Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna med ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

Den högljudda tystnaden och andra (o)ljud

Anders Mildner
”Koltrasten som trodde den var en ambulans”
(Volante)

Anders Mildner har skrivit en historisk pamflett om ljud, oljud och musik (som ju kan vara både ljud och oljud). Han dokumenterar ljudens historia och skildrar dagens klassamhälle med oljuden.

Först titeln, ”Koltrasten som trodde den var en ambulans”. En av de – många – historier om det föränderliga ljudsamhället som Anders Mildner berättar. Det var i Storbritannien, en morgon när familjen Talbot vaknade lät det som om en ambulans stod och tjöt i trädgården. Men det visade sig att i en trädtopp satt en koltrast och imiterade en ambulans.

Den här historien kan tydas på flera sätt. Mildner verkar tolka koltrastens ambulansimitation som ett exempel på att människans ljud slår ut ”de naturliga ljudlandskapen”. Min första tanke var att koltrasten speglar hur generation efter generation av människor anpassar sig till nytillkomna ljud och oljud i vårt evigt föränderliga ljudlandskap.

Anders Mildner inleder boken med att skildra – ja, illustrera – något av det mest högljudda som finns: ”den absoluta tystnaden”.

Platsen är ett så kallat ”tyst laboratorium”: ett försök att på vetenskaplig väg skapa en så tyst miljö som möjligt. Mildner sitter i det tysta rummet och strax börjar hjärtat bulta: Bong! Bong!!! BONG! Blodet rusar och BRUSAR. ”Jag hade aldrig”, skriver han, ”kunnat ana att den (= tystnaden) skulle skrämma mig så.”

Slutsats: det finns ingen tystnad.

John Cage, som omskrivs på ett annat ställe i boken, visste också att tystnaden inte finns, alternativt är högljudd. Cage hade besökt ett liknande ”tyst rum” och med förvåning reagerat på tystnaden inte var tyst. Han hörde två olika ljud: ett lågt (sitt blodomlopp) och ett högt (sitt nervsystem).

Så när ”Silent Prayer” – ett stycke som Cage komponerat för pianolock, som slogs ner upp för att marka start, slut och olika takter, samt tystnad – uppfördes året efter, 1952, så visste han att ”tystnaden” var full av ljud (och kanske musik), nämligen publikens.

Här görs många intressanta nedslag i ljudlandskapets allt mer volymstarka historia. Om nu vårt ljudlandskap ökat i styrka? Det måste det väl ha gjort, trots att Mildner redogör för hur ljudet från domkyrkoklockorna utanför hans fönster i Lund slog och ljöd genom staden för 600 år sen och att man i dagböcker från 1500-talet ser att redan då klagade folk över oljudet i London (hästar, kärror, rop från försäljare, gatumusiker, slagsmål och så vidare).

Han berättar också, det här är bara några exempel, om den första reklamjingeln på amerikansk radio och hur muzak föddes. För det kan vi – nästan – göra kompositören Satie ansvarig. Erik Satie skrev ett manifest för ”inredningsmusik” och skapade musik som skulle vara ”en del av bakgrundsbruset”.

Mest spännande blir det när ljud och oljud kopplas ihop med makt och politik. Det vill säga: med klassamhället.

Barn i lägre samhällsklasser växer upp i mer bullriga miljöer. De kan inte koncentrera sig på hemläxorna. Inte heller passar inte akustiken i skolsalarna för dagens undervisningsmetod: samtalet mellan elever och lärare. Det blir svårt att höra vad som sägs i klassrummet. Därför ökar stimmet i skolsalen.

Underklassens elever kan varken tillgodogöra sig läxböckerna eller undervisningen. En skolpolitik som kräver ”mer ordning och reda i klassrummen” – som ropar att ”Det måste vara slut på stimmet!” – är, skriver Anders Mildner, ”djupt aningslös eller sällsynt cynisk”.

(Kristianstadsbladet 2012)