Etikettarkiv: Krigsveteran

Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Philip KerrRomanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

I CD-spelaren: Paisley och Dunn

Brad Paisley
This Is Country Music
(Arista)

Ronnie Dunn
(Arista)

Ingen bär upp en vit Stetson som han.

Ingen gör heller så bra countrylåtar, där tradition möter nutid. Inget fel på rösten och han lirar akustisk gitarr och – inte minst – elgitarr i samma klass som alla från Hendrix och framåt.

Med skillnaden att han också prickar in countrylicksen. Kort sagt: Brad Paisley är dagens bästa countryartist.

Vilket han än en gång bevisar med albumet ”This Is Country Music”.

Titelspåret är en hyllning till country som konstform. En countrysång ska kunna handla om allt: bossen på jobbet, cancer, kärlek, krigshjältar… ”

A Man Don’t Have To Die” skildrar det helvete som finns på jorden; när man mister jobbet och inte kan försörja sig och familjen.

”Remind Me” och ”Love Her Like She’s Leaving” är vardagliga kärlekssånger. ”Eastwood” hyllar Clintan, som själv medverkar med introduktion och vissling, i form av en gitarrlåt á la The Ventures i filmwesternstil.

Brooks & Dunn var/är USA:s bästsäljande duo någonsin, både i och utanför country. Åkej låtar och bra sjunget men ack så tråkigt, som om B&D filade och putsade bort allt som stack ut.

Nu har duon lagt av och Ronnie Dunn solodebuterar med ett album som får mig att öppna öronen. Fortfarande allemanscountry mitt på vägen men här finns ju både personlighet och uttrycksvilja.

Bäst är Dunn i countryrockiga “Singer In A Cowboy Band” och “Let The Cowboy Rock”. Han kan faktiskt påminna om John Fogerty.

Gillar också ”Cost Of Livin´”, en lugn countrysång till akustisk gitarr om en arbetslös krigsveteran.

Svårare har jag för svulstiga ballader som singelspåret ”Bleed Red” och ”Just Get Lonely”, där country blandas med pop och blir mer slätstruken. Fast visst, Ronnie Dunn sjunger bra då också.

(Hifi & Musik 2011)