Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Dame Paula Rego

Fantastisk konstnär som jag ”upptäckte” på Centro de Arte Moderna i Lissabon.

Nåja, Paula Rego föddes 1935 i Lissabon så det var på tiden att jag begrep hennes storhet. Här en länk till ett stort antal målningar av Rego på nätet. Foton: Blenda Automatique. 

Åter i CD-spelaren: Stockholm Lisboa Project

Ur ett mejl:

”Stockholm Lisboa Project was nominated for the 2010 Songlines Music Awards and will be part of the compilation album will all nominated artists. Songlines (U.K.) is one of the reference magazines for World Music. We are very happy and honoured for this nomination!

In 2009 we received also the «German Record Critics’ Award 2009», performed in 10 different countries and received fantastic reviews for the second album ”diagonal”. In 2010 we will be touring around mostly in Europe and performing again in some of the 2009 theatres and festivals.”

Sérgio Crisóstomo
Stockholm Lisboa Project

www.stockholmlisboa.com
www.myspace.com/stockholmlisboaproject

Stockholm Lisboa Project
Diagonal
(Nomis)

En tur- och returresa – ja, som ett pendeltåg fram och tillbaks – mellan Sverige och Portugal, Stockholm och Lissabon.

Med violin, mandola, munspel, manlig och inte minst kvinnlig sång av portugisiskan Liana presenteras fado för nordisk folkmusik (och tvärtom). Musikformerna möts, hälsar och förälskar sig…

Liana är en av de främsta unga fadosångerskorna från Portugal. Oj, som hon sjunger redan i förstaspåret ”Rosa de Noite”! Svarta toner, djupt in- och nerifrån, hon sjunger med all den saudade, detta vemod, som finns i Lissabon-fadon.

(Jag förmodar (men jag kan ju ha fel) att kärleken fört henne till Sverige och fått Liana att nu sjunga både på svenska och portugisiska.)

Här finns sånger både från Lissabon och Coimbra (fadons två olika traditioner) men också en corridinho, en snabb dansmelodi, från Algarvekusten.

Allra bäst och finast blir sången och musiken när portugisiskt och svenskt blandas så man inte hör var det ena slutar och andra börjar. T ex i den portugisiska låten ”Apaga a vela” (med nyskriven text av Liana) som blivit lika svensk som portugisisk.

Eller när de likaså traditionella sångerna ”Vem kan segla förutan vind” och ”Salgueirais do Mondego” förenas och – ja! – älskar så att portugisisk och svensk saudade blir en och samma.

(Ystads Allehanda 2009)

Musik i bokhyllan: Fado

Thomas Nydahl
Musiken som föddes bortom haven
En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet
(Artéa förlag)

Något lite dubblerar Thomas Nydahls nya och andra bok om fado med hans föregående, men syftet har främst varit att komplettera och fördjupa. Han gör det själv förstås men tar även hjälp av portugisiska fadoartister och andra kunniga i såväl intervjuform som i ett par översatta artiklar om begreppet saudade och den portugisiska gitarren.

Och han skriver personligt, precis som förra gången. Då handlade det om ögonblicklig förälskelse, när Nydahl råkade få höra fado 1983 vid ett besök i Lissabon. Nu har förälskelsen övergått i djupare kärlek.

Han repeterar de olika teorierna om fadons historia (troligast från Afrika till Brasilien och med frigivna slavar till Lissabon 1761) och intervjuar representanter för dagens fadosång/musik, mest vokalister men också instrumentalister, främst kvinnor men också några män.

Mariza, Mísia och Joana Amendoeira är på väg att bli kända i Sverige, medan till exempel Mafalda Arnauth, Ana Sofia Varela och Aldina Duarte verkar vara andra spännande fadosångerskor att upptäcka. Liksom Camané, en av fadons få manliga sångartister.

Utdrag ur fadosånger har dessutom översatts till svenska – utmärkt för oss som inte hänger med i de portugisiska texterna. Men samtidigt är det ungefär där jag börjar få problem med fadoboken.

Magister Nydahl nöjer sig inte med att tala om vad fado och saudade (de känsloyttringar som fadosången rymmer) kan vara utan slår fast vad de ska vara. Han tar fram pekpinnen och skiljer agnarna från vetet. En veteran som sångerskan Cristina Branco klarar väl av Nydahl men kritiken mot debutanten Liana liknar verbal mobbing.

Ska det vara så svårt att fatta att det inte finns några motsättningar mellan tradition och nyskapande, purism och experiment. De är inte motpoler utan varandras förutsättningar. Det glädjer mig att Nydahl skriver emot sig själv när han låter Lisa Nilsson, den svenska sångerskan, uttala sig som en auktoritet på saudade.

”Musiken som föddes bortom havet” är en kunskapsrik bok. Nydahl utför en kulturgärning när han förmedlar portugisisk fadosång till svensk publik. Just därför är det så onödigt – idiotiskt – att förolämpa läsarna genom tala om vad vi ska tycka innan vi själva lyssnat.

Jag upplevde starka känslor när Cristina Branco var i Sverige och sjöng vad jag nu förstått var falsk fado. Jag gillar också Lianas electrofado. Vilket inte hindrar mig från att samtidigt uppskatta den CD med ”fado ur arkiven”, som medföljer Thomas Nydahls bok.

(Publicerat i Kvällsposten 2006)