Etikettarkiv: Los Angeles

Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

hm_be_1_13_folklikt_osslerDina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

Kort om deckare (2): Connelly, Carofiglio och Eriksson

Michael Connelly
Nio drakar
Övers: Eva Larsson
(Norstedts)

Michael Connelly har blivit en av deckargenrens skickligaste författare. En kriminell poet som väljer och stryker ord. ”Nio drakar” innehåller inte ett ord för mycket, ens i översättning.

Jag uppskattar honom mest som skildrare av trädgårdsstaden Los Angeles, där det kunnat vara så underbart att leva. Första delen av ”Nio drakar” är Connelly som allra bäst. Mordutredaren Harry Bosch kallas ut till en brottsplats i södra Los Angeles. En kinesisk butiksägare ligger mördad i butiken.

Connelly berättar långsamt, spänningen kryper fram ur stämningen. Skickligt gjort och mycket bra. Rånmord? Nej, den kinesiska maffian, triaden, är inblandad. När Bosch upptäcker det så kidnappas hans dotter, som bor i Hongkong med mamman. Connelly låter Bosch flyga dit med första plan och polisromanen med noir-stämning förvandlas till internationell thriller.

Inte Michael Connellys bästa gren. Han blir en thrillerförfattare bland hundra andra.


Gianrico Carofiglio
Skälig misstanke
Övers: Ulla Trenter
(Forum)

En ny advokatdeckare och mansroman om Guido Guerrieri i italienska staden Bari.

Hans närbo Margherita flyttar för att arbeta i en annan stad och då passar författaren Carofiglio på att smutsa ner sin huvudperson. Det var hög tid, förut har advokat Guerrieri varit lite väl änglalik.

Teman: yrkeshedern och mansrollen. Guerrieri försvarar en man som i ungdomen ledde en fascistgrupp som misshandlade västersympatisören Guerrieri. Men varje anklagad har rätt till en försvarsadvokat.

Lugnt tempo utan våldsscener, däremot en fantastisk uppvisning i rättssalen. När Guerrieri inte kan sova besöker han stadens nattöppna bokhandel. En sån deckare måste man väl gilla?


Dennis Eriksson
Yngve Öman
(Nilleditions)

Deckarutgivning, främst utomlands men också i Sverige, kan även ske i form av tecknade serier. Ofta brukar det vara tecknad noir.

Som Dennis Erikssons album med ”en noirländsk spänningsserie”. Plats: en större stad i Norrbotten. Lokalpolisen utreder ett misstänkt mord: affärsmannen Pentti Rantakrans – ”ingen vanlig finnpajsare” – har hittats död i sin utomhuspool.

Det pratas ordkargt. Den ”noirländska” stämningen fångas i tysta, på samma gång exakta som bara skissade bilder. Här finns ordlösa uppslag som säger lika mycket med tuschpennan som en noir-författare förmår att säga med ord.

Extra plus för berättelsen i berättelsen – om könsrollerna i familjen Öman.

(KB/YA/TA 2011-12)

Svenskt och danskt på Ystads konstmuseum

Painterly Delight
Sju svenska och sju danska unga konstnärer
Ystads konstmuseum t o m 8/5

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, svensk och dansk initiativtagare till utställningen på Ystads konstmuseum, har gillrat en fälla. Men nej, den ska jag inte gå i!

Viktor Rosdahl. Babylon by Boat. Olja och meto på plexiglas. Foto: Bengt Eriksson.

Deras utgångspunkt är något konstruerad. De menar att skillnaden mellan svensk och dansk måleritradition har förmedlats via ländernas konstskolor så att det än idag finns en nationell skillnad mellan unga svenska respektive danska konstnärer.

I Sverige målas det mer figurativt á la Dick Bengtsson och i Danmark mer abstrakt á la Cobragruppen, för att generalisera något.

Men har inte Lindahl och Ejlerskov kollat mer noga på den utställning de sammanställt? Så många – olika – sorters måleri! Om jag inte läst mig till det så hade jag aldrig kunnat placera konstnärerna på rätt sida om Öresund.

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov finns själva bland de fjorton medverkande, sju konstnärer från vartdera land. De dementerar sina ord när de målar.

Elizabeth Thun. Donnybrook. Ojla och akryl på MDF.

Ejlerskov visar till exempel en oljemålning, högst realistisk och föreställande, av japaner i en biosalong. Lindahl har gjort blyertsstudier av taggtråd. Också det kan ses som realistiskt – kanske med ett budskap – men också som ett nonfigurativt mönster.

Så strunta i påtvingade jämförelser! Painterly Delight är en mer intressant utställning än så – ett slags verkstad där dagens och framtidens måleri utforskas. Nu har det blivit tillåtet igen – lite av trend – för unga konstnärer att ägna sig åt måleri. Men hur och vad ska man måla? Och kanske också: på vad?

Magali Cunico ställer frågan genom att hänga en tom ram på väggen. Men hon svarar väl inte när hon sen målar ett evigt oljemotiv: ett svanpar vid en damm? Viktor Rosdahl svarar genom att ställa en plexiglasmonolit – med marina fartygsmotiv – som en skulptur på golvet.

Mie Olise Kjærgaard. Floating Along the Riverside Bank. Akryl och olja på duk.

Både material och motiv skiftar.

Elizabet Thuns och Mie Olise Kjærgaards stora akryl- och oljemålningar på MDF och duk hänger sida vid sida och kompletterar varann (fast be mig inte förklara hur). Det finns en otäck lockelse i Thuns färgrika porträtt av gamla sprayflaskor och färgburkar, medan Kjærgaards mer diffusa motiv allt mer antar form av flygande holländare.

Patrick Nilsson använder papper, blyerts och akvarell för att visa förortens effekt på människor. Johan Furåker har målat Hockney-realistiska oljemotiv från Los Angeles. Ida Kvetny kan använda allt möjligt: akryl, sprayfärg och tusch, duk och gips. Stämmer det när jag anar influenser från orientaliska motiv och ornament?

Mattias Nordéus och Sören Hüttel drar måleriet till sin spets.

Mattias Nordéus (i förgrunden). The Dance of Death. Olja på träkonstruktion. Foto: Bengt Eriksson.

Nordéus målar – men först skulpterar han.

Döden och livet – eller det definitiva kontra människans flirt med döden – sitter öga mot öga. De kunde varit motiv på en målning men nu är de oljemålade träkonstruktioner.

Hüttel verkar sätta likhetstecken mellan måleri och färg. Han målar inte alls, om inte den runda tavlan längst bak i regnbågsfärger ska vara en målning.

Hüttel har gjort en installation (bland annat en diskoboll, konstgjorda blommor på ett bord, en metallkonstruktion och en röd matta) med utgångspunkt från regnbågsfärgerna.

Sören Hüttel. ”Observationer af den fælleseuropæiske tradition i et åbenbart hjemligt milieu”. Installation. Foto: Bengt Eriksson.

(Kvällsposten 2011)

I Christoffers studio

Lite fånigt kanske, men jag kan inte låta bli att tycka det är rätt kul när en pressrelease om Per Gessles kommande soloalbum ”Mazarin” flimrar upp i e-posten. Det var ett tag sen: Gessles senaste soloplatta kom 1985 och nu skriver och sjunger han igen – som han gjorde i Gyllene Tider men ju inte gör i Roxette – på svenska.

När jag läst så långt kommer jag fram till det som gör mej så där lite fånigt upprymd. Pressinformationen fortsätter nämligen så här och jag kan inte låta bli att småle en smula när jag läser: ”Under vintern samlade Per Gessle sina låtar, vapendragarna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist och begav sig till Christoffers studio The Aerosol Grey Machine utanför Vollsjö nere i Skåne.”

Just det, samma lilla Vollsjö där jag bor. Här – ja, inte precis här utan en bit utanför, i Vollsjötrakten – har världsartisten Per Gessle spelat in sin nya CD.

Vägen till Christoffers Lundquists studio, The Aerosol Grey Machine Studios. Som vägen ser ut sommartider hej hej, vill säga.

Håll med om att det är en lite fantasieggande tanke – att Per Gessle går som en vanlig man på Vollsjös gator. Fast jag vet inte om han gjorde det (egentligen borde Christoffer bjuda alla musiker som han spelar in på en fika på Vollsjö hembageri vid Torget). Däremot gick han på Sjöbos gator.

– Det lär, berättar Christoffer Lundquist, ha väckt ett visst uppseende när Gessle kom in i sportaffären i Sjöbo för att köpa en t-shirt.

Andra kända svenska artister och grupper – bland en lång rad mindre kända namn – som andats in lantluften i trakten av Vollsjö är Thåström, Ulf Lundell, Rikard Wolff, Roxette och Cardigans. Fast Roxette har inte spelat in så mycket i Christoffer Lundquists studio och Cardigans spelade in ännu mindre. En enda ton på en tramporgel, för att vara exakt. Det tog tre timmar.

När jag kör iväg med bilen för att träffa Christoffer och titta på studion så minns jag den där frågan som jag fått hur många gånger som helst: Kan man verkligen bo i Vollsjö – underförstått: så långt ute på landet – och försörja sej som frilansjournalist? Hur är det möjligt? Måste man inte bo i stan, allra helst i Stockholm, och ha nära till tidningar, media och alla andra kontakter för att det ska gå?

Ingången till studion.

Tja, brukar jag svara, nu har jag faktiskt bott i Vollsjö sen början av 70-talet. Och överlevt.

– Jag tror att man kan bo på landet och arbeta med vad som helst. Om man verkligen vill, säger Ylva Lundquist.

Som alltså är hustru till Christoffer och dessutom arkitekt. Mycket lämpligt att ha en hustru med ett sådant yrke när maken är musiker och inspelningstekniker och ska bygga en studio. Det är Ylva, säger Christoffer när han visar mej runt i studion, som byggt det mesta. (På en stol ligger studiokatten Päron och morrar lågmält.) Själv verkar han mest stolt över ekorummet som konstruerats efter modell från den inspelningsstudio i Los Angeles där Beach Boys gjorde de flesta av sina skivor.

Det står en dator vid sidan om kontrollbordet men den undviker han helst. På grund av ”bristen på möjlighet att editera”, som han säger, föredrar Christoffer att spela in på ”gammeldags” rullband. Alldeles för lätt att flytta runt verser, refränger och toner, få musiken och sången att låta perfekt – så omänskligt perfekt – med hjälp av datorn.

– Det är väldigt vit musik som spelas in i den här studion. Här svänger det inte så mycket, som han skämtar.

Studiofönstret.

Christoffer Lundquist har oftast och helst sina öron i 60- och 70-talet. Han spelar ju själv i det mycket 60-talsinfluerade popbandet Brainpool. Också Brainpool håller på att färdigställa ett nytt album i The Aerosol Grey Machine-studion. Det blir – i sann 60-talsanda – en rockopera.

Innan vi började prata musik så pratade vi förresten om diverse annat som intresserar oss Vollsjöbor. Till exempel om Sjöbo kommun före och efter Sven-Olle Olsson. Om (då) nedläggningen av järnvägen, upprivningen av rälsen och försäljningen av banvallen kontra (nu) kommunens försök att få en – ny – järnväg till Sjöbo. Fast å andra sidan är det ju tur det, att det inte går pågatåg mellan Malmö och Sjöbo eller för den delen Vollsjö, för hur dyra skulle inte huspriserna i Vollsjötrakten ha varit då?

Och så pratar vi förstås om den eventuella nedläggningen av Nils Månssons skola i Frenninge, för det är där som barnen i familjen Lundquist ska / skulle gå i skolan om några år. Nu är det dags för makarna Lundquist att engagera sej i kampen mot nedläggning av skolan. Fast å andra sidan, suckar både Christoffer och jag, så är det ju en gammal, ”god” tradition i Sjöbo kommun att lägga ner och riva sånt som borde bevaras. Som Vollsjö station eller skolan i Frenninge, som står där som minne efter den svenska folkskolans skapare: Nils Månsson från Skumparp och därför kallad ”Skumpen”.

Christoffer själv.

Vi enas om att politiker har en sanslös (o)förmåga att inte se längre framåt än till sina egna skor. De vill stänga Nils Månssons skola för att det – just nu – finns för få barn i området, samtidigt som de vill att fler människor, gärna barnfamiljer, ska bosätta sej här. Men hej, var ska då deras barn gå i skolan? Och varför skulle barnfamiljerna vilja bo just här, om det inte finns någon skola?

Ni minns den där frågan (se ovan) som jag själv brukar få. Nu frågar jag Christoffer samma sak: Hur går det?

– Hittills har jag inte behövt jaga några jobb. Det går på kontakter. Grupper och musiker vill att jag ska spela in och producera och då ”tvingar” jag ut dom hit på landet. Med tiden måste jag väl börja marknadsföra studion. Jag ska göra en hemsida. Det gäller ju att ha en någorlunda jämn verksamhet.

– I Stockholm är det ungefär dubbelt så dyrt att spela in som hos mej. Undrar vad inspelningsstudiorna i Stockholm måste betala i lokalhyra? Dessutom blir det mer avkopplat att spela in utanför storstan. Där ringer mobilen och man bryter för möten.

Låter musiken också på något särskilt sätt när den spelats in i Christoffer Lundquists studio? Finns det ett speciellt ”Vollsjösound”? Jo, tror han själv, det gör det nog. Åtminstone hör han själv skillnad på de spår som spelats in i Vollsjö på Rikard Wolffs senaste CD och de som spelats in någon annanstans.

Och jag håller med, efter att ha fått provlyssna några inspelningar från The Aerosol Grey Machine-studion. Christoffer låter mej bland annat höra ett par ännu så länge outgivna inspelningar med vissångaren Staffan Percy (som också han numera bor i Vollsjötrakten, närmare bestämt i Vallarum) och amerikanske popsångaren Justin Grace (en så stor Brainpool-fan att han åkte från Los Angeles till Vollsjö för att spela in).

En av studiokatterna. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Aerosol Grey Machine Studios.

Det låter mjukt och varmt, vänligt och följsamt – som musik från en nybyggd trästudio, där inte väggarna, golvet och taket målats utan träet är naket och rent. Tonerna studsar inte mot väggarna utan sjunker in i träet som böjer sej för att sen böja sej utåt igen. Också orden i Per Gessles pressrelease stämmer: ”När året var som mörkast och vintern som kallast, skapades det ett album som från första tonen till den sista andas svensk sommar…”

Svensk natur och sommar spelar och sjunger i ”Vollsjösoundet”… Lyssna själv på Gessles singel, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”, som nu börjat höras på radion!

________________________________________

Bengt Eriksson föredrar Gyllene Tider före Roxette och anser att Per
Gessle är en både melodi- och ordfyndig svensk poppoet (betoning på alla ord och stavelser). Eriksson tycker att nya Gessle-singeln (skojig Buddy Holly-pastisch) är ett bra exempel på det.

(Ystads Allehanda 2003)

Kriminellt i Hollywood

Joseph Wambaugh
Brottsplats Hollywood
(Ordupplaget, övers: Mats Olsson)

Den amerikanske Los Angeles-polisen och kriminalförfattaren Joseph Wambaugh var en av mina favoriter på 80-talet. Han skrev flera, både spännande och trovärdiga polisromaner – t ex ”Korgossarna” och ”Brottsplats Los Angeles” – som är värda att kolla upp på biblioteket.

Nu har Wambaugh, efter nära 20 års paus, återkommit med en ny Los Angeles-serie.

Den första titeln, ”Hollywood Station”, är en kollektiv polis- och brottsroman som McBain och Sjöwall/Wahlöö hade varit stolta över om de skrivit.

Wambaugh skildrar polisdistriktet Hollywood och övriga Los Angeles, själva staden är huvudperson. Han byter perspektiv, följer både olika poliser och kriminella, mest av mindre sort. Alla beskrivs som – nej, de blir – nej, de är – människor som på egna taffliga sätt försöker hantera sina liv.

Ingen är någon hjälte, vissa klarar livet sämre och andra bättre. Det gäller både de småkriminella och poliserna.

Och hur går det för dem, de mer lyckosamma, vinner de i livets slutliga lopp? Ja, kanske ändå. För i vänskapen mellan den äldre kvinnan Mabel och den yngre Olive finns något slags hopp, även om också det bygger på kriminalitet.

Joseph Wambaugh hoppar mellan så många människor att romanen länge verkar vara en kriminell nummerrevy. Men så – till sist – får han ihop alla trådarna till en och samma historia.

Det är mästerligt gjort.

Fast jag har en smärre invändning också, mot översättningen. Men det är egentligen fräckt. Mats Olsson, som översatt, har verkligen ansträngt sig för att få den wambaughska gatuamerikanskan att fungera också på en svensk kriminalromansida.

Det är inte lätt. Fast det går allt bättre ju längre in i romanen han – och jag – kommer. Kanske är det t o m omöjligt? Vissa amerikanska romaner kan och ska därför inte översättas?

Jag vet inte, för samtidigt gläds jag ju åt att Joseph Wambaugh åter finns på svenska och förhoppningsvis upptäcks av fler svenska deckarläsare.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2009)

Julkort

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En GOD JUL 2009 & ett GOTT NYTT ÅR 2010!

Välj det julkort som passar din egen julstämning. Själv brukar jag vid den här tiden på året sjunga på inledningen – just inledningen – till “White Christmas”. Dvs de första fyra raderna i den första versen som fanns med i originaltexten men numera sällan eller aldrig kommer med när Irving Berlins jullåt sjungs in på skiva igen och igen. (Särskilt lämplig att sjunga i år när ”snön ligger vit och vacker”, som det sägs, också i min del av Sverige.)

The sun is shining, the grass is green,
The orange and palm trees sway.
There’s never been such a day
in Beverly Hills, L.A.