Galleri Wallner på Österlen

SIMRIS Strax före Simrishamn svänger jag till höger och in på den mindre byvägen till Simris, parkerar bilen och öppnar glasdörren till galleriet – och häpnar!

Galleri Wallner, som nu flyttat från den större staden Malmö till den lilla byn Simris på Österlen, är verkligen imponerande – mer som en konsthall än ett galleri. Ett stort och ett något mindre rum, vid mitt besök (nästan) tomma mitt emellan två utställningar: den förra, som också var den första i Simris, med Anders Krisár, och den nya utställningen (som hade vernissage förra lördagen) med Vesa-Pekka Rannikko.

– Här var 700 personer när jag öppnade utställningen med Anders Krisár, berättar Thomas Wallner. Jag hade en buffé på kvällen också, till den kom 250 personer. Fler malmöbor åkte hit och såg Krisár-utställningen än vad som brukade komma när galleriet låg i Malmö.

– Dessutom har jag blivit så väl mottagen av invånarna i Simris. Redan innan jag öppnade ville byalaget att jag skulle presentera galleriet. Jag trodde det skulle komma en handfull med det kom 150 personer.

Thomas Wallner driver Galleri Wallner i Simris tillsammans med Gun-Lis Falkman, som haft ansvaret för renoveringen och även ska sköta caféet.

Han pekar på en dörr vid ingången och säger att därinne öppnas ett café till våren. Galleriets ovanvåning ska renoveras och bli en lägenhet där konstnärerna kan bo inför sina utställningar.

Men vad måste inte allt detta ha kostat? Köpa, renovera och förvandla det nedlagda mejeriet med en totalyta på över 350 kvadratmeter till konstgalleri…

– När jag hade galleriet på Adelgatan i Malmö, säger Thomas Wallner, låg hyran på 28 000 i månaden. Eftersom jag bodde kvar i Brantevik så behövde jag också en övernattningsetta. Det här huset kostade tre miljoner och då ingick boningshuset bakom galleriet. Vi har renoverat för två miljoner och hoppas kunna sälja bostadshuset, få tillbaka ett par miljoner.

Slutsumma: tre miljoner för allt, det vill säga betydligt billigare att ha ett nära nog konsthallsstort galleri i Simris än ett mindre i Malmö. Du funderade aldrig på att flytta galleriet till Stockholm istället?

– Visst har jag haft såna funderingar. Men det föll på att jag inte ville bo i Stockholm. På Österlen är det trevligt. Här trivs jag, här vill jag bo. Jag tycker om att ha ett galleri som kunde ha legat i New York men när jag tittar ut genom fönstret så ser jag min närmaste granne – det är en ko – i hagen på andra sidan vägen.

Thomas Wallner blev gallerist när han var 24 år. Konstintresset kom tidigare ändå, som 18-åring reste han runt till Europas konstmuseer och fotograferade vartenda verk – hela konsthistorien. Liksom musikintresset, för den delen. Han var med i ett popband och hade en skolkamrat som hette Lennart Persson, musikskribent och skivaffärsägare. Också Persson intresserade sig för konst.

– Det var en glädje varje gång när Lennart kom på cykel till galleriet. Jag kunde ge honom råd när det gällde konst och han gav mig råd när det gällde musik.

Redan 1974 öppnade Galleri Wallner i Malmö. Där fanns galleriet fram i höstas – med ett uppehåll mellan 2002 och 2007 då Thomas Wallner hade ansvaret för utställningarna på Kabusa konsthall. Har han bytt konstsyn och utställningspolicy, när Galleri Wallner nu etableras på Simris bygata?

– Nej, nej. Galleri Wallner fortsätter att hålla samma kvalitet som förut. Jag representerar 30 till 40 konstnärer, som jag arbetar vidare med. Vesa-Pekka Rannikko, nästa utställare, har tidigare ställt ut i Malmö. Det är det jag vill bevisa – det går att driva ett kvalitetsgalleri på Österlen.

– Den enda – större – skillnaden är att jag nu har öppet under sommaren, då jag hade stängt i Malmö. Nu ska Galleri Wallner vara stängt januari-februari-mars. Det passar bra, just den tiden är det fullt ös i Paris och London. Då kan jag resa iväg och få nya konstintryck.

Hur placerar sig Galleri Wallner i förhållande till det övriga konstlivet på Österlen? Nej, det vill inte Thomas Wallner så gärna prata om utan den bedömningen får andra göra. Om påskens konstrunda har han också åsikter men nej, han vill inte heller tala om påskrundan. Istället säger Wallner:

– I Malmö har vi Gallerinatten, det är nåt liknande. På Gallerinatten kom det mängder med människor till mitt galleri – men de återkom aldrig under resten av året.

En gång är väl bättre än ingen? Och det är ju inte alltid till exempel intervjuaren känt sig så välkommen när han öppnat dörren till ett galleri. Somliga gallerister synar en uppifrån och ner, bedömer om man har råd att köpa eller inte – och så blir man behandlad därefter. Det finns till och med gallerier med låst dörr, för att bli insläppt måste besökaren måste ringa på dörrklockan.

– De flesta samlare bryr sig inte om sitt yttre, säger Thomas Wallner. Det går aldrig att se vem som ska köpa ett konstverk. Jag tror många människor kan tycka det är obehagligt att besöka konstgallerier – men de flesta gallerister tycker bara det är kul att det kommer folk.

– Fast, tillägger han, det har ju hänt att jag rekommenderat mina besökare att också gå till något annat galleri – sen har de ringt mig och sagt att ”Dit går jag aldrig mer”.

– Det kommer kanske 30 besökare på en dag. Jag går gärna runt och pratar med dem, säger Thomas och tar med intervjuaren till det mindre utställningsrummet. Där finns fyra ansiktsmasker, som blivit kvar sen förra utställningen. De visar Anders Krisár, hans mamma och hustru. Thomas Wallner förklarar att sonens ansiktsmask smälter i mammans närhet.

– Det förstår man inte. Man vet inte varför. Det räcker med inte att titta. Viss konst kan vara svår att förstå, om man inte får en förklaring. Ett besök på Galleri Wallner ska vara berikande. Tänk om ett barn här i byn kan bli intresserat av konst, tack vare mig. Fantastiskt! Jag ska också satsa mer på pedagogisk verksamhet, ordna en seminarieserie med kritiker, museichefer och även konstnärer.

Ett sista citat ur anteckningsblocket, följande sa Thomas Wallner tidigare i intervjun men citatet passar utmärkt som sammanfattning och slutord:

– Så otroligt, så fantastiskt att jag kan få jobba med det som är mitt livsintresse.

(Ystads Allehanda 2010)

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

I musikbokhyllan: Lennart Persson (1951 – 18/5 2009)

Lennart Persson
Musik nonstop
Pet Sounds i våra hjärtan
(Bonnier Fakta)

Lennart Persson var inte journalist utan musikskribent. Vilket var på gott, i hans fall.

En journalist ska förhålla sig objektivt till ämnen och personer, naturligtvis inte – som när det gällde skivaffären Pet Sounds – vara alltför bekant med de personer man skriver om.

Tänkte Lennart på det? Brydde sig? Kanske hade han bestämt sig för att skulle han skriva om det han ville skriva om så måste andra principer gälla än de strikt journalistiska.

I boken ”Musik nonstop”, som alltså handlar om skivaffären Pet Sounds i Stockholm, har Lennart Persson klarat balansgången på ett beundransvärt sätt. Han gör ett både nära och ärligt porträtt av människorna bakom Pet Sounds. De skildras som de var och är – med humor, och på gott och ont.

Han börjar med sig själv, med Musik & Konst, sin del(egna) skivaffär i Malmö, för Lennart Persson var ju också skivhandlare, vid sidan om musikskrivandet (eller tvärtom). Kärleken till musik och skivor är tråden som leder genom boken.

För Stefan Jacobsson, som idag styr Pet Sounds, och för Lennart. Och för alla eller de flesta som handlat och handlar skivor på Pet Sounds, vid starten 1979 på Jakobsbergsgatan (något tjugotal steg från Schlagers redaktion förresten, fast jag bodde ju i Skåne så jag var knappast en stammis) och idag på Skånegatan.

Lennart Persson har också träffat affärens stamkunder – eller gäster? – som berättar om sina upplevelser från Pet Sounds, även dessa upplevelser är på mycket (och ibland lite mindre) gott. Bland dem finns en rad kändisar – som Thåström, Mauro Scocco, Plura Jonsson, Jan Gradvall, Per Gessle, Mats Olsson, Nisse Hellberg, Andres Lokko, Olle Ljungström…

(Men var det inga tjejer som köpte skivor på Pet Sounds? Nej, inte många i alla fall. Den enda som brukade gå dit var nog journalisten Nina Lekander… Har jag fel? Så rätta mig!)

Lennart Persson i skivaffären Musik & Konst i Malmö på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

För alla med något större musikintresse än att lite förstrött ha musik som spelar i bakgrunden, alla vi som på något magnetiskt sätt dras till skivaffärer när vi kommer till en ny, främmande plats, utomlands eller i Sverige också, bara måste gå in och bläddra bland skivorna – för oss, mig och dig, har Lennart Persson skrivit en atmosfärrik och spännande, hypnotisk och just magnetisk bok om den uthålliga skivaffären Pet Sounds i Stockholm.

Det här är bland det bästa jag läst av Lennart Persson. Så slutade han som musikskribent – som allra bäst.

(Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2009)

Mer i arkivbloggen om Lennart Persson:

Livets ljudspår  /  Texter om kärlek och musik

Rösten kommer från Norra Björstorp

Vägen ringlar. Smal är den också, får passa mig så jag inte kommer för nära vallen vid vägkanten och repar bilen. Ett tag sen jag var här så jag hade glömt att vägen är så smal och lång att man flera gånger undrar om man kört fel, innan man äntligen är framme vid Christoffer Lundquists studio långt in i ingenstans bortom Vollsjö, Frenninge och Vallarum.

Maria Anderberg i studion. Foto: Eddie Nyström.

Maria Anderberg sjunger ur högtalaren när jag kommer till studion. Så fort jag hör hennes röst – ja, det har varit likadant varje gång jag hört Maria sjunga – börjar mitt hjärta slå trippelslag. Styrkan, inlevelsen, uttrycket! Den här tjejen från Norra Björstorp tål att jämföras med vilken sångerska som helst i vilket land som helst i facken R&B, country, soul och rock.

Hon är alla dessa genrer och lite av amerikaniserad folksångerska också, i en och samma röst. Den här första låten jag hör, ”hippielåten” som hon kallar den, heter ”House at the Top of the Hill”. Hennes egen låt, liksom de flesta låtarna på det kommande albumet.

”Jag trodde ju inte jag kunde”, säger Maria. ”Jag hade aldrig gjort egna låtar utan alltid sjungits andras. Och nu är jag nöjd med min sång också. Det har jag inte varit förut”, säger hon och får mig att häpna.

Christoffer Lundquist lägger en orgel på ”hippielåten” och sen blir det dags för ”galenlåten” med titeln ”Loosing All my Hope”. Eddie Nyström, som också är här, ska lägga till en vrålande chickachuckachicka-elgitarr och välta en stol. Christoffer lägger dit elbas och… ja, var det en klavinett (?) samt piano.

Alltså, kan den här Lundquist spela alla instrument som finns? Svar: Ja! Maria kallar honom för ”musikgeni” och det är inget överord.

Producenten Lundquist kompletterar med en elbas. Foto: Eddie Nyström.

Själv lägger Maria på några galenvrål bakom sin egen sång. ”Blir det för mycket? För galet?” undrar hon. Nja eller jo, tänkte jag först. Men nej, det blir det nog inte, när allt mixats till rätta nivåer. ”Loosing All my Hope” är en märklig låt, som börjar hos Melanie på 60-talet i New York, reser ner till countrytraditionen i södra USA och sen över Atlanten till någon slags utflippad brittisk pop.

”Jag tänker på Lennart”, säger Maria. ”Vad skulle Lennart (efternamn Persson) ha tyckt?” Bra, svarar jag. Det hade han också tyckt. ”När Lennart dog så tänkte jag… äh, jag struntar i att göra fler skivor!” Då sa Eddie (Nyström): Men vad skulle Lennart ha sagt då, om du inte gör skivan…”

Innan jag lämnar studion hinner de också börja jobba med balladen ”Second Hand Blue”, där Maria Anderberg, hur det är möjligt, sjunger ännu starkare, når ännu längre in i mitt hjärta. Albumet ska även innehålla några ”covers”, om ordet kan användas när låtarna hamnar på Marias stämband.

Donovan har arrat om en av sina sånger, ”Your Broken Heart”, speciellt för Maria. Dessutom ska hon tolka en av den svenska dansbandsvärldens mest älskade låtar.

Maria Anderberg sjunger dansbands- och Svensktoppslåten på engelska, för den första, ursprungliga versionen hade faktiskt en engelsk text. ”Nej”, säger Maria, ”avslöja inte vilken låt det är! Det ska ju bli en överraskning…”

(Ystads Allehanda 2010)

Lennart Persson har dött

Livet är djupt orättvist. Somliga lever i evigheter, andra dör i förtid. Lennart Persson, 58 år, dog i går. Lennart var – och förblir – den bästa svenska musikskribent – alla kategorier – som funnits i Sverige så länge jag har levt.

På www.rootsy.nu  finns en nekrolog över Lennart Persson. Det kommer att bli fler, det kommer att skrivas många. Vi är många som redan saknar och alltid kommer att minnas honom.

Livets ljudspår

Kan någon förklara varför inte Lennart Persson har en stående krönika i någon av Sveriges största dagstidningar där han får skriva om vilken musik han vill? Varför inte redaktörerna för kultur- och nöjessidorna slåss om att han ska medverka i deras tidning?

Istället får man leta reda på honom i tidskrifter som Sonic och Livets goda, tidningen Barometern i Kalmar och norska nättidningen ABC Nyheter. (Nu har Lennart även öppnat en hemsida med adressen www.lennartpersson.se  där han återpublicerar sina texter.)

Det är Lennart Persson i Malmö jag talar om. Mest förknippas han – fortfarande – med skivaffären Musik och Konst och de egna musikfanzinerna Larm och Feber. Musikskrivandet började med att han efterträdde Mats Olsson som popskribent i tidningen Arbetet.

Det var tidigt 70-tal och då skrev jag i Expressen. Där jag tydligen kritiserade Lennart Persson för att inte lyssna tillräckligt noga på poplåtarnas texter. Jag har glömt men han minns, för Lennart har påpekat det flera gånger. 

Kanske har då mina kritiska ord haft en liten betydelse för hans utveckling från popskribent till musikalisk livsfilosof. Inte många musikskribenter i Sverige når upp till de främsta i världen, vad gäller nyfikenhet och kunnande, stilistik, analys- och kommunikationsförmåga. Lennart Persson gör det.

Musik är ett samtal om allt mellan liv och död. En tur och returresa genom livet med tågbyte vid dödens station. All musik som Lennart Persson skriver om ingår i ett ljudspår till hans eget och våra liv, ditt och mitt. Titeln till hans nya bok, ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död” (Reverb), anger det exakta innehållet i hans artiklar, intervjuer,  krönikor, recensioner…

Märkligt? Kan musiken, sångerna och låtarna, vara så allvarliga och djupa. Så livsfilosofiska. Det är ju lågkultur, bara populärmusik han skriver om. Men den som fått sitt liv bekräftat eller förändrat av ”Land of 1000 Dances” (Namelosers), ”Hound Dog” (Big Mama Thornton), ”Tutti Frutti” (Little Richard) och ”Fever” (Little Willie John), för att nämna några av mina livsavgörande musikaliska ögonblick, vet vad jag menar. Hur det känns. Vad det betyder.

 (Publicerat i Ystads /Trelleborgs Allehanda 2008)

Texter om kärlek och musik

Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons  numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken ”Sånger om kärlek” (Modernista).

Lennart Persson i skivaffären Musik och Konst (på 80-talet nån gång). Foto: Birgitta Olsson

 Varför valde du att ta med texter om just kärlekssånger?

– Jag tvekade länge, visste inte vilket urval jag skulle göra. Det var min tjej som sa att jag skulle ha kärlekssånger som tema. För då skriver jag bäst, tycker hon, när jag skriver om kärlek. Strax blev det lättare att välja också, en del texter gick genast bort. Och så kan nästa samling heta Sånger om allt annat än kärlek.

– Kärlek finns ju i mitten av allt liv. Det är kärleken vi jagar efter, sörjer och jublar över. Det finns dessutom många sorters kärlek. En text handlar om ”This Land is Your Land” av Woody Guthrie. En sång som inte skildrar ett kärleksförhållande mellan två människor utan mellan en människa och ett land.

Borde inte boktiteln hellre ha varit till exempel Kärlekstexter till sånger? (Ingen bra titel men ungefär så.)

Du skriver om en av rockens kåtaste inspelningar,  ”Great Balls of Fire” med Jerry Lee Lewis, en av de mest  drabbande, sorgliga och även mest befriande kärlekssångerna, ”Love Hurts” med Gram Parsons & Emmylou Harris, en av de ömmaste och ömkligaste kärlekssånger jag vet, ”The Lady Came from Baltimore” med Tim Hardin, en kampsång för kvinnors rätt till kärlek och sexualitet, ”Woman´s Love Rights” med Laura Lee, och så vidare.

Ändå finns den största kärleken, tycker jag, i dina texter, i ditt sätt jag att sätt att skriva om och hylla något som ju brukar anses så simpelt som snabblyssnade poplåtar på ett par minuter plus.

– För mig är musik både den enklaste och mest högtstående formen av kultur. Sånger knyter ihop länder, människor, tankar. En låt kräver så lite och ändå kan den förändra ens liv. Och gör det också, en gång och en gång till. 

– Du har väl hört allt? säger folk. Nej, det finns alltid en ny låt som jag inte hört och som kan förändra mitt liv, ännu en gång. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om låtar varenda vecka i 100 år!

Visst hände det något med musikskribenten Lennart Persson på 80-talet? Minns inte vilken tidning det var men plötsligt började en av dina texter om någon skiva att leva och grep tag i mig.

Lennart ler och säger: 

– När jag började skriva på 70-talet så brydde jag mig inte så mycket om hur jag skrev. Då var det viktigast att ge tips på bra musik. Det är fortfarande viktigt men också skrivandet har blivit allt mer viktigt. 

Till boken ”Sånger om kärlek” har Lennart Persson sett över och ”rättat” tidningstexterna samt kompletterat med skivtips. Texter som han skriver till Sydsvenskan kan i sin tur vara en bearbetning av någon tidigare recension.

– Allting ska vara så jävla kort nu för tiden. Det har hänt att jag hämnats på en ”oförstående” redaktör som tvingat mig att korta ner. Som skivrecensent blir man allt mer en haiku-poet. Man tvingas rensa i varenda mening för att hinna säga något.

– I Sydsvenskan har jag fått möjlighet att skriva lite längre och utveckla en tanke. Även om Sydsvenskan-texterna också blivit kortare.

(Publicerat i Kvällsposten 2004)