MALMÖ Förut brukade Agneta Gynning ställa ut i sitt eget galleri i Löderup men när hon nu har ateljé och bostad i Malmö så verkar det ha blivit en ny tradition med en påskutställning på Ystad Saltsjöbad. Och när hon inte är med i ÖSKG:s påskrunda kan också dottern Carolina komma ner från Stockholm och visa målningar tillsammans med mammas skulpturer.
Någonstans mitt i intervjun frågar jag: Brukar era utställningar bli recenserade?
– Nej, svarar bägge.
– En enda gång tror jag att det var en recension, säger Agneta Gynning. Och jag tycker det är konstigt. Hur många kvinnor i Sverige arbetar med sådana material som jag, så tunga material.
– Jag kan fortsätta att måla hela livet och aldrig bli recenserad! säger Carolina Gynning och skrattar. Men säljer, det gör jag.
För skribenten som kommit på besök är det här svårt att förstå. Det blir ännu mer obegripligt när vi går runt och tittar på mamma Agnetas skulpturer och dottern Carolinas målningar. Deras olika konst kompletterar varann så att deras konst inte blir så olika.
Agneta Gynning med kvinnoskulptur i gummi.
Agnetas Gynnings mindre kvinnoskulpturer i brons och marmor verkar ha rest på sig, stigit upp och blivit kvinnoansikten eller kvinnor i helfigur på Carolina Gynnings målningar. Kvinnorna på dotterns färgstarka målningar (rött! gult! blått! grönt!) verkar i sin tur ha klivit ner igen och tagit formen av mammas lika färgstarka men inte riktigt lika färggranna skulpturer i gummi.
– Ja, det är väl kul! utbrister Carolina. Först inspireras jag av mamma och sen inspireras hon av mig. Inspirationen går fram och tillbaks.
– Det här är min favorit av de nya målningarna, säger hon och visar en målning av en naken kvinna i helfigur med ett smått groteskt ansikte eller om det är en mask. Men mamma gillar den inte, tillägger dottern.
– Den är lite skrämmande, säger mamma.
– Ja, ansiktet är förstås skrämmande, säger dottern.
– Nja, både ansiktet och underlivet, säger mamma.
– Du är rädd för nakenhet, skrattar dottern.
– Ja, jag är väl det då, säger mamma. Det är väldigt utlämnande.
Carolina Gynning med egendesajnat smycke.
Det är som om ansiktena på dina målningar kommer emot betraktaren. Ja, rusar emot en. Du målar snabbt och direkt.
– Jag är snabb och effektiv, säger Carolina med ett lurigt leende. Vissa målningar blir bra, andra slänger jag direkt. Jag skulle också kunna måla på ett annat sätt, något jättepilligt sätt, men då skulle det inte vara jag.
– Det blev något av en nytändning, säger Agneta Gynning, när jag började arbeta med gummi. Jag har tyckt om att göra dansare och kvinnokroppar i mindre format. Nu har jag börjat göra stora dansare i gummi.
Och kvinnokroppar, tillägger journalisten och tittar menande på en stor färgrik – och inte minst kurvig – gummikvinna mitt på golvet i ateljén. Som om inte den skulpturen är lika utlämnande som Carolinas målning. Men det kommenterar inte Agneta utan ger mig bara ett svagt leende.
– Har du sett den här coola gummistolen, ropar Carolina. Min favorit! säger hon och sätter sig.
En av Carolina Gynnings jag-målningar.
Också stolen är färgrik, den har hög rygg och högst upp sitter ett par fåglar, en mer skräckinjagande svart vaktfågel och en lite mindre. Längre ner finns en tredje fågel. Hur arbetar du med gummimaterialet?
– Jag beställer gummiklumpar i de färger jag vill ha, säger Agneta och visar. Den här pastamaskinen använder jag för att kavla ut gummit. Innan dess har jag gjort en stålställning som jag modellerar gummit runt. Jag har kontakt med Helsingborgs gummifabrik som vulkaniserar skulpturerna åt mig.
Hur närsynt ska man vara för inte se att Agneta Gynning både är en skicklig hantverkare och har ett eget konstnärligt uttryck. Och ska det vara så svårt att ta sig igenom mediabilden av Carolina Gynning och upptäcka att hon inte alls är talanglös – lite ojämn, javisst, men som bäst har också hon både ett eget och starkt uttryck.
– Det är ju inte så att jag plötsligt började ägna mig åt konst, säger Carolina. Jag ställde ut med mamma första gången när jag var 14-15 år.
Kan det vara för att vi inte ställer ut på gallerier – utan som nu senast på PUB i Stockholm – som vi inte recenseras, funderar Agneta. Nja, möjligen en bidragande orsak. Eller för att vi säljer och tjänar pengar på vår konst, undrar Carolina. Nja, idag är det väl inte fult längre att en konstnär säljer och tjänar pengar.
En annan av Agneta Gynnings skulpturer. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Ystad Saltsjöbad.
Nej, när det gäller Agneta Gynning så är ointresset svårt att förstå. Vad gäller Carolina Gynning så är det lättare att förstå men lika dumt.
– Alla människor har väl olika sidor, säger mamma. Varför kan inte kritiker tillåta en konstnär att ha olika sidor?
Vem är ”hon”? frågar intervjuaren. För alla dessa kvinnor som du målar är väl egentligen samma kvinna?
– Ja, svarar Carolina Gynning.
Fast hon ser olika ut? Hon har olika ansikten. Hon visar upp olika personligheter.
– Ja.
Hon är du. Hon är en och samma kvinna. Hon är olika kvinnor men ändå en. Och hon är du?
– Jo, det är förstås mig själv jag målar, hela tiden, gång på gång. Jag har skaffat en ateljé nu, jag kunde inte ha målningarna hemma, klarade inte av att se målningarna – se henne – varenda dag.
– Jag har börjat gå i terapi också för att försöka få alla ”olika” att bli en ”hon”. Att samsas inom mig.
(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)
Fotnot. Gynning x 2 ställer ut på Ystad Saltsjöbad också under påsken 2012, närmare bestämt den 6-9 april.
Självporträtt av Elisabeth Moritz. Foto från Neon.
En av serigrafierna på marmor. Foto: Bengt Eriksson.
Erikssons kultursidor 