Etikettarkiv: Kulturbolaget

NRBQ – äntligen i Sverige!

NRBQ
Kulturbolaget, Malmö

NRBQNär NRBQ ropats in för andra och sista gången, konserten är slut och de flesta av oss är svettiga med ben som spagetti, då knackar en kille mig i ryggen och undrar:

– Vad ska du skriva om det här?

Sen tillägger han:

– Jag har lyssnat på rock i 20 år och jag tror aldrig jag hört några bättre!

Pressfoto (2009).

Det beror väl på, svarar jag, att NRBQ:s musik innehåller alla dessa tjugo, nej trettio år av rockmusik.

NRBQ:s musik börjar hos boogie woogie-pianister i bordellerna i New Orleans och fortsätter genom countrymusiken, 50-talets rockabilly, Davis Sisters (med Skeeter Davis) och Everly Brothers, Beatles förstås men också punkband som The Clash, och går vidare långt in i avantgardemusikens experiment.

Allt detta – och då har jag ändå bara nämnt en bråkdel av alla influenser – blandar NRBQ i vilken ordning som helst och ibland spelar de allt på samma gång.

Tjugofem år efter sin första LP står NRBQ äntligen på en svensk scen.

1982 blev min längtan för lång och svår, då vallfärdade jag till Woodstock och hörde NRBQ live för första gången. Så redan innan konserten vet jag alltså vad publiken på Kulturbolaget ska få höra: ingenting mindre än världens bästa rockband!

Och precis det får publiken också höra!!!

Utlandsfinklädda i färggranna skjortor med grönsaker och stora bilar bjuder NRBQ på ett smärre smakprov ur sin 7 854 (eller om det är 7 855) låtar stora repertoar.

Det verkar som om spelprogrammet fortfarande styrs av pianisten Terry Adams. Han slår några ackord och då vet de andra efter en halv vers cirka vilken låt de ska spela.

Efter en inledande hyllning till tolvtaktersblues följer den mest sentimentala country, egna Beatlesinfluerade låtar som ”Me and the Boys”, ”This Ole House” (som Shakin´ Stevens upptäckte och fick en hit med tack vare NRBQ), ”I Got Rhythm” (den gamla Johnny Cash-låten som NRBQ gjorde ett så bra nytt arrangemang till att Cash spelade in låten på nytt med NRBQ:s arr), rock´n´roll och rhythm & blues och avantgardejazz och plötsligt drar Terry Adams till de andras förfäran, verkar det som, igång ”Michael Row the Boat Ashore”.

Sen börjar gitarristen Al Anderson att lira en riktigt sliskig låt – vad är det? jazz? country? något onämnbart? – som jag är säker på att ingen av de andra i bandet någonsin hört förut!

Blåsduon Whole Wheat Horns spelar trombon och sax som ett par bräkande får.

Och det räcker ju inte: nu går trummisen Tom Ardolino fram till mikrofonen och börjar sjunga Dion & The Belmonts ”Teenager in Love”.

Himmel! Ett band som lirar den låten kan bara vara bäst!

Joey Spampinato spelar bas och sjunger med ljus italiensk röst. Honom får jag inte heller glömma att nämna.

Och ja, folks. ”That was rock & roll”, som de säger.

(Från Kvällsposten 3/11 1984, rättad version; på den tiden ringde man in recensionerna, resultatet kunde bli – nästan – hur som helst i den tryckta tidningen.)

Annonser