Kvartettjazz på trio

Kristin Korb
Beyond The Moon
(Double K Music)

Kristin Korb är lika mycket kontrabasist som vokalist, lika mycket vokalist som basist. Hon samsjungspelar i duett med sig själv.

Ja, det är som om sångerskan och musikern driver på varann. Hör bara när hon scatsjunger i förstaspåret ”Too Marvelous For Words”! Vem har kommandot av hennes bägge jag?

Det här innebär också att hon tillsammans med Magnus Hjorth, piano, och Snorre Kirk, trummor, inte blir en trio utan en kvartett. Och en mycket samspelt enhet.

Korb ställer verkligen krav, både på sig själv och medmusikerna. Stannar upp, ändrar tempo mitt i låtarna, håller ut pauser lite för länge, och så vidare. Gäller att hänga på, för dem som spelar med henne.

Samtidigt som hon ger utrymme för både piano och trummor att bidra och visa sina personligheter. Pianisten Hjorth har arrangerat några av låtarna, övriga arrades av Korb.

Albumet ”Beyond The Moon” är en hyllning till Johnny Mercer, som skrev texter till musik av så olika kompositörer som Barry Manilow, Lionel Hampton, Jerome Kern och Henry Mancini.

Ofta skrevs texten först, ibland till en redan färdig melodi. Låtarna blev musikaliskt olika, vilket Korb betonar i sina tolkningar.

Texterna placeras i centrum och hyllas, sen kan hon göra lite vad hon vill med musiken. Som i hennes personliga, funder- och eftertänksamma version av ”Moon River”.

Här finns även några kompositioner, bland annat titelspåret, som Kristin Korb komponerat själv, några gånger ihop med Magnus Hjorth. Ett par av låtarna gjordes till texter av Rodgers.

Oavsett vilket imponerar Korb med sin föränderliga personlighet: hennes olika sätt att både spela och sjunga, förändra rösten och skifta spelstil. Lika imponerande är det intrikata samspelet mellan de tre – ja, fyra då – musikerna.

Såväl händelserikt som lyhört uppfattat, så mycket personlighet hos var och en och ändå denna tajta grupp.

(Lira 2017)

Sång- och basduett

Kristin Korb
Autoseum, Simrishamn

Det börjar tamt och försiktigt. Men Kristin Korb spelar och sjunger upp sig allt mer. När hon vid slutet av konserten framför jazzstandarden ”Green Dolphin Street” som solonummer, alltså inget komp utan endast kontrabas och sång, är hon som allra bäst.

En nära, samverkande duett mellan bas och röst, som både sjunger med och utan ord. Lite grann av samma känsla som när en jazzpianist också börjar sjunga. Vilket får amerikanskan Kristin Korb, bosatt i Danmark, att bli en speciell jazzbasist såväl som en speciell jazzsångerska.

Hon blandar mer och mindre kända standardlåtar – bland annat ”You´re Blasé”, ”Flamingo” och ”Cheek To Cheek” fast också James Browns ”I Feel Good” blandas in och blir jazz – med egna kompositioner, som väl kan beskrivas som lite ungdomligare och piggare melodier i den amerikanska jazzsångskolan.

Som ”Finding Home”, ”Something To Celebrate” (ännu utan text) och “A Letter Home” – tre egna låtar, så nya att de kommer med först på nästa album.

Kristin Korb spelar och sjunger ”You´re Blasé” vid en annan konsert, i Haugesund 2013.

På skivorna kan Kristin Korb låta lite för fin och polerad. Hon sjunger med många fler känslor på scen, använder olika röstlägen och uttryck. Friskt vågat och därmed mycket mer vunnet, kunde man säga. Hon spelar bas som hon sjunger: mjukt och melodiskt, håller rytmen och improviserar solon.

Det blir också annorlunda jazzmusik när kontrabasen står i centrum, både för sången och övriga musiker: Magnus Hjorth vid pianot och Snorre Kirk bakom trummorna. Följ basen – så spelar de!

Hjorth är en finurlig jazzpianist som aldrig springer iväg alltför långt från ackorden och melodierna i sina solon, lägger aviga rytmer och målar tangenterna blå. Snorre Kirk gör väl mer sitt jobb, ser till så det svänger, men han har sin egen trumstil: mycket pukor och vispar, ibland spelar han med händerna.

Jag vet inte om den här trion kommer att spela på Ystad jazzfestival i sommar. Men sångerskan och basisten Kristin Korb står på programmet. Missa inte den spelningen om ni missade henne i Simrishamn!

(YA 2014)