Etikettarkiv: Lars Winnerbäck

Ett fan som i fanzine, fortfarande

Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
(Albert Bonniers)

musikbok_be_ jangradvall litenTiteln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.

En samling tidnings/tidskriftstexter (1993 och framåt) av en nu medelålders fanzineskribent. Jo, för mig har Jan Gradvall förblivit ett fan som i fanzine. Kunnigare i musik och skickligare på att skriva men ändå samma skribent som när han gav ut fanzinet Jörvars Gosskör.

Jag uppskattar hans vilja – lusten – att varje dag och stund hitta något ännu nyare och annat att skriva om. Nyfikenheten, som får honom att bredda sig från popmusik till populärkultur. Här finns till exempel intervjuer med nämnde Winnerbäck, Maria McKee och Peter LeMarc – men också ett reportage om vin och en text om tidningsredaktioner.

Dessutom hamnar musiktexterna ofta i vad som skulle kunna kallas vid sidan om men inte är det – utan förutsättningen för och följden av musik. Det är folkbildande texter.

Samtidigt som där finns en ton av samförstånd: känslan att texterna kunde vara content marketing, användas i marknadsföringssyfte av de som intervjuas/omskrivs.

Det handlar inte om att ställa oförskämda frågor eller ens ifrågasätta. Men gör så här – läs intervjun med Benny Andersson.

Är det just dessa frågor som du skulle vilja ha svar på? Själv hade jag velat ställa 100 andra frågor, som jag tror skulle få Benny att komma närmare läsaren/lyssnaren.

Så jag läser Jan Gradvall med nöje och viss skepsis. En bra skribent – men ingen journalist.

(Hifi & Musik 2014)

Annonser

I CD-spelaren: Ola Magnell

Ola Magnell
Rolös
(National/Border)

Samme Ola Magnell men inte riktigt densamme.

Sju år sen förra albumet och ännu lite äldre, mer tillfreds med sig själv och livet. Så låter det i alla fall. Som om han nästan förlikat sig med livet och kärleken.

Albumet fick heta ”Rolös”, men det har ju Magnell alltid varit. Inledande ”Aftonpsalm” borde ha fått bli titelspår. Som ett sista farväl med ett knappt hörbart tack, precis så är albumet.

Fyndiga och så välskrivna texter att Ola Magnell förtjänar att uppmärksammas som poet också utan prefixet sång-. Men inte längre lika sökande efter originella ord utan nu mer naturliga.

Sångerna handlar om kärleken, den förgängliga, och livet, mer förgängligt ändå. Gud och döden är ständigt närvarande, både som hopp och oro.

Typiska Magnell-melodier också – eller nästan typiska. Ibland lite mer av vanlig folksång och country, lugnare komp och Olas sång är mer avspänd.

Extra stämningsfullt när Elin Ruth Sigvardsson och Lars Winnerbäck sjunger ljusare respektive mörkare under Magnells röst i till exempel Innan elden brunnit ut och Sång för de svikna. I ”Rolös vind” väver Nina Ramsby som en matta av ordlösa toner bakom Magnells sång och akustiska gitarr.

Fast mitt favoritspår har blivit ”Livet är en cykeltur” – där Ola Magnell cyklar sångpoetiskt genom livet, från uppväxten i Kalmar till nuvarande bostadsort på Österlen i Skåne. ”Livet är en ständig kris, en hunger efter andlig spis / och att vagt förnimma ett paradis”, som han diktar och sjunger.

(Hifi & Musik 2010)

PS. Den 10 juli framträder Ola Magnell på ”himmaplan”, närmare bestämt i trädgården till vandrarhemmet Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.

Winnerbäck, för 10 år sen

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Dans med svåra stegDebutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

RusningstrafikAlbumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Med solen i ögonernAlbumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

KomOmslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

(Publicerat i tidskriften Fönstret 1999)