De oönskade och de som oönskar

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
De oönskade
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers)

Länk efter länk i en lång kedja som inte bryts förrän alldeles i slutet. Där vänder – plötsligt! – hela historien. Så är kriminalromanen ”De oönskade” – andra titeln i serien om Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg – av danskorna Lene Kaaberbøl & Agnete Friis.

Miljöer, händelser och personer, allt och alla lika trovärdiga, plockas upp ur verkligheten och länkas ihop till en detaljrik berättelse. Fiktionen är så realistisk att den nästan blir journalistisk.

Det börjar i Ungern och reser vidare till Köpenhamn. Huvudpersonerna och därmed perspektiven skiftar mellan kapitlen. Berättelsen fokuserar omväxlande på romskt och danskt, fattigt och välbärgat, människor på flykt och kriminella (både där och här).

Några personer: två bröder från en splittrad romsk familj, ett par finsk-danska gangsters, ungerska och danska (säkerhets)poliser, en tidigare hög kommuntjänsteman med hustru, sjuksköterskan Nina Borg och hennes familj.

Fast även om Borg, vars hjärta styr hjärnan i engagemanget för flyktingar, hamnar i händelsernas centrum så blir hon i den här boken mindre av huvudperson och mer en katalysator.

Smuggling av ett radioaktivt föremål, upphittat på ett nedlagt militärsjukhus i Ungern, är berättelsens epicentrum.

Allt detta har Kaaberbøl & Friis lyckats skriva ihop till en både spännande och samhällsspeglande krimi. Det är skickligt.

Nu skulle jag vilja avslöja hur det slutar, för den sista vändningen är ett så bra exempel på det stora och fasta grepp som författarna tar på dagens Danmark. Men det kan jag förstås inte, när det handlar om en kriminalgåta som ska få sitt svar.

Men låt mig avslöja så mycket som att ”De oönskade” slutar med en sorgsen och inte alls hoppfull sensmoral om islamofobins dumhet. Om människor faktiskt kan vara så här korkade, hur ska man då kunna prata med dem och övertyga dem om att de har fel.

Fakta hjälper ju inte.

(KvP 2014)

Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Två kriminella norskor

Karin Fossum
Döden skall du tåla
Övers: Helena och Ulf Örnkloo
(Forum)

Anne Holt
Frukta inte
Övers: Maj Sjöwall och Margareta Järnebrand
(Piratförlaget)

Ett litet antal sidor och en stor stilgrad gör norskan Karin Fossums nya Konrad Sejer-deckare till en kortroman eller långnovell.

”Döden skall du tåla” innehåller inte en sida eller ett ord för mycket. Fossum berättar vad som behövs och när berättelsen är slut sätter hon punkt – i det ovissa, så att en annan berättelse föds hos läsaren, utanför romanen.

Det börjar hända små otäcka saker i ett helt vanligt norskt villasamhälle. Ingen allvarlig brottslighet utan småsaker – men nog så otäcka för de drabbade.

Nej, jag ska inte avslöja för mycket utan refererar endast det som kan läsas på omslagets baksida. En mamma står i köket medan hennes barn ligger i vagnen utanför i trädgården. Men så smyger någon in i trädgården och lyfter undan filten i barnvagnen… .

Ja, jag betonar: det är inte så allvarligt det som händer men kommissarie Sejer tar händelserna på största allvar. Han ser hur dessa otäcka små händelser påverkar de människor som drabbas – ja, blir ödesdigra.

Karin Fossum har skrivit ännu en vardagsdeckare som är otäckare än alla deckare om seriemördare – för att just det här hade kunnat hända vem som helst av oss, i verkligheten, i vår vardag. Hon skildrar människor som det är synd om och de människor som det är mest synd om kompenserar sin olycka genom att göra mindre olyckliga människor lite mer olyckliga.

En annan norska, Anne Holt, är också aktuell med ”Frukta inte”. Hon har skrivit en lång, tjock deckare. Men det gör ingenting, eftersom Holt skriver intressant, spännande och bra, ända till slutet. Det vill säga – nästan till slutet.

”Frukta inte”, som ingår i serien om kriminologen Inger Johanne Vik och kriminalkommissarien Yngvar Stubø, utspelar sig både i Oslo och Bergen. Det är mycket som händer och skildras parallellt – ett tag var jag nära att tappa kollen på vilka personerna var och undrade hur Holt skulle få ihop allt till en (alltså singular) kriminalhistoria.

Men hon gör det, hon klarar det. Inte heller här vill jag avslöja för mycket utan refererar omslagstexten. Det är december 2008 och julstämning. Då upptäcks ett lik, det ska visas sig vara en asylsökande ung kurd, vid Akers brygge i Oslo. Det blir julafton och en kvinnlig biskop hittas knivhuggen till döds på en gata i Bergen.

Det här var bara ett par av alla händelser som ska förenas till en och samma berättelse om bland annat – också enligt bokomslaget – fundamentalism och kristen intolerans.

Ämnet ligger nära Anne Holt själv, så mycket kan jag väl avslöja. Det är hennes litterära problem: när hon lyckats väva ihop alla trådarna, då börjar hon predika. Hon litar inte på mig och dig, tror vi ska missa budskapet om hon inte skriver på näsan.

(Ystads Allehanda 2010)