Etikettarkiv: Klassiskt

Afrosamba med Miriam Aïda

Miriam Aïda och Afro Samba Orchestra
Ystads teater

Det börjar med att Finn Björnulfson tar fram sin berimbau. Ett instrument som liknar en pilbåge och kan frambringa både rytmer och toner.

Dansarna Grad Anúm Abada och Graduado Preá Do Mato kommer in och utför de kampdanser som den brasilianska nationaldansen capoeira var från början. Sen följer vad man kunde kalla en klingande föredragskväll om afrobrasiliansk musikhistoria.

Varken sångerskan Miriam Aïda eller gitarristen Mats Andersson säger något om detta utan sången och musiken får själva berätta.

Stråkkvartetten Vindla sätter sig till vänster om Aïda och Andersson, längst bak finns Ulf Holmström och Inge Petersson, bland annat flöjt och basklarinett, och till höger dubbelslagverkarna Ola Bothzén och nämnde Björnulfson, congas och andra handtrummor med mera.

??????????

Miriam Aïda med Afro Samba Orchestra (foto från http://miriamaida.wordpress.com).

Jo, något säger Miriam Aïda. Hon säger att brasiliansk musik innehåller både sött och salt.

Man kan tillägga att den är både svart och ljus, varm och sval, lugn och hetsig, melodisk och rytmisk. Det är kontrasternas musik: kontraster möts, blandas och samverkar – älskar – så de blir varandras komplement.

All musik – utom en sång – har komponerats av gitarristen Baden Powell (ofta med texter av Vinicius de Moraes) och arrangerats av likaså brasilianaren Jayme Vignoli. I musiken förenas samba från Rio de Janeiro med Bahias flertusenåriga afro-rytmer.

Låtarna – inledande ”Tristeza e Solidao”, ”Formosa”, ”Lapinha”, ”E de lei”, Deixa”, ”Canta de Xango” (nu med knivdans från capoeira-dansörerna)… – kan gå långsammare eller snabbare, handla om afro-brasilianska gudar eller ”bara” uttrycka glädje.

Oavsett, jag fascineras av att Miriam Aïda, en skånsk gräbba, har förmågan att sjunga så typiskt brasilianskt. Både melodiskt och rytmiskt.

Fast hon sjunger inte melodier med rytmer utan de är varandras förutsättningar; melodierna och rytmerna föder varann. Aldrig att hon förenklar den afrobrasilianska sången – som andra svenska sångerskor har gjort.

Den akustiska gitarren spelar klassiskt svåra ackord – och samtidigt rytmiskt. Stråkkvartetten poängterar det konstmusikaliska. Blåstonerna hamnar i jazz och annan populärmusik. Trumrytmerna bubblar afrikanskt men hur många och snabba rytmerna än blir så är de varma, mjuka som Copacabanas sammetssand.

I slutet tar Björnulfson fram sin berimbau igen och capoeira-dansarna virvlar, står på huvet och hoppar ännu högre och mer virtuost – ja, atletiskt – över scengolvet. Så att samtliga i salongen på Ystads teater häpnar!

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Nadja Eriksson

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot
(Egen utgivning)

Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.

När kan det ha varit, redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.

Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.

Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz, andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre: melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt dagboksblad med erfarenheter och funderingar.

Först tyckte jag att albumet var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En bit av himlen” och ”Rovdjur”.

(Ystads Allehanda 2011)

Georg Riedel vs Cornelis Vreeswijk

Mest känd är nog Georg Riedel för melodin till ”Idas sommarvisa”. Han har gjort musik till Astrid Lindgren-filmer och till många andra barnvisor, spelat jazz och komponerat opera, tonsatt poeter som Tomas Tranströmer och Karin Boye. Nya albumet ”Riedel vs Cornelis” innehåller tonsatta texter av Cornelis Vreeswijk.

Varför Cornelis?

– Jag gjorde musik till några Cornelis-texter redan när han var aktiv. De senaste åren hade jag börjat fundera på att tonsätta fler texter.

– Det finns tre tjocka böcker, sammanställda av Jan Erik Vold, med både sånger och dikter. Jag letade där och hittade först ingenting – sen hittade jag desto mer.

– Dels har jag valt texter som berättar vidare om personer i visorna. Vad hände med Fredrik Åkare? Texterna måste också passa för en kvinna, en sångerska. De skulle ju sjungas av min dotter Sarah Riedel.

Nicolai Dunger, Sarah Riedel och Georg Riedel. Foto: Per Kristiansen.

Var det bestämt vilka som skulle sjunga redan när du komponerade?

– Sarah har varit med från början och kommit med synpunkter – många synpunkter – på musiken. Däremot hade vi inte bestämt att Nicolai Dunger skulle sjunga. Det var Sarah som tog med honom.

– Han är en ovanlig Cornelis-sångare, ingen burdus trubadur utan en vekare man. Och det finns ju också något melankoliskt i texterna, en mörkare sida, som Cornelis kanske försökte dölja med ett gamängaktigt utspel.

Hur ska man tonsätta Cornelis?

– Jag gjorde som vanligt när jag komponerar. Genrer bryr jag mig inte om. Det kan vara jazz, klassiskt eller visor. Nu har jag också börjat intressera mig för judiska musiktraditioner.

Det är som om både du och Cornelis finns med på skivan. Man hör hans speciella tonfall samtidigt som musiken är din.

– Ja, låter det så, säger Georg Riedel. Då är det ju väldigt bra.

Georg Riedel
Född: 1934.
Var: I Tjeckoslovakien, till Sverige som 4-åring.
Bor: Stockholm.
Familj: Gift, fem döttrar och en son.
Gör: Jazzmusiker, kontrabasist och kompositör.
Gjort: Idas sommarvisa och ytterligare cirka 1200 titlar registrerade hos Stim, basist på pianisten Jan Johanssons album ”Jazz på svenska” och mycket mer.
Aktuell med: Albumet ”Cornelis vs Riedel” (Playground) med dottern Sarah Riedel och Nicolai Dunger samt ett jazzalbum med pianisten Lars Jansson och norska musiker.

—————————————————————————

Sarah Riedel om pappa, Cornelis Vreeswijk och Nicolai Dunger:

– Jag är ju uppvuxen med Georgs musik, känner hans sätt att komponera väldigt väl.

– Fantastiska texter! Ett direkt tilltal samtidigt som det är högkvalitativ poesi.

– Nicolai sjunger finstämt, nästan introvert. Ett annat sätt att tolka Cornelis.

———————————————————————-

Nicolai Dunger om Cornelis Vreeswijk:

– Min favorit på albumet är ”Visa till Veronika”. Lite hurtig men texten innehåller också – som ofta hos Cornelis – nåt jävligt jobbigt, nåt som gör ont.

Och det försöker du uttrycka?

– Jo, jag gör väl det.

(Ljuva Livet 2011)

Jazzfestivalen i Ystad: Lily Dahab

Lily Dahab ”Nomade”
Per Helsas gård, lördag kl 11

World jazz, så kan den här nomadiska sången och musiken sammanfattas. Sångerskan Lily Dahab, född i Argentina med rötter från farföräldrar i Turkiet och Syrien, och hennes tyske make, pianisten Bene Aperdannier, förenas i både spansk- och arabiskinfluerad jazz.

Verklig skönsång med ofta blott sjudande rytmer, just på gränsen till den bubblande kokpunkten, där tango, samba och andra afro-latinska blandningar och även arabiska rytmer byter av varann. Lily Dahabs röst glider fram med melodierna samtidigt som rytmerna böljar genom kroppen.

 Lily Dahab. Foto  från  myspace.com/ilydahab

Gillar också Rolf Kesslers fingerplockade ackord och mångtonfyllda solon på akustisk gitarr, mitt emellan klassiskt och jazz.

Märkligast men kul: ett långsamt arrangemang av ”Besame mucho” med stilla piano, enstaka bastoner och vattenporlande rytmer – innan musiken övergår till att svänga som jazz. Vanligaste ordet (som alltid i spansk sång): corazon. Extranummer: en ödesmättad melodi, hämtad från Argentinas främsta sångpoet och protestsångerska, Mercedes Sosa.

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Magnason och Wiehe på Palladium

Solokonserter

Edda Magnason
Mikael Wiehe
Palladium i Malmö den 31 mars

Edda Magnason kommer snabbt in och sätter sig vid flygeln, inleder med ”Ropewalking” från debutalbumet. Så kan också musicerandet beskrivas: Edda sjunger och spelar på en lina som hon spänt mellan livet och musiken.

Edda Magnasons debutalbum.

Låtar? Nej, snarare sångstycken. Musiken växlar mellan klassiskt, pop, singer/songwriter och jazz.

Händerna spelar vattenflöden á la Satie, för att plötsligt stanna upp och klinka med bara ett par fingrar. Rösten sjunger, nynnar och skriar, går från lugnt till ettrigt, reser österut med Yoko Ono som sällskap.

En ny, titellös melodi blir som en pianoduett, där vänster- och högerhanden är två förälskade fåglar.

Efter bara en kort stund – så känns det – tackar Edda för sig och avslutar med sin vackra ”Goodbye song”, som också innehåller lite hemmagjord jojk.

En på tok för kort konsert. Edda Magnasons mångfacetterade musik kräver längre tid för att lägga sig till rätta i hjärtat.

Dags för Mikael Wiehe att inta scenen – ja, hela Palladium – med sin akustiska gitarr. Wiehe är en estradör eller – med tanke på hans nya album – en folkkär politiker som kan fylla ett helt rum med sin närvaro.

Mikael Wiehes mest politiska album.

Det ska bli en kväll präglad av ”kärlek, medkänsla och generositet”, säger Mikael och börjar med sin nya kärlekssång ”Strö all min kärlek”. Sen tillägger han att det också kan bli lite ”ilska och vrede, kryddat med hat och aggression”. Wiehes sjungande valturné har startat.

De som kommit hit tycker som han. Ännu så länge sjunger publiken lite trevande i de nya allsångerna ”Hej då, trevligt att träffas” och ”Ta det tillbaka” men ju hårdare Wiehe går till angrepp på namngivna politiker desto mer och vildare applåderas det.

På scen är det inte Dylan eller ens Phil Ochs som Wiehe liknar utan faktiskt Pete Seeger. Mellanpraten och publikkontakten, lika trevlig som politisk.

Också en välvald låtlista, äldre sånger som ”Man måste veta vad man önskar sig” blir en poetisk och politisk grund för de nya ”Har banken tatt din villa” och ”Fascismens racka”.

”Den jag kunde va” framförs som extranummer. Så kommer också Björn Afzelius med på Mikael Wiehes politiska turné.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 3/4 2010)

PS. Den bästa intervju jag läst med Wiehe om hans nya album, Sverige och politik finns på Throw me away.

Mikael Wiehe turnédatum:

13/04 Linköping, Sagateatern
14/04 Falkenberg, Stadsteatern
15/04 Uddevalla, Östraboteatern
16/04 Kristianstad, Yllan
21/04 Borås, Folkan
23/04 Gävle, Maxim
24/04 Kalmar, Kalmarsalen
25/04 Göteborg, Lorensbergsteatern
27/04 Stockholm, Göta Lejon
28/04 Vara, Konserthuset
29/04 Hommelvik (N), Folkets Hus
30/04 Oslo (N), Herr Nilsen
1/05 Flen, Tobbes Amazon
5/05 Norrköping, Skandiateatern
6/05 Helsingör (DK), Toldkammeret
7/05 Föllenslev (DK), Kulturhuset Gimle
8/05 Greve (DK), Portalen
16/05 Landskrona