Etikettarkiv: Kvinnoansikte

På konstrundan: Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén

ESPERÖDS HERRGÅRD, KIVIK. Att åka runt och intervjua inför konstbilagan är väl ungefär som att vara rörmokare. Man får ha plåtmage. Överallt bjuds det på kaffe.

Först fika med konstnärsmakarna Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén samt katten Mynta, som återkommer senare i texten. Det var meningen att den ena konstnären skulle intervjuas men det ska visa sig oundvikligt att också den andre kommer med i slutet.

Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén har varsin ateljé i ett separat hus. När Rose-Marie och jag gått ut dit och tittar på hennes nya målningar och jag har sagt någonting om att de ser ålderdomliga ut, eller snarare tidlösa, som om historien passerar igenom målningarna, då säger Rose-Marie plötsligt: ”Dåtidskonstnärer”.

Målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Det är Bo, tillägger hon, som hittat på ordet om både mig och sig.

Men även om hennes målningar ser gamla ut – till exempel det där kvinnoansiktet, tänker jag, kunde ju vara en tidig religiös bild – så målar Rose-Marie Qvarfordt här och nu. Nämligen sig själv.

– De utspelar sig nu. De handlar om mitt liv. Jag kan känna igen mig i alla figurer som förekommer på målningarna, säger hon och pekar på Damen, Apan, Vargen, Narren…

– Med tiden har ett visst persongalleri utkristalliserat sig. Det blir som ett skådespel med olika roller. Jag målar ofta en kvinna som står med en vattenurna vid ett vattendrag. Antingen häller hon ut vattnet eller också fyller hon på. Jag är osäker på vad det kan stå för. Men apan tror jag står för det primitiva, det opolerade.

– Korpen finns med också. Den är olycksbringande enligt mytologin men för mig har korpen snarare blivit en samtalspartner och budbringare. Jag har en stark känsla för djur, tycker nästan bättre om djur än människor.

– Inför en tidigare påskrunda var det förresten någon som i ett radioprogram använde ordet religiöst i samband med mina målningar och strax kom det en massa religiösa besökare. Men de blev inte så förtjusta när de såg att det fanns djävulssvansar på vissa målningar. Nej, jag är inte religiös.

Rose-Marie har en märkligt mörk färgskala. En målning kan vara nästan helmörk och så skymtar ett ansikte fram. Hur länge har du målat på det här egenartade sättet.

Också en målning av Rose-Marie Qvarfordt.

– Målningarna blev kanske extra mörka i år? Men jag har alltid målat så här. Jag är autodidakt. På 70-talet gick jag visserligen på Östra Grevie folkhögskola men då hade jag redan hittat mitt sätt att måla.

– Titta, säger hon och pekar på en målning med en kvinna och en katt. Det är Mynta med svansen runt min hals. Ett självporträtt, jag hade en annan färg på håret då.

Även om det är lite som man ser på en målning – ett kvinnoansikte, en apa eller två, en kvinna vid en flod, ett kvinnoansikte och en mer otydlig narr – så är det mycket man ser. Det är som om man ser mer än man ser.

Rose-Marie visar en målning som hon precis börjat med. Också ett kvinnoporträtt, men kvinnan är svagt målad, liksom skissad, och bredvid henne finns ännu ett par kvinnor, som syns ännu svagare.

– Där har jag bara målat ett par lager ännu så länge. Jag målar flera lager med oljefärg, men varje lager är tunt, tunt. Jag börjar med att använda mycket uttunningsmedel. Så mycket terpentin att man blir yr i skallen! Sen blandar jag i mer och mer färg. En recensent skrev att den här tekniken har ingen använt sen fransmannen Eugène Carrière på 1800-talet. Vet inte varför men jag gjorde så redan när jag började måla.

– På den här målningen som jag nu har börjat med ska den stora figuren vara kvar men de små kommer jag att måla över. Jag målar säkert fler figurer också, som jag sen målar över. Tittar man noga på mina målningar så syns det att det finns andra bilder under färgen.

Vi går tvärs över gårdsplan till en annan stor byggnad, som brukar hyras ut till såväl bröllopsfester som Piratensällskapet. Det är där som Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén ställer ut under påsken. Några målningar av Bo Hultén hänger redan på väggen. De är stora – ja, större ändå. Och svarta – ja, de är ju kolsvarta.

Rose-Marie räcker över en ”kikare”, som består av två ihoptejpade ”dassarullar”. Jag tittar: när sidoljuset stängs ute och ljuset istället faller rätt på målningen så växer det fram träd. Så fascinerande! Svärtan har nyanser, bilder framträder i svart på svart. Och nu är det dags för Bo att komma med i artikeln.

Målning av Bo Hultén. Alla målningar från hemsidan för Esperöds herrgård

– Jag är inte religiös, säger han också. Men jag känner en eufori över att jag lever, att jag är med i livet. Det är den glädjen jag försöker gestalta.

Genom att måla storta svarta målningar!?

– Ja, glädjen över livet. Den känner jag när jag målar.

Ser du ens vad du målar, när du målar så stort och svart.

– Nej, det ser jag inte. När jag målar ser jag inte vad jag gör. Jag målar på känn. Sen får jag ta ett steg bakåt och titta. Äh! det där blev inte bra. Då får jag måla om.

Bo Hulténs svärta började med blått, närmare bestämt en tub koboltblått. Han brukar alltid blanda svart färg själv – av gult, rött och blått. Men tidigare hade han använt marinblått, när han fick tag på koboltblått så blev svärtan ännu svartare. (Fast koboltblått är svårt att hitta, tillverkningen är förbjuden.)

– Jag har ju färgen som mitt uttrycksmedel. Om man förenar gult, rött och blått så släcks ljuset – samtidigt som alla färger finns i det svarta.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Rose Marie Qvarfordt och Bo Hultén medverkar också i 2012 års konstrunda.

Annonser

På konstrundan: mamma och dotter Gynning

MALMÖ Förut brukade Agneta Gynning ställa ut i sitt eget galleri i Löderup men när hon nu har ateljé och bostad i Malmö så verkar det ha blivit en ny tradition med en påskutställning på Ystad Saltsjöbad. Och när hon inte är med i ÖSKG:s påskrunda kan också dottern Carolina komma ner från Stockholm och visa målningar tillsammans med mammas skulpturer.

Någonstans mitt i intervjun frågar jag: Brukar era utställningar bli recenserade?

– Nej, svarar bägge.

– En enda gång tror jag att det var en recension, säger Agneta Gynning. Och jag tycker det är konstigt. Hur många kvinnor i Sverige arbetar med sådana material som jag, så tunga material.

– Jag kan fortsätta att måla hela livet och aldrig bli recenserad! säger Carolina Gynning och skrattar. Men säljer, det gör jag.

För skribenten som kommit på besök är det här svårt att förstå. Det blir ännu mer obegripligt när vi går runt och tittar på mamma Agnetas skulpturer och dottern Carolinas målningar. Deras olika konst kompletterar varann så att deras konst inte blir så olika.

Agneta Gynning med kvinnoskulptur i gummi.

Agnetas Gynnings mindre kvinnoskulpturer i brons och marmor verkar ha rest på sig, stigit upp och blivit kvinnoansikten eller kvinnor i helfigur på Carolina Gynnings målningar. Kvinnorna på dotterns färgstarka målningar (rött! gult! blått! grönt!) verkar i sin tur ha klivit ner igen och tagit formen av mammas lika färgstarka men inte riktigt lika färggranna skulpturer i gummi.

– Ja, det är väl kul! utbrister Carolina. Först inspireras jag av mamma och sen inspireras hon av mig. Inspirationen går fram och tillbaks.

– Det här är min favorit av de nya målningarna, säger hon och visar en målning av en naken kvinna i helfigur med ett smått groteskt ansikte eller om det är en mask. Men mamma gillar den inte, tillägger dottern.

– Den är lite skrämmande, säger mamma.

– Ja, ansiktet är förstås skrämmande, säger dottern.

– Nja, både ansiktet och underlivet, säger mamma.

– Du är rädd för nakenhet, skrattar dottern.

– Ja, jag är väl det då, säger mamma. Det är väldigt utlämnande.

Carolina Gynning med egendesajnat smycke. 

Det är som om ansiktena på dina målningar kommer emot betraktaren. Ja, rusar emot en. Du målar snabbt och direkt.

– Jag är snabb och effektiv, säger Carolina med ett lurigt leende. Vissa målningar blir bra, andra slänger jag direkt. Jag skulle också kunna måla på ett annat sätt, något jättepilligt sätt, men då skulle det inte vara jag.

– Det blev något av en nytändning, säger Agneta Gynning, när jag började arbeta med gummi. Jag har tyckt om att göra dansare och kvinnokroppar i mindre format. Nu har jag börjat göra stora dansare i gummi.

Och kvinnokroppar, tillägger journalisten och tittar menande på en stor färgrik – och inte minst kurvig – gummikvinna mitt på golvet i ateljén. Som om inte den skulpturen är lika utlämnande som Carolinas målning. Men det kommenterar inte Agneta utan ger mig bara ett svagt leende.

– Har du sett den här coola gummistolen, ropar Carolina. Min favorit! säger hon och sätter sig.

En av Carolina Gynnings jag-målningar.

Också stolen är färgrik, den har hög rygg och högst upp sitter ett par fåglar, en mer skräckinjagande svart vaktfågel och en lite mindre. Längre ner finns en tredje fågel. Hur arbetar du med gummimaterialet?

– Jag beställer gummiklumpar i de färger jag vill ha, säger Agneta och visar. Den här pastamaskinen använder jag för att kavla ut gummit. Innan dess har jag gjort en stålställning som jag modellerar gummit runt. Jag har kontakt med Helsingborgs gummifabrik som vulkaniserar skulpturerna åt mig.

Hur närsynt ska man vara för inte se att Agneta Gynning både är en skicklig hantverkare och har ett eget konstnärligt uttryck. Och ska det vara så svårt att ta sig igenom mediabilden av Carolina Gynning och upptäcka att hon inte alls är talanglös – lite ojämn, javisst, men som bäst har också hon både ett eget och starkt uttryck.

– Det är ju inte så att jag plötsligt började ägna mig åt konst, säger Carolina. Jag ställde ut med mamma första gången när jag var 14-15 år.

Kan det vara för att vi inte ställer ut på gallerier – utan som nu senast på PUB i Stockholm – som vi inte recenseras, funderar Agneta. Nja, möjligen en bidragande orsak. Eller för att vi säljer och tjänar pengar på vår konst, undrar Carolina. Nja, idag är det väl inte fult längre att en konstnär säljer och tjänar pengar.

En annan av Agneta Gynnings skulpturer. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Ystad Saltsjöbad. 

Nej, när det gäller Agneta Gynning så är ointresset svårt att förstå. Vad gäller Carolina Gynning så är det lättare att förstå men lika dumt.

– Alla människor har väl olika sidor, säger mamma. Varför kan inte kritiker tillåta en konstnär att ha olika sidor?

Vem är ”hon”? frågar intervjuaren. För alla dessa kvinnor som du målar är väl egentligen samma kvinna?

– Ja, svarar Carolina Gynning.

Fast hon ser olika ut? Hon har olika ansikten. Hon visar upp olika personligheter.

– Ja.

Hon är du. Hon är en och samma kvinna. Hon är olika kvinnor men ändå en. Och hon är du?

– Jo, det är förstås mig själv jag målar, hela tiden, gång på gång. Jag har skaffat en ateljé nu, jag kunde inte ha målningarna hemma, klarade inte av att se målningarna – se henne – varenda dag.

– Jag har börjat gå i terapi också för att försöka få alla ”olika” att bli en ”hon”. Att samsas inom mig.

(Ystads Allehanda / Konstbilagan 2011)

Fotnot. Gynning x 2 ställer ut på Ystad Saltsjöbad också under påsken 2012, närmare bestämt den 6-9 april.