Etikettarkiv: Martine Castoriano

Titta uppåt, i Malmö

Jan Hemmel (text) och Martine Castoriano (foto)
På Malmös fasader – Det groteska och det sköna
(Historiska Media)

Bertil Widerberg, den legendariske Malmö- och Skånebeskrivaren, fick mig att höja blicken mot Malmös fasader. Efter att ha läst hans bok med titeln ”Malmö” har jag ofta blivit stående vid Jörgens Kocks hus på Västergatan och betraktat de malligt uppsträckta björnarna på sina piedestaler.

Jan Hemmel och Martine Castoriano har också vandrat genom Malmö (plus en avstickare till Lund) och tittat uppåt väggarna med ögon och kamera. Som sig bör hyllas Widerberg i deras fasadbok med ett citat av hans ”lyckoutbrott över vad man kan uppleva på jugendhusens väggar”. (Fast nu hävdar Hemmel att de ovannämnda björnarna – efter analys på Malmö museum – blivit lejon…)

Än groteskt och än vackert; och jag är inte säker på vad jag tycker är det ena eller det andra; bådadera – samtidigt – är väl svaret, som så ofta. Och mycket: Kan det vara så att Malmö – trots okänsliga ”nidingsdåd” typ Stora Nygatan 27 – har fler äldre hus med bättre bevarade figurer och ornament i sten, gips och allt vad det är än andra städer?

Se upp! manar Hemmel. Gjort det? Och fått syn på till exempel den aztekiske krigaren ovan Lejonetpassagens ingång från Stortorget – eller ta några steg bakåt och titta uuuuuppför Apoteket Lejonets fasad: mannen med armarna i kors är apotekaren John Tesch själv och se – ännu längre upp! – de små flitiga ”putti” (barnfigurer) = farmaceuterna.

Med benen flanerar Jan Hemmel till Malmös första jugendhus, uppfört 1895 på Stora Nygatan 65 (smyckat med groteska människor och djur), Wienska palatset (vaktande knektar) och Odd Fellowpalatset (tomtar i träskor och luva, en groda spelar dragspel), för att nämna några.

Han flanerar även i huvet: nämner husägare, arkitekter och utsmyckare (som Odd Fellow-smyckaren Oscar Emil Hägg). Inte minst svänger Hemmel in på intresseväckande tankesmågator: anknyter till en tecknad serie från 1616 och berättar om arkitekten Nils Alfred Arwidius (till exempel grosshandlare Wiens nämnda palats) död; naken vid badkaret med en lika död och naken 16-årig fabriksarbeterska.

Också Martine Castorianos färgfoton är mycket lyckade. Varken mer eller mindre än vad de ska vara: rätt vinkel och ljus men fotografen eller kameran står aldrig i vägen för motiven.

(Kvällsposten 2006)

Annonser

Skånes historiska kriminalitet

Jan Hemmel / Martine Castoriano (foto)
Skånska mord
(Roos & Tegnér)

Till genren ”true crime” brukar jag förhålla mig skeptisk. Ofta kan författaren gripas så av den spänning som också finns i verkliga brott att faktaboken övergår från dokumentär till fiktion och börjar likna en deckare.

Det är obehagligt, tycker jag. Brott och straff ska tas mer på allvar än så. (Ja, både i verkligheten och fiktionen, för den delen.)

Och jag tror att Jan Hemmel håller med mig. Hemmel, som på 80-talet regisserade några av TV-filmerna i dramaserien ”Skånska mord”, har nu gett ut en bok med samma titel. Här finns också bilder på brotts- och straffmiljöerna, historiskt och idag (de senare fotograferade av Martine
Castoriano).

Brotten som tas upp och beskrivs är – oftast – hemska.

Till exempel den lejde mördaren Jakob Persson Eld, som 1888 sköt ihjäl ägaren till gården Bessinge 8 i Östra Sallerup. Eller folkskolläraren Frans Oscar Bergstrand i Hörja, som år 1900 först förgiftade sina barn (sammanlagt nio stycken) och sen tog livet av sig själv. Ett tredje exempel kan vara Martin Svensson, som i början av 1900-talet dömdes för mordbränder, försäkringsbedrägerier och mord i trakterna av Sjöbo och Veberöd.

Också straffen är – var – hemska. Det handlade om straff = vedergällning. Redan i den första historien – om mordbrand, mord och stöld i Malmö 1819 – beskrivs ett förhör: den misstänkte bands vid en bänk och pryglades. De dömda mördarna halshöggs och steglades. En inblandad piga fick spöstraff.

Men var – alla – de människor som begick brotten och straffades på det hemskaste sätt – alltid – lika hemska?

Jan Hemmel isolerar inte brotten utan knyter ihop dem med människornas, ofta men inte alltid, fattiga liv. Han diskuterar privata mord kontra de statligt – och även kyrkligt – sanktionerade. ”Är straffen brutalare än brotten?” undrar Hemmel.

Mellan brottsskildringarna finns kortare avsnitt om straff och strafftänkande, avrättningsmetoder och bödlar. Hur tänkte bödlarna? Hur kändes det att vara skarprättare? Dessutom har Hemmel letat reda på en del skillingtryck, dåtidens rimmade och sjungna kriminalreportage.

Jodå, historien om den eventuella spionen Jane Horney, troligen skjuten 1945, återberättas också i Jan Hemmels bok, ännu en gång.

(Kvällsposten 2010)