Etikettarkiv: Lokalredaktör

Nationaldag i Vollsjö

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

(Ystads Allehanda 2006)

Journalistikens klasstrappa: grovarbetare och artister

Det var en gång en Journalist som jobbade på en halvstor dagstidning i en halvstor svensk stad: gjorde intervjuer, skrev reportage, bevakade kanske ett visst ämne.

Journalisten var en anonym journalist bland många anonyma journalister.

Så började Journalisten medarbeta på tidningens kultursida och fick också en egen kolumn med bildbyline.

Och nu kom det svar på Journalistens artiklar i form av debattinlägg och insändare. När Journalisten gick på gatan hände det att någon vände sej om och stirrade.

Journalisten samlade sina artiklar/kolumner i en bok som recenserades i den egna tidningen såväl som i konkurrerande tidningar. Beröm (mer eller mindre välförtjänt) i den förstnämnda och kritik (bättre eller sämre
underbyggd) i de sistnämnda.

Journalisten började på lokalradion. Då skickade lokaltidningarna ut andra journalister som gjorde reportage om Journalistens lokalradioprogram.

Sen flyttade Journalisten upp till Radio Stockholm, som ju nästan är riksradio. Nu gjorde kvällstidningarna reportage om Journalisten.

Lurblåsare i Ystad (varje halvtimma nattetid) och Allehandas huvud.

Journalisten blev programledare för Riksradions nya P3-satsning. En kvällstidning nominerade programmet till tävlingen om ”bästa radioprogrammet”.

Journalisten uppmärksammades av TV1, 2, 3 eller 4 och blev programledare på TV. Med det hade Journalisten nått målet: blivit artist. Följdriktigt porträtterades Journalisten i Vecko Revyn och Damernas Värld.

Och ändå: fortfarande gjorde ju Journalisten samma slags intervjuer med samma slags människor och samma slags reportage om samma gamla ämne som Journalisten alltid gjort.

Detta var en saga men en alltför sann saga ur den svenska mediaverkligheten.

Men radio/TV når ju flest människor – då är det väl rätt och riktigt att radio/TV utsätts för den största bevakningen och granskningen från övriga media?

Svaret är en motfråga: vem är Bertil Bergqvist?

Jo, så hette Ystad Allehandas lokalredaktör i Sjöbo. Varje vardag – för att ta ett exempel – trampade Bertil in i kommunhuset och synade den inkomna posten. Och när Sven-Olle Olsson hetsade mot flyktingar bevakade Bertil allt som blev sagt och gjort, varenda tidningsdag i ett par år.

En slitvarg, en jävel till envis journalist, men faktiskt inte unik.

Slitvargar och varginnor – så långt ifrån artister som en journalist kan vara – finns här, där och överallt i Sverige. De tar sitt journalistiska arbete på allvar. Därför blir deras ”små”, ”obetydliga” journalistiska arbetsuppgifter meningsfulla och viktiga.

När ska journalistikens anonyma grovarbetare uppmärksammas och uppmuntras? Få reda på att de behövs? För de är den svenska journalistikens hjältar. De är de som ska ha de Största Journalistprisen.

Den här krönikan började i sagan, övergick till verkligheten och slutar med en dröm. Jag drömmer om en svensk mediabevakning med dito uppskattning som omfattar också journalistikens grovarbetare…

(Krönika till Resumé 1990)

PS. Texten – tyvärr, som det verkar, evigt aktuell – har aktualiserats på nytt av och tillägnas härmed Jea Jonsson på Ystads Allehanda/lokalredaktionen i Simrishamn. Läs hennes krönika i YA!