I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

Än ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Hennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

Kerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

Hon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Krimibiblioteket: Martin Luffa och Jean Bolinder

Jean Bolinder
Martin Luffas hemlighet
eller Mannen som älskade Crofts
(Carlssons)

Jean Bolinders nya roman jäser som en deg. Han har trängt och klämt in så mycket mellan pärmarna att de bågnar.

”Martin Luffas hemlighet eller Mannen som älskade Crofts” kallas kriminalroman av förlaget och ”kriminalmoralitet” av författaren själv. Varför inte använda det lilla behändiga ordet deckare? Här begås flera mord och förekommer en (amatör)detektiv. Ja, här finns till och med ett deckarpussel (vid sidan om huvudspåret).

Det sistnämnda, berättelsens genomgående tema, är ett för Bolinder återkommande ämne: sexualitet. Hur hanterar vi vår sexualdrift? Vad kan vi tillåta oss? Var går moralens och mänsklighetens gräns?

I mina ögon lägger Bolinder två psykologiska porträtt över varann, för att se var de överstämmer och var de skiljer sig åt. Det ena föreställer en mördare – en otäck människa – med pedofila böjelser. Det andra är ett porträtt av en pensionerad lektor – och en trevlig människa – som också har böjelser på, eller över, gränsen.

Romanen rymmer dessutom mycket annat:

I ett par ömma och bekymrade miniporträtt skildras dels en ung invandrarpojke, hans släkt och familj, dels en ung flicka och hennes itufallna familj. Fastän flickan fyllt hela tio år håller hon hårt i sin teddybjörn. Det är han som heter Martin Luffa och bär en hemlighet inom sig.

Bolinder ledsagar oss genom Malmö. Vi dricker öl med lärarmusketörerna på Pickwick Club vid Malmborgsgatan och tjuvlyssnar på en kvinna som står i Hamrelius bokhandel och väger en deckarroman i handen. ”En Bolinder”, fnyser kvinnan. ”Inte hört talas om. Har ni Mankells senaste?”

Glimten i ögat eller småsurt?

Bolinder hinner också föra en diskussion om genrens utveckling: den moderna deckarens och thrillerns vara och icke vara. Den ovannämnde lektorn har en komplett samling av engelsmannen Freeman Wills Crofts polisromaner från 20- och 30-talen. Crofts kommissarie Joseph French var en klok karl och humanist, medan dagens kollektiva polisromaner är ”våldspornografiska spekulationer i dålig smak”.

En trogen Bolinderläsare som jag roas lite extra när han låter paret Jöran och Marianne plocka upp den unga liftarflickan som rymt från mördaren. (Makarna Bundin förekom redan i debutdeckaren 1967.)

Som sagt, mycket blir det mellan pärmarna.

Av intervjun på KvP-kulturen (den 26/8) förstod jag att Bolinder menar att ingen roman varit svårare att skriva än ”Martin Luffas hemlighet”. Porträttet av flickmördaren är det svartaste han skrivit i sitt liv.

Så brukar det vara. Bolinder lägger ner sin själ i varje roman, gör allt han förmår. Om sen inte recensenten håller med kan Bolinder bli så arg att man undrar om man måste skaffa hemligt telefonnummer och byta e-postadress.

Faktum är att författaren inte äger sin bok när den överlämnats till läsaren. Då föds romanen på nytt. Varje enskild läsare, även en recensent, äger rätten att läsa och tolka hur hon/han vill. Och tycka – vad som helst!

Författaren har varit på bästa skrivhumör. Bolinder är lekfull, spirituell och underhållande. Men spiritualiteten förtar djupet och bleker svärtan. Det underhållande skrivsättet dämpar även smärtan i mitt bröst. Allt övrigt i romanen minns jag lika mycket som – eller mer än – det jag borde minnas: pedofilen och mördaren.

”Martin Luffas hemlighet” blir därför inte den tyngsta boken i Jean Bolinders stora produktion men som alla eller de flesta av hans romaner är den både läs- och tänkvärd.

(Kvällsposten 2002)