Etikettarkiv: Lucky Luke

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.


(Pressens Tidning 1997)

Annonser

Sagt i september – eller I´ll remember Ratata

Vad tänker du på om man säger Ratata?

 

ratata-1 – Sveriges näst bästa syntband. Näst Page. (Jörgen Persson, 12, ”syntare” från Lund.)

 

– Fläsk och smet. För mycket schabloner. Ingen power. Inget originellt. Svensk pop när den är som värst. Välanpassad musik för välanpassade människor. (Vera Celander, presschef på skivbolaget Electra, f d hårdrockskribent.)

 

– En film? Jag går inte på bio. En tecknad serier? Jag läser inte tecknade serier. En popgrupp? Jag är väl för gammal för att lyssna på pop. Evert Taube – hans tidiga inspelningar från 20- och 30-talet, det är min musik. (Walter Ekström, pensionerad snickare, Malmö.)

 

ratata-2– Jag tänker naturligtvis på filmen ”Ratataa” och allt jätteskojigt vi hade när vi spelade in den. Och hela den där Knäppupp-tiden. Men att det nu skulle finnas en musikgrupp som heter Ratata, det visste jag inte. Det har tyvätt gått mej förbi. (Martin Ramel, skådespelare.)

 

 

Varifrån kommer namnet?

 

1.

1957 hade filmen ”Ratataa” premiär. Manus och regi: Povel Ramel och Hasse Ekman. Musik: Povel Ramel.

 

ratata-3– Det är den största musikfilm som någonsin gjorts i Sverige, ingen annan musikfilm har innehållit så mycket svensk originalmusik.

 

Säger Sten Kärrby, som har hand om Knäppupps filmer, när jag ringer och ber honom berätta lite om filmen ”Ratataa”.

 

– Man kan säga att ”Ratataa” är en pastisch. I filmen finns bl a en parodi på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. En inbrottsscen är ett direkt plagiat av filmen ”Rififi”. Ja, ”Ratata” innehåller så mycket att det inte går att berätta om allt.

 

Några av skådespelarna i filmen är Povel Ramel, Hasse Ekman, Martin Ljung, Gunwer Bergkvist och Sigge Fürst.

 

ratata-4– Martin Ljung sjunger temamelodin, marschen ”Ratataa”. Men det finns fler fina Povellåtar i filmen – som ”Var är tvålen?” (den scenen spelades förresten in i Sturebadet, som ju nu är ett minne) och den vackra ”Underbart är kort”.

 

2.

Maurice de Bevère, för de flesta känd som Morris, är en belgisk serietecknare. 1947 tecknade Morris den första serien om Lucky Luke, som skulle bli känd som cowboyen som ”drar snabbare än sin egen skugga”.

 

Men riktigt känd blev inte Lucky Luke förrän 1955, då Morris började samarbeta med Renè Goscinny – som var född i Paris men vuxit upp i Argentina och bott i USA och nu fanns i Belgien, där han skrev manus till tecknade serier.

ratata-5”Des rails sur la prairie”, som det första Lucky Luke-samarbetet mellan Morris och Goscinny hette, publicerades 1955-56 i serietidningen Spirou. (Inte förrän 1981 översattes det till svenska och gavs ut som seriealbum med titeln ”Järnhästen”).

 

Lucky Luke är en parodi på framför allt filmmyten och vilda västern. I serien återfinns Billy The Kid, Calamity Jane, Jesse James med flera skurkar som fanns i ”riktiga” vilda västern. Också de fyra Dalton-bröderna har funnits i verkligheten. Men så de som framställs i den tecknade serien var de nämnda varken i filmerna eller i verkligheten.

 

ratata-6Och så Ratata (som Goscinny hittade på). Denna luggslitna fängelsehund är den mest urkorkade hund som funnits i en tecknad serie. Men ack! så trofast.

 

 3.

– Det var för ungefär sex år sen, säger Mauro Scocco. Hur gammal är man när man går andra året på gymnasiet? 17 år? Det var då, när jag gick i skolan och började göra hemmainspelningar, som jag kom på namnet Ratata.

 

– Jag måste ha ett namn när jag skickade runt inspelningarna till skivbolagen. Då var Ratata fortfarande bara jag, men bolagen trodde nog att Ratata var ett band.

 

ratata-7– Det kan inte ha varit Povel Ramel-filmen som gav mej idén till namnet, för den hade jag inte hört talas om då. Men hunden Ratata i Lucky Luke-serien kände jag till, så det var väl därifrån som jag fick idén.

 

PS. En annan sak är att den svenske Lucky Luke-översättaren säkert döpt hunden efter filmen. Ratatas riktiga namn – i originalserien – är Rantanplan.

 

(Tryckt i broschyren ”Ratata, Sent i september” 1985)