Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

Lonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

Första succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

Varför jag började lyssna på Cornelis…

1964 gick jag på Kärrtorps gymnasium, var 17 år och ett popsnöre. Året innan hade jag på minuten när skivorna kom till Sverige köpt de två första LP-plattorna med Beatles. Både Beatles och andra engelska band som Rolling Stones, Kinks, Pretty Things, Downliners Sect och The Who skulle 1964-65-66-67 snurra i ett i ett i ett på skivspelaren.

Jag köpte också Cornelis Vreeswijks debut-LP, ”Ballader och oförskämdheter” (1964). Varför då? Skulle det vara musik för ett popyngel? Inga elgitarrer larmade och inga trummor slamrade. Cornelis spelade akustisk gitarr och sjöng. Det var allt.

Cornelis Vreeswijks debut-LP.

Akustisk gitarr gick väl an men då skulle det vara amerikanska protestsånger typ Bob Dylan, som jag precis hade upptäckt. Men Cornelis sjöng ju inte ens på engelska utan på svenska. Han var, jag menar, vissångare…

Här har nu en visa skrivits
om William, stadens tok.
Åt skämt som med honom bedrivits
man skrattar sig ryggen i krok.
Man lurade dåren att klättra på taken
för att jaga hästar. Har du hört på maken!
Häst-på-taket-William, gå upp och hämta ned han!
Alla älskade William för dom fick skämta med han.
(”Häst-på-taket-William”, 1964)

”Häst-på-taket-William” ska faktiskt (enligt uppgift i bl a Klas Widéns biografi, se litteraturförteckningen) ha varit Cornelis Vreeswijks första egna låt – den allra första låten han skrev! Så häpen jag blev, när jag på senare år fick reda på det. Han var sig själv, som mest och bäst, redan i förstlingsverket.

Förresten kan det sista ordet syfta på hela debut-LPn (som föregicks av en EP med fyra visor som också finns med på LPn). Cornelis Vreeswijk debuterade inte som debutant utan som en (missförstå inte ordet) färdig artist. En personlighet och mer: en unik personlighet. ”Ballader och oförskämdheter” är, från första till sista spåret, en enastående debut. Han gjorde, i mina öron, ingen bättre LP. Möjligen den så kallade ”sambaskivan”, alltså ”Tio vackra visor och Personliga Person” (1968), men den är lite av en annan genre och historia.

Cornelis skulle bredda sig, både poetiskt och musikaliskt: bli fräckare och grövre i dikt och mun vad gällde sex och politik, sjunga till jazzkomp (som Jan Johansson, piano, Rune Gustavsson, gitarr, och Sture Åkerberg, bas) och popbandet Made in Sweden (med Jojje Wadenius på elgitarr), importera och omplantera brasiliansk samba, tolka Carl Michael Bellman, Evert Taube, Edvard Persson, Povel Ramel och Gustaf Fröding, översätta Victor Jara.

Amatörgitarristen Erikssons första sång- och spela-häfte.

Hans mest kända och populära låtar började komma året efter debuten – t ex ”I natt jag drömde något som…” och ”Brev från kolonien” (1965), ”Ångbåtsblues”, ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om herr Fredrik Åkare och söta fröken Cecilia Lind (1966), ”Deirdres samba”, ”Somliga går med trasiga skor” och ”Felicia, adjö” (1968), ”Hönan Agda” (singel 1969), ”En halv böj blues” och ”Turistens klagan” (1978).

Han skulle lägga till men inte dra ifrån. Den han var vid debuten förblev han till sin död. Han var sig själv trogen. Roten, kärnan, hjärtat, själen – det typiska och kännetecknande, det som vi kände och känner igen som Cornelis – fanns fixt och färdigt redan från början.

Medborgare, ur spår är tiden,
det hävdar jag bestämt.
Törhända ni jagar standard?
Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa
som man hastigt försöker ta.
För var dag blir den bättre
men den blir aldrig bra.
(”Ballad på en soptipp”, 1964)

Vad bestod hans personlighet av? Eller låt mig formulera frågan så här: Vad var det som fick en popgalen 17-åring som repade med sitt band i cykelstallet att varva Beatles, Stones och Vreeswijk på grammofonen?

Det måste ha varit bluesen. Att Cornelis inte var någon vanlig vissångare som spelade valskomp – du-dutt-dutt, du-dutt-dutt – på gitarren utan tuffare än så. Som blues, nästan. Blues på svenska. Han var, så måste jag ha känt, en svensk vissångare i samma tid och anda som Beatles, Stones och Dylan, det musikaliskt och politiskt explosiva 60-talet. ”Jag sjunger en visa i vinden” diktade och sjöng Cornelis i just ”Visa i vinden” på debut-LPn. Visst var det samma blåst som ven genom Bob Dylan-sången ”Blowin´ In The Wind”?

Om förebilder och influenser har Cornelis berättat i flera intervjuer. Först ”lyssnarsånger”: melodier med texter att lyssna på, en tradition som var vanlig i Holland och som den unge invandraren Vreeswijk hade med sig i öron och kropp när han kom till Sverige, då var han 12 år.

Sen brukade han nämna Leadbelly och Josh White, bägge svarta amerikanska bluessångare/gitarrister. Han nämnde också Georges Brassens, fransk vispoet, och Mose Allison, amerikansk jazzpianist, sångare och kompositör.

Det var som gjort för mig. Josh White, som kring 1960 ofta besökte Sverige, hade varit på TV och sjungit blues och amerikanska folksånger till gitarr. Också Georges Brassens hade jag faktiskt hört. När jag åkte på språkresa till England fanns i samma värdfamilj en skolkille från Frankrike. Han presenterade Brassens för mig. Och Mose Allison bara fanns där. Alla som på 60-talet lirade i ett popband ”upptäckte” och gillade honom.

Cornelis Vreeswijk lyssnade in Whites akustiska bluesgitarr, förenklade tekniken något och anpassade till nylonsträngad gitarr. Han gjorde svenska visor, sånger eller låtar om människor och händelser med texter som var burdusa som Brassens och ordfyndiga som Allisons.

Resultatet blev, för att låna en kommande LP-titel, ”Poem, ballader och lite blues” (1970). (Forts…)

 

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 1”,
utgiven 2005 av BTJ)