Etikettarkiv: Krimi

Deckarplock från bokmässan i Göteborg

1) Årets bokmässa började på bästa sätt! I förlaget Tre Böckers monter får jag minsann syn på en ny roman, ”Ovissheten”, av Sven Westerberg – den lågmälda politiska thrillerns svenske mästare. Vänder på boken och läser baksidestexten…. Nämen, här återintroduceras ju underrättelsetjänstemannen Lennart Brask från Westerbergs tidiga spionthrillers på 80-talet.

2) Deckarakademin håller som vanligt ett miniseminarium där årets utgivning, både svenska och översatta deckare, presenteras. Det är inte många år sen som de utländska/översatta deckarna dominerade. År 2014 publiceras, enligt akademiledamoten Johan Wopenka, cirka 140 svenska deckare mot 80 översatta.

3) Till årets deckarförlag utnämns självhjälpsförlaget Hoi i Helsingborg. (Självhjälp = författarna satsar själva pengar mot att de får hjälp med utgivningen.) Jag räknar till cirka tio nya Hoi-deckare, ofta skrivna av debutanter. Som Christina Granbom med ”Morsarvet” (kvinnlig polisroman) och Susanne Ahlenius med ”Dödlig åtrå” (i genren ”erotisk deckare”).

4) Svenska Deckarakademin delade som vanligt också ut sitt Spårhunden-pris till författaren av årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Mats Berggren tog emot ett diplom och en gosehund för ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Kort beskrivning: spännande och rätt otäck förortsnoir mitt emellan rasism och islamism.

5) Ida Linde läser dikter i Rum för poesi och visar varför just hon skrivit årets bästa svenska kriminalroman, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts). Enligt min mening, alltså. Lyrik och krimi är varandras litterära grannar. För att skriva en riktigt bra kriminalroman om livets ondska och mörker krävs att deckarförfattaren kan hantera språket som en poet.

6) En udda bok hittar jag hos Jure förlag, som mest ger ut juridisk litteratur. ”Kriminalteknik i skolan” är en lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer. Men deckarläsare kan ju använda den som bredvidläsningsbok för att kolla att deckarförfattarna vet vad de skriver om. Till exempel vid brottsplatsundersökningar…

(KB/YA/TA 2014)

Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Olle LMed ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

Wennstam skriver krimi med mål och syfte

Nej, jag protesterar inte alls mot att Svenska Deckarakademin utsåg Christoffer Carlssons noir-deckare ”Den osynlige mannen från Salem” (Piratförlaget) till årets bästa svenska kriminalroman. Carlsson borde ha prisats redan 2010, då han debuterade med thrillern ”Fallet Vincent Franke” (2010.)

Men årets pris hade lika gärna kunnat gå till Åke Edwardson som i sin nya polisroman ”Marconi Park” – den har jag skrivit om tidigare på Arbetet/kultur – återfått sin flyhänta berättarförmåga (då tänker jag inte minst på hans sätt att skriva, själva språket; Edwardsons noga avvägda användande av ord, längden på meningar och stycken, antalet kommatecken och punkt.)

O_Wennstam_Stenhjärtat.inddFast allra helst kunde Deckarakademins svenska pris i år ha fått gå till Katarina Wennstam för hennes nya roman ”Stenhjärtat” (Bonniers). Också den här gången har Wennstam blandat socialreportage med krimi. Resultatet är en lika fasansfull som mänsklig skildring av ”Shaken Baby Syndrome”. Alltså misstänkt spädbarnsmisshandel – eller om ordet ska sättas mellan citattecken: ”misshandel”.

Datum: den 16 december. Gloria, sex månader, kommer in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med mamma, pappa och två storebröder. Gloria lever– men knappt. Hon är medvetslös. Genast skickas hon till intensiven och sen till röntgen. Plåtarna visar att Gloria har en blödning i hjärnan. Hur uppstod hjärnblödningen? Olycka eller – faktiskt – misshandel? Uppträder inte pappan väldigt konstigt? Eller kan det vara mamman? För inte kan det väl vara någon av pojkarna, vad tyckte de om sin lillasyster? Och så berättar mamman att häromdagen satt hon i bilen då hon blev påkörd bakifrån och hon var stressad och hade inte spänt fast Gloria så flickan for ur barnstolen… Vad har hänt, egentligen?

Katarina Wennstam beskriver hur vårdpersonalen ska agera: vid blotta misstanken om att ett barn kan ha farit illa skickas en anmälan till socialtjänsten som i sin tur kontaktar polisen. Därmed kommer huvudpersonerna från första delen, ”Svikaren” (Bonniers, 2012), av Wennstams nya trilogi in i handlingen: Charlotta Lugn, kriminalkommissarie, Theodor Dahlgren, åklagare på Familjevåldsenheten och nu knuten till Barnahuset, samt – inte minst – Shirin Sundin, advokat och i den här romanen särskild företrädare för barnet, den lilla flickan Gloria i respiratorn.

Wennstam skriver krimi med ett syfte och mål. Hon använder skönlitteratur som ett medel – eller vapen, som man sa på 70-talet – för att skildra samhället. På nätet ser jag att vissa recensenter fortfarande menar att Wennstam inte lyckats få budskapet att ingå i den skönlitterära spänningsromanen och bli en integrerad del av handlingen. Min åsikt är raka motsatsen.

Jag tycker att Wennstam för varje ny roman – ”Stenhjärtat” är hennes femte krimi – lyckas allt bättre. Det fungerade bra också i ”Svikaren”, där hon skildrar homofobi inom svensk fotboll, men här i Stenhjärtat fungerar och integreras syftet ännu bättre i det litterära. Den sociala skildringen – faktauppgifterna, hennes journalistiska reportage – är utgångspunkten men blir också drivkraften för spänningen i romanen. Dessutom har Wennstams den här gången lyckats få sin så att säga andra berättelse – den som mer var en parallellberättelse i Svikaren – att bli en viktig del av romanens handling.

En skildring av yrkes- kontra privatmänniskorna. Polisen Lundgren, åklagaren Dahlgren och advokaten Sundin är goda yrkesmänniskor. De gör sitt yttersta i arbetet. De vill göra gott. Sitt allra bästa. De vill t o m, för att citera Theodor Dahlgren, ”göra skillnad i världen”.

Men en duktig – ja, god – yrkesmänniska måste ju inte vara en lika bra och god privatmänniska, lyckas lika väl i privatlivet som på jobbet. Kanske anstränger man sig extra mycket under arbetsdagen för att man är dålig på att hantera sitt privatliv? Kanske jobbar man så hårt och väl att man sen inte orkar med det privata?

Katarina Wennstams personer är högst mänskliga. På gott och ont. Skildringen av huvudpersonerna som människor blir också en intressant – ja, spännande – del av spänningsromanen ”Stenhjärtat”. Låt mig uttrycka det så här: Jag anlitar gärna Shirin Sundin som advokat men jag skulle inte vilja bo ihop med henne.

(Arbetet 2013)

Krimi: Island som naturgotik

Steinar Bragi
Höglandet
Övers: Inge Knutsson)
(Natur & Kultur)

H-glandetIslänningen Steinar Bragi har t o m skrivit sig utanför krimin. Åtminstone nästan. Bragis nya roman ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

Som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik. Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt, allt på samma gång. Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

(Arbetet 2014)

1948-49: fruktans tid i Malmö

Set Matsson
Fruktans tid
(Historiska Media)

Omslag-Fruktans-tid-514x800Från mars 1948 till januari året därpå. Det är tiden för den tredje – och tyvärr sista – delen i Set Mattssons deckarserie om 40-talets Malmö.

Andra världskriget är slut. Nazityskland har besegrats. Ändå heter boken: ”Fruktans tid”.

En tysk nazist och hans hustru smugglas över Öresund till Skåne. De inkvarteras – i väntan på transport till Stockholm och vidare till Sydamerika – på en bondgård i Östraby strax utanför Sjöbo. Bonden, övertygad nazist, visar en ritning på det skånska koncentrationsläger som skulle ha byggts i trakten.

Därmed har grunden lagts för den fortsatta efterkrigsberättelsen om Malmö. Så är den mörka stämningen 1948. Nazismens anhängare finns kvar, i skymundan. Gestapomän frikänns i Köpenhamn. Från öst hotar kommunismen. Snart ska Bernadotte mördas i Jerusalem.

Liksom tidigare har Mattsson flätat samman en mängd trådar som först inte verkar höra ihop. Som att en polis drar den sista slutsatsen av att ha varit nazist, en kvinna torteras till döds, en advokat tjänar pengar på att smuggla nazister och en privat arbetsförmedling ordnar jobb åt dem i Malmö.

I huvudhistoriens bedrövelse finns också en annan, egen historia: den ömma, medkänsliga och skuldbelagda berättelsen om en fattig, ensamstående mor.

Dessutom skapar Mattsson – ännu bättre än i de föregående delarna – en geografisk bild av dåtidens Malmö. Han nämner precis lagom många gatunamn, antyder hur det såg ut på husarernas kasernområde, i Bergsgatans mynning och Nobelvägens allé, från Fersens väg klingar treans spårvagn.

Lugnt tempo, även om det blir rätt så fart- och farofyllt i slutet. Fortfarande en kombination av polisroman och amatördeckare med samma personer: polisen Palm, polissystern Sara, journalisten Jonnervik med flera.

Redan efter tredje titeln måste alltså läsarna ta avsked från en av de bästa historiska deckarserier som skrivits i Sverige. Vi får trösta oss med det som Set Mattsson sa när jag intervjuade honom.

Även om det inte blir fler deckare om Malmö på 40-talet så ska han i några kommande romaner flytta kriminalöverkonstapel Douglas Palm – denne malmöitiske motsvarighet till kommissarie Foyle i tv-serien om andra världskrigets England – något årtionde framåt i tiden.

(KvP 2014)

Jack Uppskäraren på Karlshamns historiska gator

Limme & Palmqvist
Körkarlen
(Kabusa böcker)

LimmeÄntligen har Johanna Limme och Martin Palmqvist skrivit klar den nya, tredje delen i sin serie med historiska kriminalromaner.

Inte ett år för tidigt (eftersom ”Böljelek”, den första delen, kom redan 2010, och ”Strömkarlen”, den följande, året efter). Under de år som gått sen sist har den nya romanen också hunnit byta titel från ”Amerikakistan” till ”Körkarlen”.

Platsen är densamma: Karlshamn med omnejd. Liksom de bägge huvudpersonerna: Simon Eldfeldt, kyrkoherde i närliggande Asarum och amatördetektiv, stadsfiskalens extra medhjälpare, samt Ivar Jönsson, reservkonstapel och systerson till kyrkoherden. Tiden har nu hunnit fram till september-oktober 1899.

Bättre och bättre för varje titel, allt mer genomarbetade kriminalhistorier och inte minst avsevärt mer atmosfärrika miljöskildringar. ”Körkarlen” är den bästa titeln i serien… hittills. Så höll jag på att skriva men det kan jag tyvärr inte.

Limme & Palmqvist väver ihop två kriminalgåtor. Först mördas en kusk – alltså körkarl – och så ännu en. Samtidigt härjar en svensk version av Jack Uppskäraren i Karlshamn.

Autentiska gator, krogar och bostadsområden, den rika staden kontra den fattiga, skildras närmare och mer doftande – ja, illaluktande – än någonsin. Fast också i den här boken kan jag sakna en karta över dåtidens Karlshamn för att kunna pricka av gata efter gata och följa med reservkonstapel Jönsson ut på stan.

I slutet vänder Limme & Palmqvist upp och ner på berättelsen. De ställer historien på sin spets. Kriminaliteten och livsmiljöerna sammansmälter till ett brutalt ärligt porträtt av det svenska klassamhället vid sekelskiftet 1900.

Hittills… det ordet kunde jag alltså inte använda. För ”Körkarlen” är inte bara den tredje utan lär också bli den sista delen i den kriminalhistoriska Karlshamnsserien. När Limme & Palmqvist äntligen fått upp berättarfarten och skriver på topp – då slutar de?!

(KvP 2014)

Två ggr Edinburgh (kriminellt, geografisk och mänskligt)

I Edinburgh har jag både varit och inte varit. Gatorna känner jag ganska väl och jag har några favoritställen – Cat’s delikatess på Bruntsfield Place och Oxford Bar på Young Street – där jag brukar äta och dricka.

Ofta hälsar jag på ett par bekanta: en man och en kvinna (nej, de är inte ihop), kriminalkommissarie respektive filosofisk tidskriftsredaktör och amatörsnoka.

Nämligen John Rebus och Isabel Dalhousie.

Min bekantskap med Edinburgh är förstås litterär och kriminell. Det är genom Ian Rankins och Alexander McCall Smiths kriminalromaner som jag lärt känna Edinburgh.

Har de mötts? Inte Rankin och McCall Smith (bägge författarna bor i Edinburgh och bör väl ha träffats i något litterärt sammanhang) utan huvudpersonerna Rebus och Dalhousie (eller John och Isabel, om man känner dem så väl).

Edinburgh_Castle_-_3

”Edinburgh Castle – 3” (med utsikt över stan nedanför) av Glenn J. Mason from Edinburgh, Scotland – Flickr (Licensierad under Creative Commons Attribution 2.0 via Wikimedia Commons.) 

John är skild, 60 nånting och har nått pensionsåldern för poliser. Isabel är cirka 20 år yngre och nybliven, något äldre mor. Också till bakgrund och livsstil är de så olika att de knappast umgås.

John bor i en lägenhet som är hans ”slott”. Genast innanför dörren drar han upp ”vindbryggan” och stänger världen ute, sätter på en rockplatta.

Isabel bor i eget hus. Hon är förmögen, skänker pengar till sånt som Skotska operan, så den kan anlita en italiensk tenor.

John bor på Arden Street i stadsdelen Marchmont och Isabel i Merchiston, osäkert exakt var men nära Merchiston Crescent. Mitt emellan deras bostäder har Isabels brorsdotter Cat sin delikatessaffär.

Kan de ha stött på varann på gatan? Även om John väl inte slinker in hos Cat för några skivor parmesan och en Chianti. Lika lite som Isabel tar en pint på Oxford Bar, hans stamlokus.

De kan ha setts vid polishuset, för där i närheten ligger Saxe-Coburg Street, dit Isabel promenerar för att hälsa på sin unge vän Jamie, blivande fästman och pappa.

En sak har de gemensant: båda kör svenskt. Ian Rebus har en Saab och Isabel Dalhousie sin ”gröna svenska bil” (tror inte märket nämns men jag kan ha missat det.)

Annars lever de i varsitt Edinburgh.

I Ian Rankins romaner betonas det mörka arvet efter Dr Jekyll och Mr Hyde, som författaren Stevenson faktiskt baserade på en verklig person ur Edinburghs historia.

Alexander McCall Smith betonar Edinburghs karaktär av småstad.

Ryms bägge städerna också i verklighetens Edinburgh? Om jag var redaktör för en kultursida eller tidskrift så skulle jag be Rankin att skriva om McCall Smiths böcker och McCall Smith att skriva om Rankins.

PS. Alexander McCall Smiths historier om Isabel Dalhousie är nästan ännu bättre som ljudböcker. Mycket fina inläsningar av Rakel Mohlin!

PPS. När jag nu länkade till den här texten på facebook så skrev Martin Röshammar följande kommentar: ”Ian Rankin och Alexander McCall Smith är grannar, bor på samma gata!” Oj, häftigt. Dags för dubbelintervju, kanske?

(Krönika i KB/YA/TA 2009)

I deckarhyllan: start för Ingrid Hedströms nya serie

Ingrid Hedström
Bortfall
(Alfabeta)

Imngrid Hedström BortfallIngrid Hedström har lämnat sin belgiska åklagare och inlett en ny deckarserie med och om Astrid Sammils, tvångssjukskriven diplomat. (Orsaken till sjukskrivningen är lika pikant som politisk.)

Hedström känns igen: efter bara några sidor börjar hon tvinna en tät, innehållsrik kriminal- och samhällsintrig med den internationella läkemedelsindustrin som varp.

Berättelsen går från nu- till dåtid och framåt igen, från en liten by i Dalarna till Rumäniens huvudstad Bukarest.

Hon skriver lika väl och berättar lika bra som tidigare. ”Bortfall” är en så spännande början på Hedströms nya deckarserie att jag nästan inte alls saknar åklagaren Martine Poirot i Villette.

(KB/YA/TA 2014)

De oönskade och de som oönskar

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
De oönskade
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers)

De oönskadeLänk efter länk i en lång kedja som inte bryts förrän alldeles i slutet. Där vänder – plötsligt! – hela historien. Så är kriminalromanen ”De oönskade” – andra titeln i serien om Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg – av danskorna Lene Kaaberbøl & Agnete Friis.

Miljöer, händelser och personer, allt och alla lika trovärdiga, plockas upp ur verkligheten och länkas ihop till en detaljrik berättelse. Fiktionen är så realistisk att den nästan blir journalistisk.

Det börjar i Ungern och reser vidare till Köpenhamn. Huvudpersonerna och därmed perspektiven skiftar mellan kapitlen. Berättelsen fokuserar omväxlande på romskt och danskt, fattigt och välbärgat, människor på flykt och kriminella (både där och här).

Några personer: två bröder från en splittrad romsk familj, ett par finsk-danska gangsters, ungerska och danska (säkerhets)poliser, en tidigare hög kommuntjänsteman med hustru, sjuksköterskan Nina Borg och hennes familj.

Fast även om Borg, vars hjärta styr hjärnan i engagemanget för flyktingar, hamnar i händelsernas centrum så blir hon i den här boken mindre av huvudperson och mer en katalysator.

Smuggling av ett radioaktivt föremål, upphittat på ett nedlagt militärsjukhus i Ungern, är berättelsens epicentrum.

Allt detta har Kaaberbøl & Friis lyckats skriva ihop till en både spännande och samhällsspeglande krimi. Det är skickligt.

Nu skulle jag vilja avslöja hur det slutar, för den sista vändningen är ett så bra exempel på det stora och fasta grepp som författarna tar på dagens Danmark. Men det kan jag förstås inte, när det handlar om en kriminalgåta som ska få sitt svar.

Men låt mig avslöja så mycket som att ”De oönskade” slutar med en sorgsen och inte alls hoppfull sensmoral om islamofobins dumhet. Om människor faktiskt kan vara så här korkade, hur ska man då kunna prata med dem och övertyga dem om att de har fel.

Fakta hjälper ju inte.

(KvP 2014)

Danska krimihyllan: Jespers Steins andra

Jesper Stein
”Bye Bye Blackbird”
(Politikens forlag)

bye_bye_blackbird-jesper_stein-22927686-2520570442-frntlSe på omslaget: ett nattfoto, mörkt och regnigt, av Nørreport Station. Exakt så är stämningen i Jesper Steins nya krimi ”Bye Bye Blackbird”. Som en ”Nørrebro blues”, för att låna ett uttryck från en dansk recension.

Miljön är alltså Nørrebro (med omnejd), liksom i debuten ”Uro”. Stein fortsätter också att göra något som blivit allt vanligare bland manliga deckarförfattare, nämligen att skriva en krimi och en mansroman på samma gång.

Kriminalhistorien handlar om en serie våldtäkter som begåtts i Köpenhamn. En maskerad man smyger in i lägenheter och våldtar kvinnor under knivhot. Just ”serie”, för det visar sig att det måste vara en serievåldtäktsman.

Axel Steen, vicepolitikommissær, skild, far till en liten dotter och hasch(miss)brukare, upptäcker sambanden. Han ser likheter mellan våldtäkterna och ett olöst mord som gnagt på hans samvete sen det skedde för fyra år sen. Det var hans nitiska polisarbete för att hitta mördaren som spräckte äktenskapet.

Steen har lätt att brusa upp. Han är en polis och man på gott och ont. Nog mest ont. Men det som är en sämre egenskap privat kan vara en tillgång i polisarbetet.

Mellan raderna analyseras könsrollerna. Den manlige polisen Steen tar anmälningarna om våldtäkter på allvar – till skillnad mot den kvinnliga polis som förut hade hand om dem: så många anmälningar att de måste vara påhittade eller överdrivna…

Något jag tycker är bra… Nej, så kan jag inte uttrycka det. Något jag uppskattar… Nej, det passar inte heller. Vad jag försöker säga är att ”Bye Bye Blackbird” är så brutal och rå som en krimi ska vara.

Inga direkta våldskildringar men genom förhör och protokoll förmedlas all den skräck, det hat och självhat, rädslan för kroppslig beröring, som våldtagna kvinnor tvingas bära inom sig under kanske resten av livet.

Nej, ”Bye Bye Blackbird” är ingen deckare man läser för att koppla av och få en stunds underhållning.

(KvP 2013)