Etikettarkiv: Lena Willemark

2016 års bästa / Folklikt

Här följer mina årsbästaskivor från Hifi & Musiks nya (jul)nummer, som jag rekommenderar!

Där finns också årsbästalistor från tidningens övriga medarbetare, som vanligt mängder med skivrecensioner och dessutom en, om jag får säga det själv, maffig genomgång av årets musikböcker.

2016 års bästa / Folklikt

1) Anders Rosén
Anders Spelman – Mina drömmars musik 1976-78
HURV

anders-rosenAnders Spelman Rosén dokumenterar sig själv genom tiden (inspelningar från 1976-78, utmärkt överförda från kassett till CD): tar upp gamla traditioner, stämmer om fiolen (eller fiolerna, han byter fiol oftare än t-tröja), spelar med resonanssträngar, hög- och lågstämt, folkligt och barock. Mycket polska, halling, springlek och långdans, brudmarsch, reinlender, skump-dans, säckpipelåt och keltisk långdans samt en ”västersdalsvärmlandshardingfelespringar”.

2) Leonard Cohen
You Want It Darker
SONY

Hans röst har sjunkit ännu mer, blivit allt mörkare och djupare. Liksom texterna, Cohens sångpoesi. Han var en filosofisk tänkare redan vid debuten, hans texter har alltid rört sig mellan liv och död, sexualitet och religion. Här ställer han sig öga mot öga med Gud och döden. Och numera pratar han ju mer än sjunger. Ändå: hans bästa album sen de allra första (från 1967 och -69).

3) Ulrika Bodén
Te berga blå
DIMMA

Den kvinnliga fäbodkulturen dokumenteras, vårdas och värnas, nyskapas och personliggörs av sångerskan Ulrika Bodén. Häftigast när hon med slagverkaren Petter Berndalen i Ut på betet skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka. ”Te berga blå” är en kvinnoskiva som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

4) Sofia Jannok
Orda / This Is My Land
GAMLESTANS GRAMMOFONBOLAG

Jojk, sång och rap, på nordsamiska, engelska och svenska. Jojken blir sång som blir poplåtar – utan att lämna jojken. Sofia Hannoks röst är som en fågelflock, från minsta pippi till vild- och rovfåglar. Melodierna smeker och kelar och så plötsligt bits dom. Hon uppviglar som en politisk aktivist och ”skoterligist”, läker och helar likt en nåjd.

5) Lena Willemark
Blåferdį
BRUS & KNASTER

Sveriges Radio ringde och beställde ett verk av Lena Willemark. Resultatet blev ny musik som pendlar över gränsen mellan folkmusik och nutida konstmusik, traditionellt och nyskapande, Älvdalen och världen. Hon sjunger på älvdalsmål och spelar fiol också – men musiken föds ur sången, rösten, alla hennes vokala uttryck.

6) Kandia Kouyaté
Renascence
STERN´S

7) Miriam Aïda
Quatro Janelas
CONNECTIVE

8) Seth Lakeman
Ballads Of The Broken Few
COOKING VINYL

9) 232 strängar
Spunnet
EGEN UTGIVNING

10) Maarja Nuut
Une Meeles
EGEN UTGIVNING

(Hifi & Musik 2016)

PS. Min längre, okommenterade, åsbästalista kan studeras på Rootsy.se

Annonser

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (4)

Ale Möller, Hans Ek, Lena Willemark, Västerås Sinfonietta
The Nordan Suite
(Prophone)

hm_be_14_12_folklikt_nordansuite litenFolksångerskan Lena Willemark har en så stark personlighet att det är omöjligt att negligera, för att inte tala om anpassa och besegra, henne. Världsmångmusikern Ale Möller är ännu svårare att styra och ställa.

Vilket betyder att ett samarbete med dirigenten Hans Ek och Västerås Sinfonietta aldrig kan bli frågan om att förvandla folk- till konstmusik.

Det handlar inte ens det ena eller andra – olika sorters musik – utan om en enhet där alla blir musiker utan prefix.

Nå, vilken genre ska det musikaliska samarbetet placeras i? Varför inte kort och enkelt kalla musiken för just musik?

I ”The Nordan Suite” har medeltida ballader och folkvisor, vallåtar och polskor flätats ihop till en berättelse om tiden och musiken.

Möller fogar in mun- och dragspel i svensk spelmanstradition, spelar mandola och skalmeja så man kan följa hur influenser från Österlandet kom hit. Willemark förvandlar de välkända orden ”Kom liljor och aquileja, kom rosor och saliveja” till nåt jag inte hört, tar fram fiolen också och spelar så mycket strävare.

Fast nog allra häftigast när de vallropar i duett.

Västerås Sinfonietta hänger på och med – fast snarare med instrumentens klang än den klassiska traditionen. Även Rafael Sida Hazars rytminstrument placerar musiken här och där, nu och då.

(Hifi & Musik 2014)

Folkmusik och jazz, både och eller ingetdera.

Willemark Knutsson Öberg
Alla drömmars sång
(Country & Eastern)

WillemarkKnutssonÖbergAllaDrömmarsSång-CD-0604428Egentligen varken folkmusik eller jazz.

Lena Willemark, sång/fiol, Jonas Knutsson, saxofoner, och Mats Öberg, piano/munspel, har spelat länge tillsammans men inte gjort någon skiva förrän nu.

Musikformerna filtreras genom deras liv, ut kommer toner och rytmer som uttrycker tre olika och ett gemensamt förhållande till svensk folkmusik och jazz.

Albumet ”Alla drömmars sång” – nästan varje spår – är en musikalisk essä som inleds på en plats och avslutas på en annan.

Stilla, ja, så andäktigt lugnt att jag faktiskt inte kunde gå omkring utan måste sätta mig ner och ”bara” lyssna. Då blev musiken och sången också lugnande, som framförd i ett atrium.

Egna kompositioner med invävda traditionella melodier, sång på älvdalsmål och någon improvisation som hamnar i jazzen.

Lena Willemarks sånger, ”Norrskensbrand” och ”Fotspår”, är som tonsatta dikter vid gränserna till folk-, jazz- och konstmusik. Mest känd som folksångerska men hör också när Lena Willemark förvandlar Beatles-låten ”All My Loving” till en jazzballad.

(Hifi & Musik 2013)

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Svenska folkmusikveckan (3): Lena Willemark

Lena Willemark
Älvdalens elektriska
(Amigo)

Lena Willemark sjunger lika traditionellt som personligt.

Bägge orden bör dessutom förstärkas med mycket. Och just därför är hon nog den mest traditionella svenska folksångerskan. För tvärtemot vad som ofta påstås har folkmusiktraditionen alltid varit i förvandling.

”Vi lever ju under tiden”, skriver Lena i CD-häftet.

Det syftar på att också henne nya soloalbum ”Älvdalens elektriska” mest innehåller folklåtar som hon lärde i ungdomen, då hon bodde i byn Evertsberg i Älvdalen. Sen dess har Lena Willemark medverkat på – otroligt men sant – cirka 50 skivor med folk- och världsmusik, jazz, klassiskt, vispopschlageraktigt… För att inte tala om vad livet för(t) med sig dag- och stundligen.

Var befinner sig sången och musiken när hon sjunger en fäbodpsalm från Åsen i Dalarna med ny text av Ninne Olsson och till bl a Haci Ahmed Tekbileks ney-flöjt? Koraler inger mig ofta känslan av att skogen är en kyrka. Här möts kurbits och orientalisk ornamentik så att Dalaskogen också kan vara en moské.

När hon själv skrivit en ny text till en vallvisa från Sörsjö och kompas av Mikael Augustssons bandoneon blir sången en resa genom Sverige och världen, till vart än ”barn tvingas leva i ofrihet”.

Och när hon i en annan koral, ”Ande”, sjunger a cappella så uttrycker sången en oändlig längtan genom tid och rum. I avslutande ”Dejlig rosa”, där Mikael Marins altfiol tillkommer, gnisslar kompet så att ordet ”dejlig” får en svävande, oklar betydelse.

Lena Willemark spelar också folklåtar på fiol, både solo och med Verf Lena Egardt, fiol och/eller Leo Svensson, cello. Strävt och sökande, in- och utåtblickande, så att det grova i musiken och livet blir grant. Dessutom kular hon – flera gånger – så där livsfarligt som bara Lena kan.

Undrar om hon alls brydde sig om oss, vi lyssnare, när hon gjorde plattan? Det tror inte jag och det är menat som bästa beröm.

Lena Willemark uttrycker sig – hela sig – i folksången och musiken. Hon sjunger sin livsbiografi. Att lyssna blir mer än musik: ett besök i hennes liv, där erfarenheter och känslor ofta korsar lyssnarens.

(Hifi & Musik 2006)

Julaftonstips: Jul i folkton – Live på TV

Jag fick ett mejl med tips på ett TV-program på julafton, vilket härmed vidarebefordras:

”Årets turné med ”Jul i Folkton” sänds i SVT2 på Julafton Kl.18.00. Konserten är inspelad på Cassels i Grängesberg tidigare i år. Det är för fjärde året i rad som ”Jul i Folkton” begav sig ut på vägarna på en numera återkommande turnétradition i Sverige. Årets turnépremiär ägde rum i Luleå den 1 december och man har totalt besökt 13 orter från Luleå i norr till Malmö i söder. Sedan starten 2006 har turnén årligen fördubblat sig självt.

I årets upplaga av Jul i Folkton medverkar: Ale Möller, Sofia Karlsson, Esbjörn Hazelius, Lena Willemark, Lisa Rydberg, Roger Tallroth och Olle Linder.”

Jul i folkton – Live

Konsert
Sara Isaksson, Sofia Karlsson, Ale Möller, Lena Willemark m fl
Palladium i Malmö

Fjolårsalbumet ”Jul i folkton” är nog på väg att bli en klassisk julskiva, som plockas fram till varje jul. Ett tecken på det måste vara att ett urval artister från skivan nu ett år senare samlat sig för ett par julkonserter i Malmö och Stockholm.

Redan som andra låt är det dags för Ale Möllers säregna soloversion av ”Stilla natt” på sitt lika säregna stränginstrument mandola. Melodin blir en ledsagande stjärna bland de orientaliskt ornamenterade extratonerna, som placerar ”Stilla natt” i Österland.

Ett av albumets starkaste spår så tidigt i konserten – men hur har de lagt upp programmet?

Äsch, det går utmärkt. Konserten består av det ena framförandet efter det andra som toppar de föregående.

Foto: Johan Frick-Meijer

Sara Isaksson blir, liksom på skivan, den stora överraskningen. Soloframträdandet med ”Bereden väg för herran” är enastående: stark, lite hes röst med rytm från gospel och blues.

Och bättre ändå blir det i trioformat och a cappella med Sofia Karlsson och Lena Willemark. De tycker visst som jag, för de låter Sara sjunga ledsång i bl a ”Härlig är jorden”. Sofia är en ljusare andrastämma medan Lena sjunger både djupare och mot melodin. Den svenska folksångens Supremes, får jag lust att skriva.

Som bonus sjunger Sofia Karlsson också ”Julvisa i Finnmarken” från Dan Andersson-skivan, Lena Willemark läser ”Julevangeliet” på älvdalsmål, Esbjörn Hazelius sjunger en ”Staffansvisa” till Bob Dylan-gitarr och Lisa Rydberg spelar ”Gläns över sjö och strand” på fiol, blandar sentimentalt och grovt, ljust och mörkare.

De redan nämnda samt Roger Tallroth och Olle Linder samlas dessutom till sitt egna, speciella spelmanslag med gitarrer, ståbas, flöjter, bouzouki, mandola, fioler och ramtrumma. (Anders Zorn hade fått slag!) Som i det uppsluppna extranumret ”Morsgrisar är vi allihopa”, där Ale Möller spelar melodin på munspel och övriga låter som något som kunde ha hörts på 70-talets musikfester.

I kväll kommer gänget till Rival i Stockholm, då ansluter också Louise Hoffsten.

(Svenska Dagbladet 2006)

PS. Den här recensionen skrevs det första året som ”Jul i folkton”-gruppen åkte på julturné. Turnén går vidare, varje år. Också 2009. ”Jul i folkton – Live” har blivit en en ny, återkommande svensk jultradition.

I år kom också ett album med titeln ”Jul i folkton – Live”, inspelat under fjolårets julturné. Och strax placerade sig albumet i topp på min Världsmusiklista (som finns på Rootsy.nu).

Och här är Sydsvenskans recension av årets ”Jul i folkton”-konsert på Palladium i Malmö.