Konst – vad är det?

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.

Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.

Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”

Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”

Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”

Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!

Ola Åstrand.

”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”

Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”

Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?

”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”

Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.

Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.

”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”

Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).

Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?

Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”

Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”

(Ystads Allehanda 2017)

Konstpåskrunda på Österlen 2014

Första stopp på konstpåskrundan på Österlen blev hos Fredrik Rohde, som i år har återvänt till Norra Björstorp. (Är det ett eller två år som Rohde inte ställt ut under konstrundan?)

Foto: Moa Eriksson

Galleri Wallner på Österlen

SIMRIS Strax före Simrishamn svänger jag till höger och in på den mindre byvägen till Simris, parkerar bilen och öppnar glasdörren till galleriet – och häpnar!

Galleri Wallner, som nu flyttat från den större staden Malmö till den lilla byn Simris på Österlen, är verkligen imponerande – mer som en konsthall än ett galleri. Ett stort och ett något mindre rum, vid mitt besök (nästan) tomma mitt emellan två utställningar: den förra, som också var den första i Simris, med Anders Krisár, och den nya utställningen (som hade vernissage förra lördagen) med Vesa-Pekka Rannikko.

– Här var 700 personer när jag öppnade utställningen med Anders Krisár, berättar Thomas Wallner. Jag hade en buffé på kvällen också, till den kom 250 personer. Fler malmöbor åkte hit och såg Krisár-utställningen än vad som brukade komma när galleriet låg i Malmö.

– Dessutom har jag blivit så väl mottagen av invånarna i Simris. Redan innan jag öppnade ville byalaget att jag skulle presentera galleriet. Jag trodde det skulle komma en handfull med det kom 150 personer.

Thomas Wallner driver Galleri Wallner i Simris tillsammans med Gun-Lis Falkman, som haft ansvaret för renoveringen och även ska sköta caféet.

Han pekar på en dörr vid ingången och säger att därinne öppnas ett café till våren. Galleriets ovanvåning ska renoveras och bli en lägenhet där konstnärerna kan bo inför sina utställningar.

Men vad måste inte allt detta ha kostat? Köpa, renovera och förvandla det nedlagda mejeriet med en totalyta på över 350 kvadratmeter till konstgalleri…

– När jag hade galleriet på Adelgatan i Malmö, säger Thomas Wallner, låg hyran på 28 000 i månaden. Eftersom jag bodde kvar i Brantevik så behövde jag också en övernattningsetta. Det här huset kostade tre miljoner och då ingick boningshuset bakom galleriet. Vi har renoverat för två miljoner och hoppas kunna sälja bostadshuset, få tillbaka ett par miljoner.

Slutsumma: tre miljoner för allt, det vill säga betydligt billigare att ha ett nära nog konsthallsstort galleri i Simris än ett mindre i Malmö. Du funderade aldrig på att flytta galleriet till Stockholm istället?

– Visst har jag haft såna funderingar. Men det föll på att jag inte ville bo i Stockholm. På Österlen är det trevligt. Här trivs jag, här vill jag bo. Jag tycker om att ha ett galleri som kunde ha legat i New York men när jag tittar ut genom fönstret så ser jag min närmaste granne – det är en ko – i hagen på andra sidan vägen.

Thomas Wallner blev gallerist när han var 24 år. Konstintresset kom tidigare ändå, som 18-åring reste han runt till Europas konstmuseer och fotograferade vartenda verk – hela konsthistorien. Liksom musikintresset, för den delen. Han var med i ett popband och hade en skolkamrat som hette Lennart Persson, musikskribent och skivaffärsägare. Också Persson intresserade sig för konst.

– Det var en glädje varje gång när Lennart kom på cykel till galleriet. Jag kunde ge honom råd när det gällde konst och han gav mig råd när det gällde musik.

Redan 1974 öppnade Galleri Wallner i Malmö. Där fanns galleriet fram i höstas – med ett uppehåll mellan 2002 och 2007 då Thomas Wallner hade ansvaret för utställningarna på Kabusa konsthall. Har han bytt konstsyn och utställningspolicy, när Galleri Wallner nu etableras på Simris bygata?

– Nej, nej. Galleri Wallner fortsätter att hålla samma kvalitet som förut. Jag representerar 30 till 40 konstnärer, som jag arbetar vidare med. Vesa-Pekka Rannikko, nästa utställare, har tidigare ställt ut i Malmö. Det är det jag vill bevisa – det går att driva ett kvalitetsgalleri på Österlen.

– Den enda – större – skillnaden är att jag nu har öppet under sommaren, då jag hade stängt i Malmö. Nu ska Galleri Wallner vara stängt januari-februari-mars. Det passar bra, just den tiden är det fullt ös i Paris och London. Då kan jag resa iväg och få nya konstintryck.

Hur placerar sig Galleri Wallner i förhållande till det övriga konstlivet på Österlen? Nej, det vill inte Thomas Wallner så gärna prata om utan den bedömningen får andra göra. Om påskens konstrunda har han också åsikter men nej, han vill inte heller tala om påskrundan. Istället säger Wallner:

– I Malmö har vi Gallerinatten, det är nåt liknande. På Gallerinatten kom det mängder med människor till mitt galleri – men de återkom aldrig under resten av året.

En gång är väl bättre än ingen? Och det är ju inte alltid till exempel intervjuaren känt sig så välkommen när han öppnat dörren till ett galleri. Somliga gallerister synar en uppifrån och ner, bedömer om man har råd att köpa eller inte – och så blir man behandlad därefter. Det finns till och med gallerier med låst dörr, för att bli insläppt måste besökaren måste ringa på dörrklockan.

– De flesta samlare bryr sig inte om sitt yttre, säger Thomas Wallner. Det går aldrig att se vem som ska köpa ett konstverk. Jag tror många människor kan tycka det är obehagligt att besöka konstgallerier – men de flesta gallerister tycker bara det är kul att det kommer folk.

– Fast, tillägger han, det har ju hänt att jag rekommenderat mina besökare att också gå till något annat galleri – sen har de ringt mig och sagt att ”Dit går jag aldrig mer”.

– Det kommer kanske 30 besökare på en dag. Jag går gärna runt och pratar med dem, säger Thomas och tar med intervjuaren till det mindre utställningsrummet. Där finns fyra ansiktsmasker, som blivit kvar sen förra utställningen. De visar Anders Krisár, hans mamma och hustru. Thomas Wallner förklarar att sonens ansiktsmask smälter i mammans närhet.

– Det förstår man inte. Man vet inte varför. Det räcker med inte att titta. Viss konst kan vara svår att förstå, om man inte får en förklaring. Ett besök på Galleri Wallner ska vara berikande. Tänk om ett barn här i byn kan bli intresserat av konst, tack vare mig. Fantastiskt! Jag ska också satsa mer på pedagogisk verksamhet, ordna en seminarieserie med kritiker, museichefer och även konstnärer.

Ett sista citat ur anteckningsblocket, följande sa Thomas Wallner tidigare i intervjun men citatet passar utmärkt som sammanfattning och slutord:

– Så otroligt, så fantastiskt att jag kan få jobba med det som är mitt livsintresse.

(Ystads Allehanda 2010)

Österlenska viskningar och rop inför Konstrundan

Nu laddas det upp för årets strid på palettkniven, till en duell med målarpensel, drejskiva och allt vad konstnärerna på Österlen med omnejd använder när de skapar. Ja, jag syftar förstås på den årliga konstpåskrundan.

De senaste åren har jag pratat med och även intervjuat många konstnärer – säkert över trettio – inför deras påskutställningar och alla har åsikter om varandra och konstrundan. Men hysch, hysch. Nej, säg inget. Skvallra inte om vad jag sagt. Skriv inte det där.

Vissa konstnärer är inte så förtjusta i vissa andra konstnärer. Och det man ju förstå. De är kolleger men också konkurrenter, särskilt till påsk. Det har trappats upp undan för undan, när Sveriges äldsta konstrunda – ”originalrundan”, enligt arrangerande ÖSKG:s nätsida – fått allt hårdare konkurrens.

Österlens första konstrunda arrangerades redan 1968 av några konstnärer i trakten av Maglehem och Degeberga. Idag kan ÖSKG-medlemmarna (konstnärer som valts in i Östra Skånes Konstnärsgille) muttra över alla icke-medlemmar som ställer ut till påsk och konkurrerar med originalpåskrundan.

Inga riktiga konstnärer, både viskas och ropas det. Dessa utbölingar till konstnärer och även andra konstnärliga sammanslutningar har till råga på allt gjort vindbollar som liknar ÖSKG:s riktiga konstnärsbollar och som sätts upp utanför husen så att påskrundebilresande ska lockas = luras att stanna till hos icke-konstnärer.

Så jäkla fräckt men nog är det lite smart också? För att inte tala om konstnärerna från Stockholm som kommer ner till Österlen en enda gång om året – just till påsk! – och konkurrerar om publiken. Visst har besökarna blivit färre? Alla konstnärer säljer nog sämre än förut.

ÖSKG-konstnärerna kan dessutom viska och muttra om andra ÖSKG-medlemmar.  Hur kunde hon eller han bli invald? I år ställer inte han eller hon ut hemma i ateljén utan på ett galleri. Och hon eller han nöjer sig inte med en enda utställning utan ställer ut på tre eller är det fyra ställen.

Från börjar var det sagt att konstnärerna under påskrundan skulle öppna sina ateljéer så att konstintresserade kunde göra hemma hos-besök, både titta på konsten och prata med konstnären. En del ÖSKG-konstnärer ”fuskar” med det, numera.

Det viskas om besökarna också. Så fräcka och framfusiga de är.

Konstnärer med egna gallerier får besök veckan före påsk, då kommer ”spanarna” för att titta i förväg. De kan till och med ringa till en konstnär och höra om det finns ”nåt nytt i år”. Kunde jag få komma på besök någon dag innan konstrundan? Vilket lett till att konstnärer – jo, både ÖSKG-medlemmar och andra – bjuder in särskilt intresserade till en extra för-påskvernissage.

Galleristerna ska inte heller glömmas bort. Även på Österlens året runt-gallerier muttras det. Äh den där påskrundan, en massa dålig konst, inget bra. Nej, det är på gallerierna som den riktiga, fina konsten visas. Förstås just därför gallerierna öppnar nya utställningar till påsk, för att konstrundans alla besökare – så många! – också ska kunna få se lite bra konst.

(Krönika till Ystads Allehanda 2011)

Från lera till lera, förfinat och obearbetat

HANASKOG. Det står en lerklump i fönstret hemma hos den danske skulptören Steen Kepp, nu bosatt i Hanaskog. Ja, det är ordagrant en lerklump men Kepp har monterat den på en platta så nu måste väl den brända men annars obearbetade lerklumpen ha blivit en skulptur?

Kepp funderar på att ställa ut lerklumpen på ÖSKG:s samlingsutställning i Tjörnedala. Vad skulle besökarna tycka? Kommer de att betrakta den som en skulptur eller bara en lerklump?

Steen Kepp. Foto: Peggy Eklöf.

– Jag är inte intresserad av att göra ”fina saker”, säger han. Vas eller skrin, bruksföremål eller skulpturer, det är ingen skillnad. Jag gör inte ”ting”, jag skickar kärleksbrev.

Steen Kepp pratar om lera, brännugnar och temperaturer (1250, 1260 eller 1280 grader). Inte minst pratar han om den japanska yakishime-metoden, där ugnen vedeldas och bränningsprocessen fördröjs, olika uttryck och färger skapas genom att föremålen flyttas under bränningen, en bit ifrån eller tätt intill veden.

Nog kan det vara svårt att hänga med ibland men entusiasmen smittar. Kepp får reportern att bli mycket intresserad och ja, fascinerad av materialet: lera. För Kepp verkar leran vara ännu mer: så gott som hela livet. Man skulle till och med kunna säga att Steen Kepp är besatt av lera.

– Form och metod går hand i hand. Originalitet intresserar mig inte. Vad jag är intresserad av är den energi som går in i tingen.

Exempel på bruksföremål.

– En servis, en kopp eller mugg, ett skrin eller en kudde. Det är alltid samma process: en meditation, en dialog med föremålet. Men det är min dialog och den är privat. Jag måste vara noga med mitt språk, det går inte att fuska, leran har sin egen historia. Resultatet blir ett kontemplativt objekt, där energin transformerats till en förtrolig dialog.

Men förstår betraktarna allt detta? Kan de så att säga tolka rätt? Det tror Steen Kepp, åtminstone i Sverige, Danmark och Frankrike, de länder där han varit verksam.

– Symbolvärdet är gemensamt på en omedveten nivå. Det handlar om våra gamla grundvärden: fred, harmoni, balans…

Exempel på skrin.

Mest känd har Steen Kepp blivit för de keramiska objekt som han kallar skrin och kuddar, vita eller skimrande i olika färger. Lyfter man av locket från ett skrin så det är inte tomt – det bara ser så ut – utan fullt av det som skrinet innehåller och förmedlar: det meditativa, andliga alternativt mänskliga.

På bordet mellan Steen och mig står en rad små lerkoppar. Liknande men inte riktigt lika, lite olika bruna färger, lite olika form. Var och en är ett original. Kaffet dricker vi i ett par glaserade muggar på fot. Keramikern Kepp har fått mig att inse att också hans brukskonst, kopparna och muggarna, är kärleksbrev med samma innehåll och energi som hans konst, alltså skrinen och kuddarna.

Ännu ett skrin eller kudde?

– Det går inte att sälja bruksföremål, beklagar han. Jag har provat med klassisk keramik men ingen köper det längre. Ändå är det mycket svårare att dreja en servis. Det måste vara rätt form och får inte vara några fel i glasyren. När jag gör ett skrin så finns inga krav alls på resultatet.

Men visst blir det väl ändå något helt annat att dricka kaffe i en handgjord mugg, som bara finns i ett enda exemplar än i en massproducerad?

– Ja, det är väl klart, säger Kepp.

Han började med att måla – ”Det var längesen jag målade” – för att sen övergå till grafik. Steen Kepp visar mig en bok från 1970, tryckt i 60 exemplar, med dikter av Rimbaud. En kompis översatte till danska och Kepp illustrerade; de var väl sådär 18 år, i samma ålder som Rimbaud när han skrev dikterna.

Steen Kepp studerade i Nice och Vence, så kom han i kontakt med keramik och flyttade till den franska keramikbyn La Borne. Året var 1972. Redan ett par år senare, 1974, åkte han till Japan för att studera keramiktraditioner. Det blev en ”kick”, dit skulle han återvända flera gånger. Kepp pratar gärna och mycket om Japan, den japanska teceremonin och japanernas känsla för traditionell hushållskeramik.

– En japansk teceremoni är alltid likadan. Man ska göra så, precis så, och sen så, när man serverar te. Men när man gjort det, serverat och druckit, då kan man glömma det, då är det borta, det har det ingen betydelse längre.

Steen Kepps före detta brännugn i Frankrike.

Kepp berättar och visar foton på den tunnelugn han har – eller hade – i La Borne. Åren 2008-10 brände han där för sista gången. Nu ska ugnen få stå som den är, ramla ihop och återgå till jorden. Därmed är vi också tillbaka hos den ovannämnda lerklumpen (nere i källaren finns en hel hylla med liknande klumpar, block eller klossar av lera).

– Jag har börjat tröttna på skrinen och kuddarna, säger han. (Nej, var inte oroliga. Så trött att han slutat göra skrin och kuddar är han inte.) Jag har hållt på så länge att nu att det blivit så förfinat. En hysterisk finish! Det var nog därför jag började med det nya – med lerklumparna, den obearbetade leran.

Kepp reser till gamla lertag och gräver upp den sista leran – den som finns kvar, djupast ner i marken. Leran kommer upp i form av exakt de klumpar som finns hemma hos Kepp. Det enda han gör är att bränna dem.

Brukskonst; också vackert som en skulptur.

– Väldigt spännande! Raka motsatsen till mina skrin och kuddar. Här finns inget konstnärligt uttryck alls! Leran är som den är, den har legat där nere i flera miljoner år. Den är helt oberörd. Jag sätter in den i ugnen, det är allt jag gör. Jag återför leran till vad den var innan den blev lera – något massivt granitaktigt.

Vad tänker du visa på påskrundan?

– Jag tar nog ändå med några muggar, annars skrin och kuddar, någon lerklump. Men vad ska jag sätta för pris på lerklumpen i fönstret? Kan 7 000:- vara lagom?

(Skrivet till konstbilagan i Ystads Allehanda 2011)

Brölarp i Brösarp

Jag hade tänkt skriva en reserapport i text och bild från första dagen av min påskkonstrunda men jag mår tyvärr rätt pyton idag så jag får nöja mig (och er) med att skyndsamt och endast skriva några rader om Interactive Sound Design och Brölarp på galleriet Neon i Brösarp.

Ljudinstallationen pågår endast över påsken (2-4 april) så den som vill uppleva det här får – och bör – just skynda sig till Neon.

Brölarp 1.

Det är studenter från det interaktiva ljudprogrammet på Kristianstads högskola som svarar för ljudkonsten / de internaktiva konstverken och resultaten är 1) rätt kul och 2) riktigt maffigt.

I Neongalleriets konsertlokal kan besökaren bli sin egen Brian Eno typ och skapa musik med hjälp av en gamepad. Samtidigt uppstår ett grafisk bildspel på väggen vilket illustrerar de ljud och rytmer som besökaren skapat och spelar. Det är kul.

Studenterna Pablo Hernandez, Mikael Andersson och Johan Lindén har utvecklat och programmerat det ovannämnda.

Brölarp 2.

Maffigt blir det när man sen går runt själva galleriet och närmar sig silon på baksidan. Ur silon strömmar stora, omfångsrika ljud som fångar och lockar in besökaren.

Ja, det är alltid – oavsett vad Neon använder silon till, ljud och/eller skulptur och bild – lika märkligt att gå in i silon och stänga dörren bakom sig, dra ifrån draperiet och stå där inne i i detta höga, runda, mörka rum. Som ett profant eller kanske snarare existentiellt kapell.

Den här gången genomborras, nästan pulvriseras besökaren av starka ljud. Nej, ändå inte otäckt men man märker ju att man strax befinner sig på en resa i ljud, stämningar och egna upplevelser, inre och yttre. Samtidigt projiceras – flimrar, flimrar, flimrar – bilder på väggen rakt fram. De uppstår, förändrar sig och försvinner igen, så uppstår en projektion osv.

Brölarp 3. Foton: Bengt Eriksson.

Ljuden och musiken och därmed antar jag också bilderna ändras efter tiden på dagen, morgonljuden lär vara helt annorlunda än mitt på dan och eftermiddan.

Brölarp kallas silomusiken – inte bara en rolig benämning utan passande också.

För den här ljud- och bildupplevelsen – resan i ljud och bild – svarar sistaårstudenterna Philip Linde och Robert Andrä.

Konstnärsparet Hasse och Ia Karlsson

Snart påsk igen och därmed dags för ännu en ny konstrunda på Österlen. Konstnärsparet Hasse och Ia Karlsson är som vanligt representerade med flera utställningar, sen några tillbaks är de bl a stammisutställare på Museum Gösta Werner och havet i Simrishamn.

Dit återvänder jag – och många fler med mig – påsken 2010. Följande text skrev jag däremot när Hasse och Ia Karlsson i fjol ställde ut i den dåvarande kommunala konsthallen Valfisken, också i Simrishamn. (Kommunens politiker, så okunniga om kultur att de blir kulturfientliga, har sen dess lagt ner Valfisken.)

Själv är jag nu också stolt ägare av en rostig PV á la Hasse Karlsson.

——————————————————————————————————

Så olika de målar, makarna Hasse och Ia Karlsson.

Han målar med akvarell- och hon använder akrylfärg. Hans målningar har dova färger (svart, grått och brunt) och hennes är färgstarka (gult, grönt, rött och blått). Ändå passar deras målningar så bra ihop, till exempel när de nu ställer ut gemensamt på Galleri Valfisken (till den 15/8) i Simrishamn.

Det måste väl bero på att bägge börjat måla hus? Hans målningar innehåller pingviner, gamla bilar och hus, de senare både från Skåne och permafrostens Sibirien. På hennes finns hästar, hundar och allt fler hus, eller snarare huskonturer.

Men tanken var dum. Det är inte därför som målningarna hänger ihop och möts. Som Ia säger:

– Motivet är underordnat.

– Jag målar tjockt, tjockt med färg, lager på lager, tills färgen nästan skimrar. Vet inte varför det också blir hus. Men det är ju inga hus, egentligen.

Hasse och Ia Karlsson. Foto: Birgitta Olsson.

De har varsin ateljé på husets övervåning i Vitemölla. Där står Ias staffli medan Hasse ligger på knä och målar (en vana sen han tävlade i luftgevärsskytte). När han inte är ute och målar, vill säga.

– Väder, vind och kyla känner jag inte av. Regnar det lite så kan jag öppna bakluckan till bilen, stå halvböjd och måla. Blir det frysgrader, säger Hasse och ger vintertipset för akvarellmålning, blandar jag glykol i vattnet.

– Hasse är extrovert, tillägger Ia. Han måste ut, fånga ljuset och skuggorna. Men jag lämnar inte ateljén, fortsätter hon. Jag är introvert, jag måste ha stillhet.

Aha! Hasse Karlsson målar alltså ljuset i mörka färger och Ia Karlsson målar det färgsprakande mörkret.

– Det stämmer, säger hon. Fast i ateljén har jag stort behov av ljus. När solen skiner in så kan jag tänka: Å, vad den målningen blev bra. Nästa morgon har allt blivit brunsås. Vissa målningar är bara bra mellan fyra och fem på eftermiddagen.

Ett hus i Irkutsk, akvarellmålning av Hasse Karlsson. Foto: Elisabeth Wikenhed.

Hasse Karlsson tecknar också. På den nya utställningen visas både akvareller och sidor ur hans skissblock, som inte är några skissblock. Hasses ”skisser” är färdiga teckningar.

– Jag ville bli tecknare. Det var efter Konstfack som jag blev intresserad av akvarell, gick på Gerlesborgsskolan för Arne Isacsson. Det tar 15 år, sa Isacsson, att bli akvarellmålare. Så det gäller att sköta sig, ha bra fysik och leva länge.

Här kunde artikeln bli romantisk, berätta sagan om den unga flickan och den något äldre pojken som spanade in varann i Falkenberg. Ingen av deras kompisar var ju intresserade av konst och måleri. På Konstfack träffades de igen, när Hasse gick sista och Ia gick första året.

– Jag har alltid blocket med mig, om vi så ska åka till IKEA. Det kan stå en fin gammal övergiven bil vid Staffanstorp, säger Hasse. På transibiriska järnvägen satt jag vid fönstret och gjorde snabba teckningar. När jag är ute så tecknar jag först, innan jag målar.

En av Ia Karlssons akrylmålningar med ”hus”. Foto: Elisabeth Wikenhed.

Ia har tagit ner en bild från väggen, en målning hon gjorde som barn… av ett hus.

– Att jag gör det jag gör idag kan hänga ihop med barndomen, säger hon. Alla flickor målar ju hus, men jag målade så himla många hus.

Konstanalys: Hasse och Ia Karlsson målar faktiskt samma motiv. Deras egentliga motiv syns inte men känns. Hasse målar skrotbilar och övergivna hus, men tavlorna berättar – låter betraktaren fantisera – om livet för bilarnas och husens osynliga människor. Ia uttrycker livets alla känslor av osäkerhet – och så målar hon dit ett hustak och någon gavel för att känslorna ska få vardagskontakt.

Nej, de protesterar inte, när jag lanserar min teori vid deras köksbord, så jag tror jag kan ha rätt…

Fotografen ska ta en bild inne i Hasses ateljé, då märker jag något annat som får deras konst att bli en helhet. Några av Ias målningar står lutade mot väggen bakom Hasse som målar ett typiskt hus på ett papper på golvet. Ni målar ju – tillsammans – hela färgskalan.

– Det gör vi, nickar Ia.

(Kvällsposten 2009)