbetet.

Det var tidigt 70-tal och då skrev jag i Expressen. Där jag tydligen kritiserade Lennart Persson för att inte lyssna tillräckligt noga på poplåtarnas texter. Jag har glömt men han minns, för Lennart har påpekat det flera gånger. 

Kanske har då mina kritiska ord haft en liten betydelse för hans utveckling från popskribent till musikalisk livsfilosof. Inte många musikskribenter i Sverige når upp till de främsta i världen, vad gäller nyfikenhet och kunnande, stilistik, analys- och kommunikationsförmåga. Lennart Persson gör det.

Musik är ett samtal om allt mellan liv och död. En tur och returresa genom livet med tågbyte vid dödens station. All musik som Lennart Persson skriver om ingår i ett ljudspår till hans eget och våra liv, ditt och mitt. Titeln till hans nya bok, ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” (Reverb), anger det exakta innehållet i hans artiklar, intervjuer,  krönikor, recensioner…

Märkligt? Kan musiken, sångerna och låtarna, vara så allvarliga och djupa. Så livsfilosofiska. Det är ju lågkultur, bara populärmusik han skriver om. Men den som fått sitt liv bekräftat eller förändrat av ”Land of 1000 Dances” (Namelosers), ”Hound Dog” (Big Mama Thornton), ”Tutti Frutti” (Little Richard) och ”Fever” (Little Willie John), för att nämna några av mina livsavgörande musikaliska ögonblick, vet vad jag menar. Hur det känns. Vad det betyder.

 (Publicerat i Ystads /Trelleborgs Allehanda 2008)