Etikettarkiv: Kyckling

Laurell K. Hamiltons amerikanska vampyrdeckare

Författare: Laurell K. Hamilton
Milj: St. Louis, USA
Huvudperson: Anita Blake, hårdkokt vampyrjägerska
Genre: varulvs- och vampyrdeckare

St. Louis och St. Louis – två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena terfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv).

Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Hamiltons 22 vampyrdeckareLaurell K. Hamiltons vampyrdeckare finns utgivna i flera länder – men inte i Sverige. Också i USA har  vampyrdeckarserien blivit mycket populär. ”Affliction” är den senaste – och inte mindre än 22 – titeln i serien om vampyrjägerskan Anita Blake. 

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Anita är också en romantisk flicka som hela tiden krar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser. (Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)…

(Svenska Dagbladet 2003 / DAST 2008)

Annonser

Tabouleh och sprättägg från Söderåsen

I Keith Richards självbiografi ”Livet” läste jag att Keith fick stopp på mobbandet i skolan genom att slå den största mobbaren på truten. Tareq Taylor berättar ungefär likadant i sin bok om ”Mat och kärlek”.

Också han lärde sig att slå tillbaka. ”Men”, skriver han, ”det var ju inte så jag ville ha det. Dessutom hade mobbarna typiskt nog alltid en storebror.”

Hur får man – själv – slut på mobbandet när inte skolan lyckas eller ens vill? ”Jag tror det är lätt att man blir lite egen av att vara mobbad”, skriver Tareq också. Man blir stark och egen, kan jag tillägga. Om man överlever.

Kan mat vara konst? Då syftar jag inte på att maten är snygg och konstnärligt upplagd på tallriken utan frågan gäller om skapandet av en maträtt kan liknas vid en ny målning eller skulptur. Vad uttrycker kocken med sitt nya recept? Kan mat ha ett budskap? Kunde Tareq Taylors bok ha hetat ”Mat som konst” eller ”Maten och livet”?

Som liten sprang Tareq till fiskaffären och köpte sill för veckopengen, stekte till sig och katten Gonzo. Ett ännu tidigare minne är från 1972 i Jerusalem. Familjen Taylor skulle hälsa på släkten. Tareq var tre år. De missade en buss – minuten efter sprängdes bussen i luften.

Tareq Taylor är multi kulti, liksom hans mat. Palestinsk pappa, svensk-engelsk mamma, svensk mormor och engelsk morfar, som var brittisk konsul i Malmö. Efter föräldrarnas skilsmässa uppstod – om det får ni läsa mer i boken – ett klassamhälle mitt i släkten.

Några år på 2000-talet stod han hemma i sitt eget kök, ser jag i boken, och gjorde matinslag till Kanal Lokal. Genialt, enkelt och spontant. En gång glömde han bort en gulerot, minns jag. Eller var det en majrova? De tog väl om och klippte, så glömdes ingrediensen bort.

Självklart snappades han upp av SvT. I programmen från Mandelmanns trädgårdar och en kolonistuga i Malmö fick Tareq Taylor laga mat för hela Sverige.

Mest känd är han nog för gourmetrestaurangen trappaner i Malmö. Där var jag en enda gång, för att äta lunch. Den var slut, trots att inte lunchtiden var över. Nu driver han istället Slottsträdgårdens kafé i Malmö. Från gourmeträtter till en macka med pålägg, det säger nog också något om Tareq Taylor.

Recepten i boken är oftast enkla men smarta och lockande. Två sorter, om man generaliserar något: dels traditionella rätter från olika kulturer och dels ”crossover” = de olika matkulturerna skapar något nytt tillsammans.

Till de förra hör pappas ”arabiska frukost” med pitabröd, tabouleh och hommous samt den brittiska klassikern lammstek. Bland nya multi kulti-recept finns något jag ska prova så fort jag kan: sushi med tempurafriterad sill, dill, salladslök och wasabi.

Gör man inte gnocchin själv så lockas min mage även av den enkla rätten gnocchi med kycklinglever. Traditionella råvaror kan också användas i nyskapade rätter – som receptet på sprättägg från Söderåsen, uppvärmda till 63, 5 grader och serverade på ett krispigt kycklingskinn med sidfläsk och puré på ramslök.

Hur i hela Skåne smakar det? Vad säger den rätten om Tareq Taylor? Och vårt svenska matkulturarv?

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)