Etikettarkiv: Malmö

Nu har Tony Parsons också fått en deckare eller två i huvudet

murder-bagTony Parsons debutdeckare – jo, nu har Parsons, journalist, krönikor och skönlitterär författare även debuterat i kriminalgenren med polisromanen – ”Murder Bag”, som i dagarna dessutom ges ut på svenska (av EA Förlag). Medan uppföljaren ”The Slaughter Man” kommer på engelska i maj.

Följande intervju med Tony Parsons gjordes 2003, när han besökte Sverige för att prata om – det var i alla fall meningen – sin då nyutgivna samling med krönikor, ”I huvudet på Tony Parsons” (Prisma).

——————————————————————————–

Tony Parsons anländer till Hilton Triangeln i Malmö, checkar in och kommer snabbt ner i baren.

Förra veckan var du i Polen och nu Sverige. Ute på rockturné?

– Ja, ännu en, svarar Parsons. Författare börjar allt mer likna rockmusiker. Vill en författare sälja sin roman så måste författaren åka på turné. Jag klagar inte, för det ger mej mycket. Jag får uppleva ett Europa på väg att förändras. Men nu har jag ett nytt barn, en liten dotter, så framöver tänker jag stanna mer hemma i England och inte resa runt så mycket.

Tony Parsons har på senare år gjort succé med romanerna ”Mannen och pojken”, som blivit utgiven i 35 länder, ”Min tjej och jag” samt ”Mannen och hustrun” (den sistnämnda kommer på svenska i höst). Just nu är han däremot aktuell i Sverige med boken ”I huvudet på Tony Parsons”, en samling artiklar från musiktidningen New Musical Express över livsstilsmagasinet Arena och fram till tabloiden Daily Mirror.

Det var så han först gjorde sej ett namn – som rock- eller snarare punkjournalist i slutet av 70-talet. (Visst har väl Tony Parsons namn på omslaget lånat både sin röda färg och sitt typsnitt från NME:s tidningshuvud?)


Officiell trailer till Tony Parsons deckare/polisroman ”The Murder Bag”.

Vad är skillnaden mellan att vara journalist och vara författare?

– En författare kan invänta inspirationen, sitta och vänta på att musan ska komma på besök. Medan en journalist får i uppdrag att skriva 5000 tecken och artikeln ska vara klar om två timmar. Bara att sätta sej och skriva, försöka göra det bästa av det.

– Varje måndag har jag en krönika i Daily Mirror. Jag skriver den på söndagen. Det tar en dag. En roman kan jag ägna ett helt år åt. Men det betyder inte att skönlitteratur skulle vara bättre än journalistik och författare finare än journalister. Det är en felsyn.

– Författaren är ”artist”. Journalisten är hantverkare. Journalistik kräver yrkeskunskap – liksom en bilmekaniker eller läkare måste kunna sitt yrke. Som journalist arbetar man för invånarnas bästa, står man i allmänhetens tjänst. Det kan man sällan säga att författaren gör.

– Journalisten måste också arbeta mot ”livets deadlines” – tandvärk eller trötthet eller kanske någon av ens nära har dött. Oavsett vad som händer, hur journalisten än mår ska texten lämnas i tid.

– Samma dag min mor dog skulle jag skriva en krönika till The Mirror. Det var svårt att skriva mitt i sorgen – samtidigt som jag ju lovat leverera en krönika. Jag sa till redaktören att jag skriver, men jag måste skriva om min mor. Något annat kan jag inte skriva om.

– Journalistiken är flyktig. Nästa dag, vecka eller månad är texten borta. Därför är det bra att artiklar samlas i böcker. Jag är en stor beundrare av Tom Wolfe, men tidningarna som han skrev i fanns inte där jag bodde när jag var ung. Hade inte artiklarna publicerats i bokform så hade jag aldrig läst honom.

Vilken sorts journalistik är bäst – när journalisten går nära ämnet och skriver subjektivt eller när journalisten håller sig på avstånd och försöker vara objektiv?

– Jag beundrar den objektiva journalistiken. Kanske för att jag aldrig kunnat skriva så. I synnerhet inte på 70-talet, när jag skrev om Sex Pistols och Clash. Då var jag knappt en journalist. Jag var en vän, kompisen till bandet, som dessutom bjöd på en påse piller. Om jag inte gjort det så hade Pistols suttit och pratat med nån annan än mej.

ParsonsJan Gradvall, som sammanställt ”I huvudet på Tony Parsons”, skriver i förordet att du fick honom att bli journalist. Dina artiklar gav honom mod att lita på sej själv både som skribent och människa. Är du i första hand en journalist och författare för din egen generation?

– Det är fler som sagt att jag fick igång deras skrivande. Och det är smickrande. Några få år – noga räknat tre, längre än så medverkade jag faktiskt inte i NME – skrev jag nog mest för läsare i min egen ålder och yngre. Senare artiklar – och inte minst romanerna – har nått en bredare publik, både äldre och yngre.

Vad tycker du om Gradvalls urval?

– Det är udda, lite märkligt. Å andra sidan skulle nog alla urval bli udda. Jag har skrivit om många olika ämnen: musik, politik, män och kvinnor. Alltid är det nånting som hamnar utanför.

– De tidiga texterna om Clash och Sex Pistols har jag svårt för idag. På den tiden handlade det mesta om droger. Livet var som att slänga sej i lianer. Jag höll igång tre dygn i sträck utan att sova. Sen tröttnade jag på Keith Richards-livet. Min bästa journalistik har jag skrivit efter att jag fyllde 30 år.

Jag tycker att alla dina texter är skrivna av samme punkjournalist, som lägger år till år och erfarenhet till erfarenhet. När du skriver om din far och din son och dej själv som både far och son, så skildrar du ju din uppväxt som journalist, man och människa.

Intensiteten och identifikationen finns också i artiklarna inför valet 1997 om Englands fattiga städer och stadsdelar, dit de politiska kampanjbussarna aldrig åkte. Dessutom rymmer texterna alltid ett slags ”underifrånskap”.

– Du menar att jag uttrycker underklassens ståndpunkt? Jo, det gör jag väl.

– Jag känner inget släktskap med medelklassen. Det är från arbetarklass jag kommer och där hör jag hemma, fortfarande. Fast det gäller att inte glömma att senast jag jobbade på fabrik var 1976 och att dagens arbetarungdom har en annan uppväxt än jag. På min bakgård tog inte alla heroin.

Brittiska journalister – också rockjournalisterna – använder ofta långa, krångliga meningar med svåra ord. Dina artiklar – däremot – är enkla och lättlästa.

– Som journalist – och även författare – ska man veta vad man vill säga och säga det så rakt och tydligt som möjligt. Jag har inget behov av att vara pretentiös. Det beror väl också på att jag lämnade skolan vid 16 år.

the-slaughter-manDu har ofta mycket bestämda åsikter. Ångrar du någon snabbskriven artikel eller krönika?

– Jag förbehåller mej rätten att ändra ståndpunkt. Det är en mänsklig rättighet.

– Jag bytt många åsikter. När jag var ung trodde jag att droger var lösningen på alla problem. Det tror jag inte längre, inte sen jag blev far och medelålders. Droger kan aldrig vara lösningen. De har inte gjort mej nåt gott. Det hade varit bättre om jag aldrig tagit dom.

Artiklarna inför det engelska valet kan nästan beskrivas som valpropaganda för labour. Men nyligen läste jag en krönika i The Mirror där du kallar Tony Blair för en ”Judas”, eftersom han inte vill låta England folkomrösta om anslutningen till EU och EMU.

– Ja, jag har bytt åsikt om Blair. Liksom många andra röstade jag på labour. Och liksom många andra som gjorde det tror jag inte att jag kan lägga min röst på Tony Blair en gång till. Likadant med honom som med Bush – bägge tänker mer på sin egen karriär än på sitt land.

Din bästa artikel?

– Den där krönikan om min mamma, som jag skrev samma dag hon dog. Det mest naturliga i världen. Döden. Men så svår att acceptera och skriva om.

Den krönikan finns väl inte i boken?

– Nej.

Här tackar jag för mej. Tony Parsons rockturné drar vidare: en radioreporter sitter och väntar, därpå följer boksignering på Hamrelius och på kvällen ska det bli scenintervju på rockklubben KB i Malmö. (Där uppträdde förresten Parsons – snacka om publikfriare – i svenska fotbollslandslagets tröja.)

(Lite olika versioner i Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)

————————————————————————————–

TONY PARSONSNågra av Parsons krönikor i Daily Mirror – efter krönikesamlingen och framåt till idag – kan läsas på:

http://www.mirror.co.uk/authors/tony-parsons/

Annonser

Skåntrypoeten Hasse Andersson

Hasse ”Kvinnaböske” Andersson / Michael Nystås
Jag har skrivit mina sånger
En bok om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson
(Kira förlag)

Hasse ADet finns en underton – ett budskap – ja, ett statement – i den på grund av formatet inte så lätthanterliga boken om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Budskapet sipprar fram mellan raderna, ungefär som i hans sånger.

Hasse Andersson, född i Malmö och uppvuxen i Östra Ljungby, har levt – skrivit, sjungit och spelat – ett parallellt liv till dem som av rock- och nöjesjournalister utnämnts till Artister och Sångpoeter (med största Versaler).

Via dansbandsskribenten Michael Nystås berättar Hasse att han sjöng och spelade rock på 60-talet, bland annat under namnet Hol Terry, när malmöbandet Namelosers gick in på Tio i topp.

Sen halkade han efter några år, men liksom Mikael Wiehe, Nisse Hellberg och Peps förvandlade pop, blues och reggae till svenska/skånska musikformer så började Hasse Andersson i slutet av 70-talet att förena skånska diftonger med countrymelodier.

Resultat: så kallad skåntry.

”Jag har alltid velat berätta nånting med mina texter”, säger Hasse i boken. ”Jag tror aldrig jag skrivit en blajtext som bara är uppradade ord.”

Hasse A foto fixad liten

Hasse Andersson hemma (som då var Båstad) i huset nångång på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Exempel på ämnen och människor, ofta rätt ur verkligheten: försupen a-lagare (”Torghandel”), förståndshandikappad elev (”Var e natten”), alkoholisthustru (”Ann-Christine”), utanför-människor ”(Nicke”), fotbollshuliganer (”En helt vanlig söndag)…

Samhällsporträtt – ja, progg utan pekfingrar. Ändå nämns inte Hasse Andersson på samma gång som till exempel Wiehe. Möjligen jämförs han med Alf Robertson men oftast med dansband. Det är orättvist, påpekar Nystås och Andersson själv, lite försynt men nog märks det.

Här står även några rader om Tord Thorderup, journalisten som kom på benämningen skåntry. Däremot undviker man att ange Owe Thörnqvist som skåntryns grundsten. Hör ”Hjalmar Bergström”, där Thörnqvist sjunger litta på skånska.

Nog var – och är – det skåntry (fast ordet inte fanns) redan 1960.

(KvP 2013)

Olssons galleri: Christer Persson, gitarrist

Christer Persson lien

Hyllning till Christer Persson, en av de bästa gitarrister och kompositörer jag hört och känt. Han blev 62 år. Foto: Birgitta Olsson.

Länk till minnesord.

Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Olle LMed ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

1948-49: fruktans tid i Malmö

Set Matsson
Fruktans tid
(Historiska Media)

Omslag-Fruktans-tid-514x800Från mars 1948 till januari året därpå. Det är tiden för den tredje – och tyvärr sista – delen i Set Mattssons deckarserie om 40-talets Malmö.

Andra världskriget är slut. Nazityskland har besegrats. Ändå heter boken: ”Fruktans tid”.

En tysk nazist och hans hustru smugglas över Öresund till Skåne. De inkvarteras – i väntan på transport till Stockholm och vidare till Sydamerika – på en bondgård i Östraby strax utanför Sjöbo. Bonden, övertygad nazist, visar en ritning på det skånska koncentrationsläger som skulle ha byggts i trakten.

Därmed har grunden lagts för den fortsatta efterkrigsberättelsen om Malmö. Så är den mörka stämningen 1948. Nazismens anhängare finns kvar, i skymundan. Gestapomän frikänns i Köpenhamn. Från öst hotar kommunismen. Snart ska Bernadotte mördas i Jerusalem.

Liksom tidigare har Mattsson flätat samman en mängd trådar som först inte verkar höra ihop. Som att en polis drar den sista slutsatsen av att ha varit nazist, en kvinna torteras till döds, en advokat tjänar pengar på att smuggla nazister och en privat arbetsförmedling ordnar jobb åt dem i Malmö.

I huvudhistoriens bedrövelse finns också en annan, egen historia: den ömma, medkänsliga och skuldbelagda berättelsen om en fattig, ensamstående mor.

Dessutom skapar Mattsson – ännu bättre än i de föregående delarna – en geografisk bild av dåtidens Malmö. Han nämner precis lagom många gatunamn, antyder hur det såg ut på husarernas kasernområde, i Bergsgatans mynning och Nobelvägens allé, från Fersens väg klingar treans spårvagn.

Lugnt tempo, även om det blir rätt så fart- och farofyllt i slutet. Fortfarande en kombination av polisroman och amatördeckare med samma personer: polisen Palm, polissystern Sara, journalisten Jonnervik med flera.

Redan efter tredje titeln måste alltså läsarna ta avsked från en av de bästa historiska deckarserier som skrivits i Sverige. Vi får trösta oss med det som Set Mattsson sa när jag intervjuade honom.

Även om det inte blir fler deckare om Malmö på 40-talet så ska han i några kommande romaner flytta kriminalöverkonstapel Douglas Palm – denne malmöitiske motsvarighet till kommissarie Foyle i tv-serien om andra världskrigets England – något årtionde framåt i tiden.

(KvP 2014)

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bokSusan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVDDen tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnanPjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)