När tidskriften Jury las ner i fjol försvann samtidigt Deckarkatalogens förteckning över det gångna årets svenska och översatta deckare. Så synd, det var en smärre guldgruva för en deckarläsare (och recensent) som ville ha koll på utgivningen. Desto mer glädjande att Deckarkatalogens redaktörer (Anders Hammarqvist och Johan Wopenka från Jury samt ”deckarbibliotekarien” Thomas Böös) inte ger sig. På Svenska Deckarakademins hemsida finns nu 2009 års upplaga av Deckarkatalogen.
Jag går noga igenom katalogen och upptäcker flera deckare som jag missat, borde ha läst och skrivit om i Deckarhyllan. Till exempel ”Händelser vid Green Oaks galleria” (Alfabeta, övers: Ulla Danielsson) av Catherine O’Flynn och ”Mordet på en gycklare” (Black Island Books) av Peo Rask. Bägge hör till den växande genren av nästan-deckare, vars författare plockar och använder ingredienser från kriminalgenren på ett helt medvetet sätt men utan att resultatet blir så att säga ”riktiga deckare”.
Den engelska författarinnan O’Flynns debutroman ”Händelser vid Green Oaks galleria” innehåller det mesta som brukar finnas i en kriminalroman – utom just det kriminella. Här finns en detektiv, även om Kate Meaney, som gärna leker privatdetektiv, är ung, bara 10 år, när hon spårlöst försvinner. Krypande spännande läsning som slutar – alltså utan att det sker något kriminellt, i alla fall innanför bokpärmarna – med en upplösning i stil med kriminalromanens.
Personerna – nämnda Kate, hennes vän Adrian, som även han försvinner, säkerhetsvakten Kurt och Lisa, som arbetar i skivhandel och tröttnat på sin pojkvän Ed – kunde ha befolkat vilken deckare som helst. En annorlunda miljö också: händelserna utspelar sig i och kring en stor, ny shoppinggalleria.
”Mordet på en gycklare” är en – nästan – lika noir-poetisk uppföljare till Peo Rasks förra kortroman och nästan-deckare ”Brottsplats Luleå”. Samma miljö, alltså Luleå, liksom huvudperson, kriminalkommissarie Marklund. Polisens namn är fyndigt. Hur många heter inte Marklund där uppe i Sverige? Namnet poängterar att kommissarie Marklund både är sig själv och vem som helst.
Det kan bero på att jag – eller snarare han – skruvat upp förväntningarna. Eller stämmer det att Rask inte putsat lika flitigt på formuleringarna? De 80 sidornas densitet känns inte riktigt så stor och stark som förra gången. Dessutom har bok nr 2 ännu mer blivit ett porträtt av en inkrökt stad och ännu mindre en kriminalhistoria.
Å andra sidan fortsätter Peo Rask att skriva i sin egen genre: poesi blandas med både vanligt och kriminellt romanberättande. Nej, jag ska inte gnälla för mycket. Jag vill ju läsa också en tredje kortdeckarroman! Den här gången börjar (och kanske slutar) det kriminella med att en säregen företagare hittas död.
Marianne Cederwall, debutant i fjol med nästan-deckaren ”Svinhugg”, låter väninnorna Mirjam och Hervor återkomma i ”Svartvintern” (Natur & Kultur). Miljön har bytts från Gotland, där Mirjam hör hemma, till Hervors hemby Kuivalihavaara i nordligaste Sverige. Dit flyr Mirjam i skräck över sina (o)lyckade affirmationer. Alltför många män dog i förra romanen och nu händer det igen: så fort hon önskar livet ur någon så sker en olycka! Skrämmande men, det kan inte Mirjam låta bli att tycka, också lite lockande…
Hervor, som Mirjam lärt sig häxkonsterna av, reser hem från USA och inte minst kommer operasångaren Ralph med sambon Eric till Kuivalihavaara för att förvandla ett tidigare hotell till… Ja, det får ni läsa. Men detta tas inte så väl emot – tvärtom! – av alla i byn. Något hemskt inträffar: Ralph hittar liket av litet barn, insvept i en broderad kaffeduk, i hotellets pannrum.
En Norrlands-, landsorts- och vardagsroman med brottsliga inslag. Cederwall porträtterar Kuivalihavaara under svartvintertid, skildrar byns invånare, deras vanor och fördomar men också vissa bybors vidsynthet. Lite trög början men så tar sig romanen, blir charmig och medmänsklig, lagom spännande och riktigt bra.
”Fallet med den försvunna tjänsteflickan” (Forum, övers: Marianne Mattsson) av Tarquin Hall är också en lagom spännande och charmig roman. Men stryk ordet ”nästan”! Engelsmannen Hall har absolut skrivit en deckare, även om hans detektivroman kokats så mjuk att den kan jämföras med Alexander McCall Smiths vänliga deckare om Mma Ramotswe i Botswana.
Huvudpersonen, Vish Puri, driver Privata Detektivbyrån i Delhi. ”Diskretion är vårt motto”, enligt firmaskylten. En recensent tyckte att Puri (korpulent, fåfäng och klipsk) liknar Hercule Poirot men jag tänker också på Ture Sventon. Vilket inte betyder att Puris uppdrag är ofarliga. Plötsligt kan privatdetektiven bli beskjuten på taket till sitt hus!
Kanske främst låter Tarquin Hall sin detektiv vara en guide till dagens Indien, både traditionellt och allt mer modernt, lika fattigt men också nyrikt. Som när Puri möter en klient på Gymkhana Club, en (herr)klubb för Delhis rätta kretsar, eller skjutsas i bilen av sin nya chaufför, som vill trycka gasen i botten som alla andra indier vid ratten men Puri håller på trafikreglerna.
Romanen smyckas dessutom med indiska uttryck (ordlista återfinns i slutet). Informativt och atmosfärrikt, underhållande och, som sagt, lagom spännande. Tack gärna fler mjukdeckare med Vish Puri!
För att Deckarhyllan inte ska bli alldeles för mjuk och lättkokt så ska jag avsluta med något tuffare och hårdare: ”Tjockare än vatten” (Minotaur; övers: Jan Malmsjö) av Mark Billingham. När Billingham började skriva polisromaner om Tom Thorne, kriminalkommissarie i London, tyckte jag att böckerna var pastischer, nästan parodier. Men bok för bok har han mejslat ut sin egen form av noir och hårdkokt.
”Tjockare än vatten” är ett utmärkt exempel: noir i London och ingen annanstans, en modern, hårdkokt och inte minst engelsk polisroman. Även bilden av Tom Thorne, tuff och tvär, en rätt osympatisk polis och människa, blir allt mer nyansrik, fördjupas och breddas. Thorne är nu en person som jag både kan tycka illa och bra om, romanpersonen blir en människa.
Mark Billingham nöjer sig inte med en seriemördare utan här finns två stycken, den senare en kopia av den första. Han har ingen framförhållning, inte heller i hans nya polisroman finns en intrigtråd som drar handlingen framåt och trissar upp spänning. Nej, jag borde inte tycka om det här! Ändå gör jag det och det beror på Billinghams förmåga att skapa en stämning som fångar och innesluter läsaren. Det blir skrämmande. Som om dessa osannolika händelser kunnat – ja, kan! – inträffa i verkligheten.
(Ystads Allehanda 2010)
Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.
Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.
Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.
Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.
Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.
Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).
Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…
Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man. 
Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?
I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.
Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.
Erikssons kultursidor 