Etikettarkiv: Körsångerska

Den countryrockande gynekologen

Pop å sånt 1Hank Wangford sätter sej på en stol framför scenen.

Mössan på huvet. Svarta glasögon. Flinar lite så att gluggen mellan framtänderna syns.

– Han är gynekolog, säger jag till Birgitta, min fotograf. Hon tittar på mej. Hon tror visst att jag skämtar…

Men mest är Hank Wangford country & western-sångare.

Nej! Hank Wangford är inte country!!!

Ja, jag hör protesterna. Det är dom engelska countryfansen som protesterar. I deras öron sjunger och spelar inte Hank Wangford country.

– Jag och bandet gjorde en Red Wedge-turné tillsammans med Billy Bragg till olika skolor runt om i England, berättar Hank Wangford. Sen har vi själva kommit tillbaka och spelat på samma skolor. (Red Wedge är en organisation som med bl a rockmusik bekämpar Maggie Thatcher.)

– Det är Hank Wangfords publik – den unga rockpubliken.

Lägg märke till ordet ”engelska” ovan. Hank Wangford kommer nämligen från England. Han är en engelsk – nu lyssnar jag med minas öron – country & western-sångare.

Men vet jag ingen country & western-artist som är så mycket country & western som Hank Wangford.

Hank Wangford liten

Engelske C&W-sångaren och gynekologen Hank Wangford ler vackert mot fotografen Birgitta Olsson före spelningen på puben Sir George Robey.

På omslaget till hans första LP finns en biografi över den stackars Hank Wangford– så mycket manlig ensamhet, besvikelse och whisky. Alla manliga C&W-artisters samlade bedrövelse. Inget mindre än en tragedi.

– Biografin är en blandning av fantasi och verklighet. Namnet Hank Wangford är en amerikanisering av mitt namn – Henry Hardman. (Vilket dock är kvalificerat bullshit, kan jag meddela i efterhand. Hank-Henry drev med mig. Hans riktiga namn – som läkare, dvs gynekolog – är Dr. Samuel Hutt.)

– Hank har varit gift tio gånger. Han har alltså inte en, inte två utan tio gånger upplevt skilsmässans ensamhet. Hank Wangford är ”essensen” av alla countrysångare.

– I maj 1986 firar Hank sitt 10-årsjubileum. Det var när Henry Hardman (?!) bodde i Suffolk som han fick idén till Hank Wangford. Första spelningen skedde i London ett par år senare, 1978, tillsammans med punkbandet Rezillos.

– Jag var skraj för vad punkarna skulle tycka om countrysångaren Hank Wangford. Men Hank hittade genast sin publik. Efteråt hörde jag att några i publiken som buade åt mej hotades med stryk av dom andra punkarna: ”Men håll truten och lyssna!”

Ett smakprov från YouTube med Hank Wangford och hans engelska countryband från 1985.

Andra spelningen var i London var också -78 på den årliga countryfestivalen på Wembley. Hank Wangford med band hade kommit till finalen i tävlingen om årets bästa engelska countryband.

– Hank kallades t o m ”årets engelsk countryhopp”. Men så sjöng Hank Wangford sin låt om ”Mrs Wiggley” – en gammal, liten tant som står nedanför scenen, drar Hank i byxbenen och ropar: ”Det här är inte country! Spela riktig country!”

– Efter det strök domarna ett streck över Hank Wangfords namn. Och Hank visste att countrypubliken var inte hans publik.

Efter att ha sagt det här går Hank Wangford upp på scenen och driver med varenda countrykliché. Körsångerskan som han har med sig ser t ex exakt ut som den superamerikanska tjejen som står i en hamburgerbar där Greyhoundbussen stannar i någon liten håla i amerikanska mellanvästern.

Förra – och första – gången jag upplevde Hank Wangford på scen var hans countrymusik mycket rolig. Nu är den både bra och rolig. Han har skaffat ett nytt band som spelar kompetent och tätt. Samtidigt som Hank förstås är ironisk – mycket ironisk – mot både countryn och dess publik.

Pop å sånt 2Undrar om den svenska countrypubliken – eller kanske övervintrade proggare eller punkare? – skulle falla för Hank Wangford? Så ta hit Hank på turné!

(Publicerat på sidan Pop å så´nt i Kvällsposten 1986)

Annonser

Japan gånger tre kvinnor (1): Jun Morioka – tur och retur Japan-Sverige

Det ligger två CD på bordet framför Jun Morioka: ett album med den japanska rockgruppen Gitane, där Jun Morioka är sångerska, och ett provexemplar av hennes kommande, första soloalbum (i Japan ska det släppas i mars 2000), som spelats in i Stockholm.

– Som medlem i Gitane sjunger jag och skriver texter men gör inte musiken, säger hon. Till soloalbumet har jag både gjort musiken och texterna. Jag är med på bägge skivorna. Men den första CD-n innehåller bara en bit av mej själv, på den andra finns hela jag.

Så pekar hon på provexet av sitt soloalbum. Det provisoriska omslaget är ett foto – några gitarrer och basar, ett halvt trumset – som Jun tog i en paus under inspelningen i Ping Pong-studion.

Men hur hamnade hon där, i Sverige och Stockholm? Varför spelade Jun Morioka in sitt album tillsammans med svenska musiker under ledning av Ulf Turesson från gruppen Freewheel?

De senaste åren har det skrivits mycket om svenska popmusikers och gruppers framgångar på den japanska musikmarknaden. Svenska popartister har både sålt plattor och turnerat i Japan. Vilket fått en, tycker jag, intressant fortsättning: svenska musiker turnerar med, svenska kompositörer skriver låtar åt och svenska skivproducenter gör skivor med japanska artister.

Jun Morioka, numera Elding i efternamn och bosatt i Stockholm, med Ulf Turesson på japansk TV 2011. 

Jun Morioka träffade Ulf Turesson i månadsskiftet september/oktober 1998, då han var i Japan för att turnera med en annan kvinnlig japansk artist. Jun jobbade som körsångerska på turnén.

– Jag åkte till Sverige i juni förra året, säger Jun Morioka.

– Ååå, jag tyckte så mycket om Stockholm. En sån trevlig trevlig stad! Så lugnt och stilla. Ping Pong-studion låg som på landet. Ulf och mina andra svenska vänner hade frid i sina hjärtan, livet och inspelningen fick ta sin tid. Jag åt middag med musikerna och deras flickvänner. Det var en sån hjärtevärmande stämning, så varmt och mänskligt.

– I Japan lever vi efter japansk tid. Den går så fort, mycket snabbare än tiden verkar gå i Sverige.

– Jag känner samklang med den svenska musiken, säger hon också. Den är ju nästan japansk. Ja, det finns nånting melankoliskt i de svenska popmelodierna – samma melankoli som i vår traditionella musik, i enka-musiken. Känner du till den? Vår traditionella musik är också sorgsen, det är mollackord och man gråter i texterna.

Är det någon skillnad mellan att spela in i Sverige och Japan?

– Om jag gör ett sångpålägg i en japansk studio så står åtminstone fyra-fem personer omkring mej och kommenterar, talar om att jag ska sjunga si eller så istället. I Ping Pong-studion var det jag som bestämde. Jag sjöng som jag ville sjunga.

– I Japan har man dessutom ett hårt inspelningsschema. Redan i förväg har man bestämt – exakt – hur många låtar som ska spelas in per dag.

Platsen för intervjun med Jun Morioka är Public Image Inc. i Tokyo – ett produktionsbolag med den egna skivetiketten U.L.F. (Underground Liberation Force). Något som tidigare inte fanns i Japan men de senaste åren blivit allt mer vanligt.

– Idag finns det säkert 1000 oberoende små skivbolag i Japan, säger Tetsu Hayashi, chef för Public Image. Och de ökar i antal. Tiderna har blivit svårare för de stora skivkoncernerna. Det är nedgång i försäljningen av CD-spelare, förstärkare och andra musikapparater. Och det får också bolagens skivavdelningar känna av – budgeten för skivproduktion skärs ner.

– Det finns, tillägger Jun Morioka, ett litet punkband (som den svenske journalisten på fonetisk japanska kallar Sobat, hoppas det blir rätt) som gett ut en skiva på en ”indie”-etikett. Den har sålt i 100.000 exemplar. Otroligt mycket!

På baksidan av sin biografi ritar Jun Morioka en skiss över den vanliga vägen mellan en japansk artist – eller snarare ”idol” – och publiken. Minst tre olika bolag är inblandade 1) ett managementbolag, 2) en skivkoncern, 3) ett skivmärke. Alla tre ska vara med och bestämma hur musiken ska låta och artisten se ut.

– Tills för bara några år sen, berättar Jun, var all japansk popmusik baserad på karaoke. När jag arbetade som kompositör åt andra artister måste jag hela tiden tänka på att inte göra för svåra låtar, inte använda för många ackord. För det var ju inte bara artisten som skulle sjunga – låten måste vara så enkel att varenda karaokesjungande japan klarade av att sjunga den.

Fortfarande finns det, har jag sett i skivaffärerna, speciella karaokespår med bara bakgrundsmusik på japanska singlar. Jun nickar instämmande och fortsätter:

– Dessutom lanseras många japanska poplåtar som TV-reklam. De första femton sekunderna är viktigast – man måste fånga lyssnarna med låtens första takter. Först därefter kan man börja komponera den riktiga låten.

– Japanska artister har inte heller någon royalty. En ny, ung artist får månadslön, som kan vara så låg att artisten precis överlever. Om skivorna börjar sälja så tjänar skivetiketten, managementet och skivkoncernen mer pengar – inte artisten.

Hur är det på Public Image då? säger jag och sneglar på Tetsu Hayashi.

– Här får jag dels en lön, säger Jun Morioka, dels har jag del i skivförsäljningen. Mitt soloalbum har gjorts i samråd med Public Image, men det är jag som har lagt upp inspelningen, det är jag som har haft sista ordet.

– Att jobba med gruppen Gitane är raka motsatsen. Gitane har kontrakt med skivkoncernen Tokuma. Det är ett högbudgetprojekt med stor reklambudget. Soloalbumet började jag planera för tre, fyra år sen, när jag var 25 år. Tidigare har jag sjungit i ett annat band och av någon anledning vill jag också vara del av ett band.


Jun Morioka Elding med en ännu nyare sång,”Lost In You”, inspelad i juni 2012.

Jun börjar prata om Sverige igen:

– Jag avundas de svenska kvinnorna, säger hon. De verkar så tuffa. Att vara kvinna i Japan är svårt, i synnerhet om man är ensamstående kvinna eller får barn.

Om jag fick barn eller gifte mej här i Japan, så måste jag ge upp min karriär. Ja, kanske inte hela men alldeles för mycket av den. I Sverige hjälper männen till med barnen.

– Långsamt, mycket långsamt är det på väg att ändra sej här också. Men då blir de japanska männen som galna! Jag vill leva mitt eget liv, på mina egna villkor. Och jag vill bidra till att förändra kvinnornas livsvillkor.

Du är ju en tuff japansk kvinna, både sångpoet och affärskvinna, som bestämmer över din egen musikkarriär. Finns det fler exempel på kvinnliga artister här i Japan som inte låter något managementbolag bestämma över dem utan går sina egna vägar?

– Det tror jag, säger Jun. Nej, rättar hon sej, det hoppas jag.

Vilka eller vem då?

Hon blir tyst. Hon tänker. Hon funderar. Länge. Länge… Hmmmmmm. Till sist säger hon:

– UA.

Men Tetsu Hayaashi skakar på huvet. Nej, också sångerskan UA (se speciell text om henne) är hårt styrd och beroende av sitt management, menar Tetsu.

– Nähä, säger Jun Morioka, då finns det väl ingen. Då är det väl bara jag.

(Gränslöst 2000)