Etikettarkiv: Kvinnaböske

Skåntrypoeten Hasse Andersson

Hasse ”Kvinnaböske” Andersson / Michael Nystås
Jag har skrivit mina sånger
En bok om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson
(Kira förlag)

Hasse ADet finns en underton – ett budskap – ja, ett statement – i den på grund av formatet inte så lätthanterliga boken om Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Budskapet sipprar fram mellan raderna, ungefär som i hans sånger.

Hasse Andersson, född i Malmö och uppvuxen i Östra Ljungby, har levt – skrivit, sjungit och spelat – ett parallellt liv till dem som av rock- och nöjesjournalister utnämnts till Artister och Sångpoeter (med största Versaler).

Via dansbandsskribenten Michael Nystås berättar Hasse att han sjöng och spelade rock på 60-talet, bland annat under namnet Hol Terry, när malmöbandet Namelosers gick in på Tio i topp.

Sen halkade han efter några år, men liksom Mikael Wiehe, Nisse Hellberg och Peps förvandlade pop, blues och reggae till svenska/skånska musikformer så började Hasse Andersson i slutet av 70-talet att förena skånska diftonger med countrymelodier.

Resultat: så kallad skåntry.

”Jag har alltid velat berätta nånting med mina texter”, säger Hasse i boken. ”Jag tror aldrig jag skrivit en blajtext som bara är uppradade ord.”

Hasse A foto fixad liten

Hasse Andersson hemma (som då var Båstad) i huset nångång på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Exempel på ämnen och människor, ofta rätt ur verkligheten: försupen a-lagare (”Torghandel”), förståndshandikappad elev (”Var e natten”), alkoholisthustru (”Ann-Christine”), utanför-människor ”(Nicke”), fotbollshuliganer (”En helt vanlig söndag)…

Samhällsporträtt – ja, progg utan pekfingrar. Ändå nämns inte Hasse Andersson på samma gång som till exempel Wiehe. Möjligen jämförs han med Alf Robertson men oftast med dansband. Det är orättvist, påpekar Nystås och Andersson själv, lite försynt men nog märks det.

Här står även några rader om Tord Thorderup, journalisten som kom på benämningen skåntry. Däremot undviker man att ange Owe Thörnqvist som skåntryns grundsten. Hör ”Hjalmar Bergström”, där Thörnqvist sjunger litta på skånska.

Nog var – och är – det skåntry (fast ordet inte fanns) redan 1960.

(KvP 2013)

I CD-spelaren: Hasse Andersson & Kvinnaböske Band

I morgon söndag, den 23 augusti, kommer Hasse Andersson, fast tyvärr utan Kvinnaböske Band, till Sjöbo idrottsplats för att sjunga och spela. Hasse Anderssons senaste album är hans bästa på länge, lite av en återkomst!

*

Hasse Andersson & Kvinnaböske Band
Edvard, Östen åsse jag
(Slowfox/Naxos)

Hasse AnderssonSKÅNTRY Hasse Andersson är tillbaks i bästa form (eller nästan) och den här upplagan av Kvinnaböske Band måste också vara en av de allra bästa. Vilka fingerfärdiga musiker! Som Jonas Göransson, gitarr, Berra Karlsson, steel, och Björn ”Bjucke” Alriksson, munspel, samt gästdragspelaren Anders Larsson.

”Edvard, Östen åsse jag” innehåller en blandning av kända skånska låtar (”En liden vid kanin”, ”Jag har bott vid en landsväg” och ”Vi klarar oss nog ändå”), äldre svensk schlager och några låtar av Hasse själv.

Resultatet har oftast blivit country på skånska – alltså skåntry. Det fungerar perfekt och som det svänger!

Ibland, som i ”Hälften så kär”, tas tempot ner och melodin blir istället en sentimental countrysnyftare.

Hasse Andersson sjunger bättre än på länge. Nu sjunger han på allvar (vilket han väl inte alltid har gjort, tycker jag). Det som drar ner betyget något är att de egna sångerna inte riktigt når upp till ”Änglahund”-klass och varför välja just ”Det var längesen jag plocka några blommor” av Östen Warnerbring, när Östen har gjort flera mycket bättre låtar?

(Publicerat i Ystads Allehanda 2008)