Dylans evergreens

Bob Dylan
Shadows In The Night
(Sony)

Så charmerande, ömt, rörande och faktiskt uppmuntrande. Som en pensionerad gammal punkare med attityden: Ni ska ge fan i vad jag sjunger, jag sjunger vad jag vill! Bry er inte om vilka låtar jag väljer, tycker ni att inte mina toner hamnar där de ska och duger så lyssna inte då!

Det var min spontana reaktion efter att ha hört bara ett par spår in på ”Shadows In The Night”, som enligt förhandsryktet ska vara ett album där Bob Dylan tolkar låtar efter Frank Sinatra. Men tja, jag har svårt att höra det, helt omöjligt för mig att ta Dylans nya album som en Sinatra-skiva.

Visst, det är sånger ur ”The Great American Songbook”, några mer och andra mindre kända. Frank Sinatra har sjungit dem allihop. Men för det första: Vilken amerikansk populär- och/eller jazzsångare ur samma generation som Sinatra sjöng inte en, flera eller samtliga sånger på Dylans nya album? Och för det andra, som Dylan sagt i en intervju, ”it’s hard to find a song he (= Frank Sinatra) did not do”. Ingen har sjungit så många titlar ur ”Den stora amerikanska sångboken” som Sinatra.

Naturligtvis har Bob Dylan – liksom i stort sett alla amerikanska sångartister – lyssnat på Frank Sinatra. Men ingenting (inte mycket i alla fall) på albumet ”Shadows In The Night” låter som ”Frankie Boy”. Tolkningarna av vissa sånger påminner då mer om andra artister. När jag lyssnar på avslutningsspåret ”Lucky Old Sun” undrar jag om inte Dylan kan ha influerats av Louis Armstrongs inspelning av samma låt?

Jo, en likhet finns det mellan Sinatra och Dylan – men det är ingenting som den andre tagit från och efter den förste. Detta har de i sig, bägge två. De sjunger som sig, gör varje låt till sin, framför låtarna genom sig själva. På Dylans allra första, titellösa LP (utgiven 1962) tolkades blues och folksång så personligt att låtarna blev hans egna. T ex hade ”House Of The Rising Sun” aldrig tidigare låtit som på Bob Dylans debutalbum (med viss hjälp av Dave van Ronk, men det är en annan historia).

”Shadows In The Night” är inte ett lika personligt album. Men ingen tvekan om att Dylan handplockat samtliga melodier. Det hörs och känns, inte minst. Att han sjunger just dessa jazzpopulärsånger – som inledande ”I´m A Fool To Want You”, ”Stay With Me”, ”Autumn Leaves”, ”Where Are You?” osv – för att han tycker om sångerna. Eller kanske snarare, tror jag, tagit till sig texterna.

Han hittar sig själv i texterna; de återfinns i honom. Dessa sorgsna texter om den kärlek som kan symbolisera hela det förgängliga livet. Dylan har sitt eget förhållande till sångerna/texterna, sin personliga ingång. Och han bemödar sig verkligen om att tolka sångerna så att detta – som just han hörde och tog till sig – ska kunna öppna sig också för lyssnarna.

Inga jazztolkningar utan Bob Dylan använder sin egen lilla musikgrupp, endast kompletterad med lite extra blås. I centrum, näst Dylans röst, spelar Donnie Herrons pedal steel. Herrons smeksamt glidande, sentimentalt ömma och sorgset livsnostalgiska toner blir en extraröst, likt en kommentator.

Bob Dylan har behållt ett långsamt tempo alternativt dragit ner hastigheten. Lite jazz kan väl vara kvar men inte mycket. Mer av country, i så fall. Rätt igenom albumet gungar musiken (även när den inte är det) som en stilla countryvals.

Dylan sjunger skrovligt och missar toner. Så är ju hans röst numera. Ändå sjunger han hela tiden som han alltid har gjort (och som, för den delen, Frank Sinatra sjöng): på allvar. Han förmedlar, med varje ord och ton, känslan av att detta är något betydelsefullt – ja, livsviktigt – som vi alla måste lyssna på. Han sjunger inte med stämband och tonsiller utan med sitt hjärta. Som blöder, hjärtat slutar aldrig att blöda.

Han skapar en stämning, en nära, intim stämning, dit jag stiger in och stannar. Jag slår mig ner. Och när jag fortsätter att lyssna så kan jag inuti denna skrovliga röst höra en annan röst, en mjukare och vackrare, ja, riktigt vacker röst, som sjunger långt inifrån melodierna och djupast ner i texterna. En innerlig och öm, ja, skön röst. Bob Dylan sjunger så innehållsrikt och vackert han förmår.

(Tidningen Kulturen 2015)

”Min” jazzfestival i Ystad (7): I år och nästa år.

Vad kännetecknade Ystads jazzfestival 2012: Kvalitet. Vart jag gick och lyssnade så spelades det högkvalitativ jazz (och ibland annan populärmusik).

Vad kännetecknade inte jazzfestivalen: Spänning och nyskapande.

Nästan all (jazz)musik smekte publiken. Musiken var angenäm. Jag stampade takten och kände värme i hjärtat. Sällan eller aldrig klöste musiken till, rev mig på kinden och skrämdes.

Detta kännetecknar jazzens historia: Hela tiden har det kommit nya musiker – ända sen Louis Armstrong – och jazzformer som skrämt kritiker och övriga jazzlyssnare. Fått dem att utbrista: Det där är inte jazz! Är det ens musik?

Om sådant hördes på årets jazzfestival så undgick det mig. I fjol fanns i alla fall Tonbruket och kanske att saxofonisten Petter Wettre kan räknas hit i år.

De flesta har spelat och sjungit lättillgänglig jazz av äldre modell. Även de nya, unga medverkande, som framfört sina egna varianter av – äldre – jazzmusik.

Datumen för nästa jazzfestival har redan bestämts. Håll koll på www.ystadjazz.se.

Om man vrider klockan bakåt: Skulle Albert Ayler och Peter Brötzmann kunnat spela i Ystad? Och vartusan finns Jonas Kullhammar?

En balansgång, det förstår jag. Jan Lundgren och övriga arrangörer måste fylla så många konserter som möjligt och få ihop sponsorer. Det ska gå runt ekonomiskt.

Men bör inte en jazzfestival, till exempel Ystad Sweden Jazz Festival 2013, ha – eller ta sig – ett ansvar för jazzens fortlevnad och vidareutveckling? Jag tycker fortfarande som i min krönika förra året.

För det första: Årets festival bjöd på många bra jazzsångerskor (samt ett par pianister). Dags att ta fram och hit fler kvinnliga jazzinstrumentalister. Det finns många, i den nya generationen jazzmusiker.

För det andra: Men inrätta nu den där jazzklubben där unga – och även äldre – jazzmusiker kan spräcka upp reglerna och bryta sönder konventionerna!

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Den här krönikan finns ockå utlagd på YA:s nätsida – med kommentarer från några läsare/jazzfestivalbesökare. Klicka HÄR om du vill läsa kommentarerna.

PPS. Det bör också tilläggas att efter att den här krönikan hade skrivits för att hinna in i papperstidningen så kunde man i den stora avslutningskonserten, där legenden Quincy Jones hyllades, höra två mycket bra kvinnliga instrumentalister – Ebba Westerberg, slagverk, och Karin Hammar, trombon – som medlemmar i Bohuslän Big Band.