Etikettarkiv: Kivik

Kivik Art 2011

Om ni besökte Kivik Art Centre i fjol, gick igenom Petra Gipps hus alternativt skulptur ”Refugium” och fick en stor, stark upplevelse av hennes kombination av betong och trä: ingången, rummet och den svindlande gången ut på andra sidan. Ja, då ska ni återvända i sommar och få en förnyad, annorlunda och ännu starkare upplevelse, nu när skulpturen/huset musiksatts av Kim Hedås.

Så var detta sagt. Nu måste följande skrivas:

Kivik Art ´11 kallas  ”mellanår”. Det var Sune Nordgren, projektledaren för Kivik Art, som använde just det ordet på pressvisningen. Ett annat ord är ”nödlösning”.

Tyvärr verkar den evigt pågående rättsprocessen med Ulf Lundell om konstnären Gormleys och arkitekten Chipperfields stora, höga betongskulptur – allmänt kallad ”tornet” – ha lagt sig som ett mörkt moln över Kivik Art. Bygglov eller inte? Skulptur eller byggnad?

”Kokong” av plywood, skapad av arkitektstuderande i Lund.

Nordgren skriver om ”den enda grannen”, alltså Lundell, i årets broschyr. En A4 med ett upprop mot kravet på bygglov ligger på bordet. Har rättsprocessen påverkat sponsorerna så det blivit svårare att få pengar? Eller har Nordgren tappat lusten? Ingen tvekan att både han och styrelsen är kort sagt skitsura. Och att detta påverkat Kivik Art ´11.

Liksom förra året har arkitektstuderande – i år under rubriken ”Land Arc” – bjudits in för att skissa förslag till framtida byggprojekt på Lilla Stenshuvud. Skillnaden är dels att årets blivande arkitekter kommer såväl från Lund som Trondheim och Köpenhamn. Dels att de i år både gjort skisser och modeller som ställs ut i det så kallade Kostallet och fysiska arkitektoniska verk i naturen.

”Invasion”, skapad av arkitektstuderande från Trondheim.

Och dels också, för det tredje, att resultaten är konventionella = trista i jämförelse med fjolårets. Då häpnade jag. Oj, skulle man kunna uppföra en så märklig byggnad mitt bland träden? Nej! Jo, det kan man nog. Om en av årets byggnader uppfördes i en slänt så skulle ingen höja på ögonbrynet.

De fysiska verken är tre, från varsitt land. ”Invasion” – det norska studerandeverket, som liknar, tja, några stora trästafflier eller avskalade torn, passar in fint där de står i en sluttning. Men hur skulle de kunna mäta sig med Kivik Arts, ursäkta, riktiga skulpturer?

Den svenska trasselsudden – eller kokongen – av plywood och det danska bygget av skalade stockar begriper jag inte. Den första ser ut som nånting kvarglömt, den andra kunde ha stått på vilken bygglekplats som helst under 70-talet.

Som tur är finns också Petra Gipps och Kim Hedås samarbete: mötet mellan arkitektur och musik, mellan ”Refugium” och ”Illusion”, som musikstycket heter. Det är riktigt bra – och spännande.

Huset/skulpturen ”Refugium” av Petra Gipp.

”Hur ska man definiera arkitektur? Det finns olika sätt”, säger Petra Gipp. ”Man kan göra det med ljus – eller ljud. I flera år har Kim och jag pratat om att samarbeta. Det här blev startskottet.”

”Jag har spelat in naturljud på Stenshuvud, i Stockholm, Uppsala och Dalarna”, säger Kim Hedås.

Schema för Kim Hedås musikstycke/installation ”Illusion”. 

”Spelade olika instrument som jag använde mest som ljud och tog korta klipp ur låtar jag tidigare gjort. Musiken finns i sex kanaler och spelas upp i lika många högtalare.”

Förra året, invänder jag, kunde jag uppleva huset med egna känslor. Men nu är det du som styr mina upplevelser!

”Ja, så blir det ju”, svarar Kim Hedås. ”Musiken bjuder in lyssnaren, följ med!”

På pressvisningen använde Sune Nordgren också ordet ”kontemplation”. 2011 ska vara ett år för eftertanke: Vad har Kivik Art åstadkommit? Vilken väg ska man gå? Men så känns det inte att besöka Kivik Art ´11. Det känns som en reträtt, lite uppgivet.

Samtliga foton: Gerry Johansson / Kivik Art Centre.

(Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet 2011)

Annonser

I deckarhyllan: Hans Alfredson

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.”
Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Kivik Art in i framtiden

Kivik Art 2020
Kivik Art Centre, Lilla Stenshuvud t o m 26/9

Vilken fantastisk utsikt! Så brukar jag utbrista när jag kör vägen till Lilla Stenshuvud och ser den stora himlen i tusen olika blå nyanser ovanför Kivik, havet och naturen. Alltså detta som Kivik Art Centre ska tävla mot – men försiktigt, så att konsten utmanar naturen men ändå inte konkurrerar ut den utan kompletterar.

Missa inte att slinka in genom dörren till kostallet bredvid framtidsskylten ”Kivik Art 2010”!

I år är det förstås arkitekten Petra Gipps skulpturala hus, där också en film av konstnären Runa Islam visas, som de flesta besökare vill uppleva. Men när ni parkerat bilen vid Bergdala gård, skynda inte förbi utan slink först in genom dörren bredvid skylten ”Kivik Art 2020”.

I kostallet finns en fantasieggande utställning där nitton arkitekturelever spanat in i framtiden och presenterar varsitt förslag för hur Kivik Art Centre skulle kunna utvecklas om plus tio år. Kostallet – eller ladugården – har knappt mer än tvättats och städats lite, annars ser det nog ut som när korna stod vid rännan. Det passar bra för den här utställningen: framtiden ska skapas ur det som varit.

De blivande arkitekternas arbete började i februari 2010, då snön låg 50 centimeter djup på Lilla Stenshuvud, och fortsatte under våren. Peter Siöström, lektor på Arkitekturskolan vid Lunds universitet, var handledare och arbetet ingick i studien ”Arkitektur och landskap”.

Peter Siöström, handledare och lektor på Arkitekturskolan i Lund, berättar om elevernas arbete med att skissa det framtida Kivik Art Centre.

Riktlinjerna formulerades med frågor som: Hur kan Kivik Arts identitet utvecklas på bästa sätt? Hur kan landskapet förädlas och förstärkas ytterligare? Vilka slags byggnader tolererar landskapet? En annan utgångspunkt: Strunta i pengar och politik, rita som ni tycker och vill!

Det sistnämnda gillar jag särskilt! Då borde förslagen om framtidens Kivik Art Centre kunna starta en debatt om just pengarna och politiken. Satsas det tillräckligt, för lite eller för mycket på kultur? Hur kan, ska och får konst ingripa i naturen? Är naturskyddslagen bra eller bör den skrivas om?

Frågorna med eventuella svar har aktualiserats ännu en gång, när Ulf Lundell nu bestämt sig för att överklaga beslutet om Antony Gormleys ”så kallade torn” i Kivik Art-naturen på Lilla Stenshuvud. Byggnad, skulptur eller bäggedera? Krävs byggnadslov eller inte?

Cornelius Fischers förslag har han kallat ”New Perspectives”.

Arkitekturelevernas ritningar visas på planscher och några av dem har också gjort modeller. När ett framtida museum med konstnärsateljéer ska byggas in i naturen så är det förstås oundvikligt att man (både jag som tittar och de som ritat) tänkt på Louisiana. Ett par elever ritade till och med in Giacomettis tunna, smala Louisiana-skulptur.

När jag gått runt några varv och tittat så har jag själv fått två – kanske tre – starka favoriter. Alla mest tycker jag om Cornelius Fischers förslag, ”New Perspectives”. Han har ritat ett smalt, högt hus i trä med utvändiga trappor, terrass och utkikstorn. Det syns och märks samtidigt som det smälter in i naturen – alltså helt i Kiviks Arts anda: ett skulpturalt bygge med husets funktion. Lite granna kan jag få känslan av ett mondänt trädhus.

Mina övriga favoriter är helt annorlunda men har ändå något av samma tanke och känsla. Helena Martinsson ritade ett hus som domineras av glas men ändå – eller just därför – knappts alls syns, där det står under stora trädkronor. Kajsa Holmström har istället använt sten (betong?) och låter sin byggnad – å dess ena sida – gömma sig i marken – och – å den andra sidan – öppna sig med mycket glas inför natur och himmel.

Cornelius Fischers ”New Perspectives” som modell. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Det finns angivet exakt var på Lilla Stenshuvud som de olika förslagen är tänkta att kunna uppföras. Jag läser… men sånt här förstår inte jag. Nej, jag kan inte placera dem i huvet och naturen.

Varför inte en karta, där de olika husens placeringar märkts ut? Då hade man först kunnat titta på utställningen och sen tagit med sig kartan runt på Kivik Art – och om kartan dessutom innehållit bilder på varje hus kunde man stå på rätt plats, titta på huset och naturen och jämfört.

Passar byggnaden in? Näää! Joo!

(Ystads Allehanda 2010)

Kivik Art ´10

Underrubrik: Ett nytt hus vid Lilla Stenshuvud.

Det var pressvisning inför årets nybygge på Lilla Stenshuvud vid Kivik på Österlen, alltså Kivik Art ´10.

Solig pressvisning av Kivik Art ´10. Journalister samt, från mitten och högerut, Sune Nordgren, projektledare/kurator, Petra Gipp, arkitekt/konstnär, och Gert Aspelin, ledamot i styrelsen för Kivik Art Centre. Foto: Bengt Eriksson. 

Skulpturen på väg att bli ett hus.

På väg in i huset.

 

På väg genom huset.

Och ut ur huset.

Men när blir huset en skulptur igen?

Hus? Skulptur?

Skulptur? Hus?

I vilket fall: Mycket fint gjort, tycker jag.

Petra Gipp är aktitekten till skulpturen – i betong och trä – som blir ett hus som blir en skulptur igen, först ser man den/det knappt bland träden, trots att skulpturen/huset ju är så stor(t) och massiv(t), och sen syns den/det verkligen och så försvinner skulpturen alternativt huset igen in i naturen.

Den här gången har Kivik Art Centre dessutom sökt… byggnadslov. För när en film av Runa Islam visas i ett rum i huset, då får skulpturen en funktion och blir ett hus – och därmed krävdes byggnadslov.

Men den lilla konsthallen då – betongkuben ”Moderskeppet” i vars rum, för ett rum är det väl, Antony Gormleys skulptur ”Standing Matter IX” visas – har inte det, också, en funktion, då? Blir inte det, också, ett hus? Just en liten konsthall. Och till den betongkuben/det huset/den konsthallen krävdes inget byggnadslov då, eller?

Undrar ju jag.

Fast den debatten tar vi en annan gång, för den lär gå vidare: debatten om konst kontra byggnadslov.

Och så la jag märke till en annan sak på pressvisningen också: projektledaren Sune Nordgren beskrev – helt plötsligt – samme Gormleys sååå omtalade och sååå omdebatterade STORA skulptur/konstverk som ”det så kallade tornet”.

Men ursäkta så fick det ju inte alls kallas tidigare, det är ju inget torn, ingen byggnad,utan ett konstverk.

Strax efter säger projektkordinatorn Eva Fristedt också: ”tornet”. Hörde ni där, utan något ”det så kallade” före…

Senare i sommar ska Kivik Art Centre ordna en debatt om sig själv och, förmodar jag, Ulf Lundells försök att få bort Gormelys ”torn”, om konst- och mediadebatten m m. Så det lär bli tillfälle att återkomma till det också. Men lite kul är det ju, att det som förut var ett torn i skånsk folkmun nu också blivit i alla fall ett officiellt ”torn”.

Petra Gipp intervjuas av Kristianstadsbladets vik. kulturredaktör. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Jag gillar både Gormelys och Gipps skulpturer/byggnader – kalla dom vad ni vill. Fantastiskt att så stora schabrak kan smälta in så fint, så vackert, så skönt i Lilla Stenshuvud. Klarar man av det så måste man väl vara en Konstnär som skapat Konst?

Noir i Skåne

Jonas Bergh
Till Killor with love / Noveller
(GME Förlag)

Jag börjar från slutet, när jag läser Jonas Berghs nya novellsamling. Boken avslutas nämligen med kortdeckaren ”Mord på Möllevången”.

Ordvalet och ordföljden, komma- och ännu mer punkteringarna (för Bergh slösar inte med kommatecken). Vilken fröjd att läsa! En så bra inledning – och då tänker att alltså på språkbehandlingen – var det längesen jag hittade i en svensk deckarhistoria.

Också person- och framför allt miljöskildringen av Folkets park och kvarteren kring Möllevången i Malmö är precis lagom antydd. Jonas Bergh har en känslig förmåga att inte dokumentera för mycket utan just antyda gator och – inte minst krog efter krog – så att i alla fall den här läsaren känner att han själv är där, på plats.

Fast så mycket till deckare blir det inte av deckarnovellen. Ingen vidare intrig och slarvig upplösning också. Bergh har nog förläst sig på den danske deckarförfattaren Dan Turèlls både sämre (det kriminella) och bättre sidor (personerna, miljöerna och språket). För nog måste ”Mord på Möllevången” vara Turèll-inspirerad?

Hammenhög, Simrishamn, Kivik, danshaket Nyvång i Vollsjö, samma och fler delar av Malmö, söder om Halmstad, Köpenhamn, Paris och Spanien är ytterligare några av de platser som Jonas Bergh låter sina personer befolka eller besöka.

Novellerna – så står det i baksidestexten – ”handlar om människor som snubblar omkring på den vanliga stigen i livet”. Det stämmer, nästan. Det beror på – om läsaren går längs samma stig genom livet som författaren och hans personer.

Jonas Bergh skriver arbetarnoveller – eller snarare noveller om ett svenskt trasproletariat: arbetare som inte heller riktigt klarar av att vara arbetare, människor som ”snubblar” genom livet. Det kan vara blonda Katja – eller Candy – med den korta kjolen i Malmö och Kennet – eller Killor – med våldsamt temperament från katthuset i Hammenhög. De lever inga bra liv – därför blir de inte heller några bra människor. De behandlar inte andra eller ens sig själva väl. De är som livet är.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Jonas Bergh skildrar – ja, omfamnar – personerna med stor kärlek. Nej, ordet är livsvisdom och det bör nog också stå självupplevd framför livsvisdom. De är inga onda människor, egentligen. De reagerar på livet, med och mot.

Och många av dem verkar faktiskt klara sig genom livet med livet i behåll lika länge som vi andra. Det är den styrkan som lyfts fram i novellerna: människans överlevnadsvilja och oändliga kraft. Trots motståndet från livet.

Metoden är språket. Jonas Bergh har skapat och fortsätter att skapa sitt eget svenska skriftspråk, på samma gång helt vanligt och experimentellt. Han skriver sig både kvar i och ut ur arbetarlitteraturen. Ett gammeldags sätt att berätta men ändå nytt och poetiskt.

Han kan hoppa i handlingen och hugga av meningarna, skriva kort, kort. Eller låta en mening hoppa i tanken så att formuleringen blir ogrammatikalisk och just därför så tydlig, full av känslor och liv. Hans noveller blir längre än de är; de innehåller mer än sin längd. Novellerna har en förhistoria och ger också en aning om personernas liv efter att Jonas Bergh satt den sista punkten.

Han skriver svensk – ja, skånsk – noir. Än mer urban och malmöitisk, som i ”Mord på Möllevången” och ”Första maj, Folkets park (Katja)”, än skåntry noir, som i novellen om Killor, ”Men han tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas”.

(Ystads Allehanda 2010)