Salsa från New York

Olika artister
Salsa Heat! Classic Salsa & Latin Grooves From The Vaults Of Fania Records
(Charly)

The Best Of Ray Barretto, Celia Cruz, Rubén Blades, Fania All Stars, Johnny Pacheco, Eddie Palmieri, Tito Puente, Willie Colón respektive Joe Cuba Sextet
(Charly)

Joe Bataan
Subway Joe / Gypsy Woman
(Nascente)

En av mina stora musikupplevelser hade jag en lördagnatt i New York 1979. Platsen var Sheraton Center Hotel. Där arrangerades en latinamerikansk helafton med mat, dryck, musik och dans. Hur mycket folk kan det ha varit? Kanske uppåt 3 000 personer. Samtliga var latinamerikaner – med undantag för min hustru och jag.

Familjer och släkter satt tillsammans. Enlitersflaskor med whisky stod på borden. Männen var klädda i kostymer och färggranna skjortor. De hårt sminkade kvinnorna hade smala långklänningar med slits. Det dansades nära och vilt. Erotiken parfymerade luften.

På scenen stod sångerskan Celia Cruz, trombonisten och sångaren Willie Colón samt sångaren Rubén Blades. Musikformerna var son, mambo, chachachá, rumba, guaracha, merengue, boogaloo med mera. Eller, för att använda samlingsnamnet, salsa.

Idag brukar all musik från Kuba benämnas salsa. Men den riktiga, i betydelsen första, salsamusiken spelades i New York från 60- och in på 80-talet. I New York möttes musiker från bland annat Kuba, Puerto Rico, Dominikanska republiken och Colombia. Respektive lands musiktradition blandades med jazz, rhythm & blues och funk. Resultatet blev en latinsk storstadsmusik som kallades salsa. Ett passande namn: den latin-musik som rördes ihop i New York var välblandad och kryddstark.

Framför allt skivbolaget Fania – med musikern Johnny Pacheco som en av grundarna – spelade in salsamusiken. Dubbelsamlingen ”Salsa Heat!” innehåller smakprov med Fanias främsta musiker och sångare. När jag återhör musiken så häpnar jag. Dels för att musiken är så bra, den håller fortfarande. Dels för att salsamusiken från New York var så innehållsrik: sångarna och musikerna är så olika varann, var och en skapar sin egen musikstil inom salsans ramar.

Orkestern är oftast uppbyggd på samma sätt. Blåssektionen, som spelar tufft och hårt i stil med tidig jazz, duellerar med rytmsektionen, som innehåller congas, timbales och ett piano, som spelar bakvända ackord. En kör, som svarar solosångaren, ingår också.

Ur orkestern kan i stort sett vilket musikinstrument som helst lyftas fram och bli soloinstrument. Johnny Pacheco spelar fågellätta toner på tvärflöjt. Mongo Santamaria och Ray Barretto är variationsrika congatrumslagare. Tito Puente slår trumpinnesnabbt och virtuost på timbales. Willie Colón spelar stötig, brötig trombon. Eddie Palmieri hamrar eldfängt och rytmiskt på piano.

Bland sångartisterna finns Celia Cruz, som kallats ”salsans drottning” och blivit en levande legend både på Kuba och bland latinamerikaner i USA, Hector Lavoe och inte minst Rubén Blades, som med sina sånger om invandrade latinamerikaner är den mest politiske salsasångaren. Flertalet av de ovannämnda har också varit medlemmar i superorkestern Fania All Stars.

New Yorks salsamusik skildrar en musikalisk resa från Karibien och Latinamerika till USA. Plötsligt står de traditionella musikformerna på en gata i New York. Människor rusar. Bilar tutar och kör. New York-salsa låter, nästan, som om gammelgubbarna i Buena Vista Social Club bjudit in George Clinton och Miles Davis.

Hör bara, för att ta ett exempel, låten ”Subway Joe” med Joe Bataan. Snabba handklapp. Smattrande timbales. Blås som fräser. Bataan halvt sjunger, halvt rappar. Kören sjunger doo-wop. Kort sagt: livsfarlig gatumusik som får det att rycka i hela kroppen!

För den som efter ”Salsa Heat!” vill höra ännu mer finns också nio dubbla ”Best Of”-samlingar. Ska jag rekommendera några så blir det i första hand Fania All Stars, Celia Cruz, Rubén Blades och Willie Colón. För den som vill höra mer av den hårdkokte Joe Bataan finns hans två första och tuffaste LP-skivor samlade på en CD.

(Hifi & Musik 2002)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Det förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

Kubansk musikbok från Haninge

Samuel Charters
Mambo Time – Från Havanna till Haninge
(Ars förlag)

Den legendariske amerikanske skivproducenten och författaren Sam Charters, som gjort inspelningar med alla från Lightnin´ Hopkins via Country Joe & The Fish till Skäggmanslaget, har skrivit en underhållande och informativ bok om den ännu mer legendariske pianisten och kompositören Bebo Valdés från Kuba och Haninge.

Rent skandalöst att Bebo kunnat sitta och spela för (nästan bara) sej själv i Haninge utanför Stockholm – medan de jämngamla gubbsen i Buena Vista Social Club blivit världsberömda och rika på gamla dar. (Bebo Valdés nämns inte ens i världsmusikbibeln ”World Music The Rough Guide”. Oförskämt!)

Charters följer Bebo Valdés från det lilla samhället Quivicán på Kuba till arbetet som orkesterledare på nattklubben Tropicana i Havanna och på turné i Europa med Lecuona Cuban Boys.

Med de sistnämnda kom han till Stockholm för snart 40 år sen – och stannade. För här träffade han sin hustru, Rose Marie.

Passande lyssning under läsningen är dubbelalbumet ”Recuerdo de Habana / A Portrait At 80” (Gazell/Warner), producerat av Charters.

Hör! Pianisten Bebo Valdés spelar – minst – lika virtuost och personligt som Rubén Gonzáles från Buena Vista Social Club.

Också ”Calle 54” (Emi, både dubbel- och enkel-CD) med musik från latinjazz-filmen med samma namn rekommenderas. Här kan man höra pappa Bebo spela pianoduett med sonen Chucho Valdés (känd från gruppen Irakere).

I boken finns en utförlig diskografi över tillgängliga CD med Bebo Valdés.

(Hifi & Musik 2002)

I CD-spelaren: Ana Tijoux

Ana Tijoux
La Bala
(Nacional)

Här finns två rottrådar.

Den ena leder bakåt till rap och hiphop, skapade i New York mot slutet av 70-talet. Nog är det märkligt att rappen skulle komma att omplanteras jorden runt och ympas med lokala musikformer.

Den andra tråden går till 1960- och 70-talens politiska sång i Chile: artister/grupper som Violeta Parra, Quilapayun och Inti-Illimani.

Det är inte riktigt rätt men ändå frestande att beskriva Ana Tijoux som en rappande Violeta Parra på 2000-talet.

Hon föddes i Frankrike, dit hennes chilenska föräldrar hade flytt, ”återvände” som tonåring och började rappa om sitt möte med dagens Chile. Hon har sagt att titeln på nya albumet, ”La Bala”, är en händelse som kunde vara en tanke.

”Kulan” (på svenska) syftar på henne själv (hård, spetsig och farlig) men påminner också om den chilenske student som i fjol sköts till döds i Santiago, Chile. Singelsläppet ”Shock” är en hyllning till studenterna i Chile och alla unga, protesterande människor: i Spanien och Portugal, på Wall Street och överallt.

I ”Sie Te Preguntan” har Ana Tjioux bjudit in rapgruppen Los Aldeanos från Kuba och hon avslutar med att balladrappa till sammetsrytmisk latin-hiphop och stråkar i ”Volver”.

(Liknande recension i Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: Manuel Galbán (1931-2011)

Manuel Galbán / Ry Coder
Mambo sinuendo
(Nonesuch)

Någon som minns låten ”Perfidia” med amerikanska elgitarrgruppen The Ventures på 60-talet? Man kan också tänka sig att The Spotnicks flugit till Havanna och gjort en inspelning med kubansk musik. Det är faktiskt en ganska exakt beskrivning av samarbetet mellan gitarristerna Ry Cooder från USA och Manuel Galbán från Kuba.

Liksom musikerna i Buena Vista Social Club har Manuel Galbán blivit en musikalisk legend för kubanerna. Han medverkar som gitarrist på album med bland andra Social Club-medlemmarna Ibrahim Ferrer och Omara Portuondo, men ryktet som legend har Galbán fått för att han på 60-talet var gitarrist och arrangör i Los Zafiros – en kubansk grupp som kombinerade instrumental gitarrock och doo wop-sång från USA med afro-latinska rytmer från Kuba såväl som övriga Västindien och Latinamerika.

På albumet ”Mambo sinuendo” återupplivas det speciella – ja, unika – sound som Manuel Galbán skapade på 60-talet. Galbán och Cooder har satt ihop ett kubanskt gitarrband med två elgitarrer, två trumset, congas och bas. Musiken är elektrisk och rytmisk men lågmäld eller kanske snarare avspänd, för ibland kan musiken också bli både ruff och tuff.

Elgitarrerna spelar ljusklingande toner, som svävar, darrar och vibrerar i högtalarna. Rymdklang, som vi sa när jag själv kliade elgitarr. Under melodierna pulserar och bubblar de afro-latinska rytmerna, lågmält och lojt men mycket.

Ry Cooders gitarrspel hörs mer här än på inspelningarna med Buena Vista Social Club, men han ställer sig aldrig i vägen utan lyfter fram Manuel Galbán. Det är Galbáns elgitarr, hans speciella elektriska gitarrljud, som fokuseras. I några spår visar Galbán att han dessutom kan spela personligt på orgel och piano.

Melodierna är ”gammelkubanska”, den där sortens latinamerikansk dansmusik som svenskar svängde benen till på 40- och 50-talen: mambo, bolero, rumba… En del av de gamla kubanska melodierna bör väl de flesta känna igen, nämligen Perez Prados världs- och evighetssuccé ”Patricia” från –58. (Inspelningen förekom bland annat i Fellinis film ”La dolce vita”.)

Cooders och Galbáns elektriska kubanska gitarrband tolkar låten som, just, Spotnicks på Kuba.

(Göteborgs Posten 2003)

En svensk deckarhylla

Årets Homan-deckare, ”Mord i Havanna” (W&W), inledde min sommar 2010, vilket Jan Mårtensons årliga deckare brukar göra varje sommar. Det är tradition, sen länge. På senare år har Björn Hellberg gett ut en deckare under andra halvan av sommaren, så nu har jag också fått traditionen att låta Hellberg avsluta min sommar. När regnet började hälla ner så skyndade jag in för att läsa årets Björn Hellberg-deckare, ”Den flerfaldige mördaren” (Lind & Co).

Men varför? brukar andra deckarläsare utbrista. Varför ska du läsa Mårtenson – ja, särskilt han – och Hellberg? Det finns väl bättre kriminalromaner att ägna tiden åt? Jo, säkert. Särskilt Jan Mårtenson brukar sällan få bra recensioner. De kritiker som så att säga ”förstår sig på” genren räknar knappast in vare sig Mårtenson eller Hellberg bland Sveriges främsta deckarförfattare.

Och jag har inget svar, inget bra i alla fall. Men nånting måste det vara som får mig att återkomma, varje sommar. Hemtrevnad, kanske. Eller charm. Gamla stan i Stockholm, där Johan Kristian Homan bor och har sin antikaffär, är trevlig att återbesöka. Intressant också när Homan gör en kulturhistorisk utläggning (även om det ofta blir långrandigt). Eller så är det maten, fast de recept som avslutar böckerna har blivit färre.

”Mord i Havanna” utspelar sig, som ju titeln anger, också i Havanna. Dit reser Homans särbo, Säpopolisen Francine, för att delta i en konferens och Johan Kristian hänger på. Semester, trodde han, men Homan hamnar i den kubanska finkan, misstänkt för mord.

Jan Mårtenson gör en kort men stämningsrik och bra skildring av Kuba och Havanna, idag och historiskt. Också kriminalhistorien, som nystas upp från gossen Johan Kristians förre pianolärare Ruth Mandelbaums upplevelser under andra världskriget, har nog blivit lite mer spännande än vanligt. Men främst är också den senaste Homan-deckaren en föregångare till Alexander McCall Smiths ”mysiga” deckare om Afrika och Edinburgh.

Vad gäller Björn Hellberg så är det framför allt hans sociala patos, så stort att det blir större än romanerna, som jag uppskattar. Hellbergs formuleringar kan vara lite ålderdomliga men hans intresse för samhället och människorna är modernt och uppriktigt.

Personerna i ”Den flerfaldige mördaren” – ännu en polisroman om den åldrande kommissarien Sten Wall i den fiktiva Staden som fått allt större likhet med Laholm – hämtas rätt ur dagens svenska samhälle: en bloggare, en miljöpolitiker, några främlingsfientliga unga kriminella, helt vanliga kärlekskranka och otrogna människor med flera. Kanske inte en av Hellbergs bästa deckare och intrigen är nog inte helt trovärdig – fast tusan vet, tänker jag ofta när jag läser kvällstidningarna.

Hans sociala patos är lika stort som alltid. Han fördömer inte heller människorna utan skildrar dem – oss – med sorg i hjärtat. Också Björn Hellbergs nya Sten Wall-deckare är lika vemodig som kärleksfull. Och det – det tycker jag mycket om.

Ninni Schulman, ”Flickan med snö i håret” (Forum), och Denise Rudberg, ”Ett litet snedsprång” (Norstedts), är deckardebutanter. Schulman är romandebutant, alltså överhuvudtaget, medan Rudberg gett ut storsäljande chick lit-romaner. Nu har hon också börjat skriva en nio titlar lång deckarserie som redan sålts för filmatisering.

Huvudpersonen – Marianne Jidhoff, 55 år och åklagarsekreterare – är en intressant bekantskap. Det börjar rätt lovande också med att en finansman blir överkörd av en bil (på Östermalm förstås), samtidigt som en ung hemmafru (i Djursholm förstås) förföljs av en stalker. Men resten? ”Elegant crime” kallar Rudberg sin deckargenre, som utspelar sig bland Stockholms fiiiiinare folk. Men hennes språk är inte lika fiiiint och elegant. Nej, Rudberg skriver ju så illa – ja, uselt.

Följande mening, från affären Karlafrukt på Östermalm, är ett praktexempel: ”Torsten såg sig omkring och slogs av att det inte hade förändrats sedan hans besök där som sju år gammal gosse.” Denna icke-formulering – och många, många liknande – är en förolämpning mot varje läsande, tänkande människa.

Ninni Schulman skriver och berättar betydligt bättre – fast i jämförelse så säger det ingenting. Miljön är lite annorlunda, en annan del av Sverige. Tyvärr mest till namnet: Hagfors i Värmland. Romanen varken luktar eller smakar just värmländsk. Berättelsen – inklusive (vad annars?) trafficking, prostitution och mord – kunde varit placerad var som helst i Sverige.

Tre huvudpersoner: poliserna Petra Wilander och Christer Berglund samt journalisten Magdalena Hansson, som flyttat tillbaks till Hagfors. Inte oävet men ofärdigt. Schulmans deckardebut hade behövt gå fram och tillbaka mellan redaktör och författare några gånger till.

Det jag undrar över – och som verkligen griper mig i romanen – är hur Magdalena och hennes förre make, som bor kvar i Stockholm, kan låta sin blott sexårige son åka ensam två gånger fyra timmar i buss tur och retur Värmland-Stockholm…

Jonas Sjöstedts ”Sahara” (h:ström) och ”Whisky blues” (Bokpro) av Per Erik Tell och Börje Berglund är en fortsättning på den förra Deckarhyllan och exempel på att små förlag kan ge ut lika bra deckare som stora.

”Sahara” är andra titeln i vänsterpolitikern Sjöstedts trilogi om och kring EU-parlamentet i Strasbourg. Att skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp. Sjöstedt lyckas nästan, det vill säga bättre än de flesta.

Det är intressant – ja, spännande – när Sjöstedts ”hjältar”, bland andra politikern Johannes Viksten och assistenten David Löf, tar läsaren med på en guidad tur genom EU-parlamentet och ger rapporter om med- och motpolitik. Inte riktigt lika spännande – men nästan – när den unge Löf reser inkognito till Marocko. Då riskerar författarens politiska engagemang att ta över.

Vilket förstås är Jonas Sjöstedts syfte: att ge en bakgrund till Marockos ockupation av Västsahara och EU:s orättfärdiga fiskeavtal med Marocko. ”Sahara” blir, om man väger det ena mot det andra, en riktigt bra thriller. Trilogins sista del, ”Spanska brev”, kommer senare i höst.

Per Erik Tell har ju skrivit flera deckare och även andra böcker, alla utgivna på mindre förlag. ”Whisky blues”, samskriven med Börje Berglund, är nog Tells bästa deckare, hittills. Av den anledningen att han – eller de – nu har skrivit en mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria.

En fyndig historia, som utspelar sig bland whiskyproducenter i Skottland och har sin utgångspunkt i en händelse för 300 år sen. Så spännande blir det väl aldrig men det är välberättat och stämningsfullt, extra plus för att den högländska skotska whiskymiljön doftar så starkt och gott från sidorna.

Också en galen berättelse, något annat vore väl omöjligt när Per Erik Tell är inblandad, om ett så att säga misslyckat auktionsköp av en tunna whisky från 1692 (?!) och följderna av detta. Historien balanserar mellan skämt och allvar och om det nu varit Berglund som lyckats hålla Tell i styr eller vad det beror på – den här gången är procenten allvar större och procenten galna skämt lägre, vilket passar min smak bättre.

Skulle man kunna få ”beställa” en helt allvarlig riktig deckare av Tell till nästa gång? Näha, inte det.

(Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

Grammy till två gånger Valdés!

Så har Bebo Valdés från Kuba och Brandbergen utanför Stockholm fått ännu en amerikansk Grammy, den här gången tillsammans med sonen Chucho, i kategorin ”Best Latin Jazz Album”. Följande skrev jag när det Grammyprisade albumet gavs ut i Europa år 2008:

Bebo & Chucho Valdés
Juntos para siempre
(Calle 54/Sony)

Bebo Valdés (född 1918) spelar en melodi till sin son och Chucho Valdés (1941) en till sin far.

För övrigt samspelar de med Chuchos piano i vänstra högtalaren och Bebos i den högra. Deras sätt att spela är så snarlika att de inte blir dubbelpianister utan en enda fyrhändig pianist.

Både Chucho och Bebo spelar den pianomusik som är unik för Kuba, en blandning av melodi, rytm och improvisation, sentimentalt och dansant, konstmusik, afro, spanskt och jazz. Om vartannat, ofta samtidigt.

Flera klassiska boleros, en conga av Chuchos tandläkare och ”Tea For Two”. Lika vackert som medryckande. Ingen tvekan att far och son Valdés är den kubanska pianotraditionens främsta företrädare.

(Svenska Dagbladet 2008)