Etikettarkiv: Kivik

Kivik Art ´10

Underrubrik: Ett nytt hus vid Lilla Stenshuvud.

Det var pressvisning inför årets nybygge på Lilla Stenshuvud vid Kivik på Österlen, alltså Kivik Art ´10.

Solig pressvisning av Kivik Art ´10. Journalister samt, från mitten och högerut, Sune Nordgren, projektledare/kurator, Petra Gipp, arkitekt/konstnär, och Gert Aspelin, ledamot i styrelsen för Kivik Art Centre. Foto: Bengt Eriksson. 

Skulpturen på väg att bli ett hus.

På väg in i huset.

 

På väg genom huset.

Och ut ur huset.

Men när blir huset en skulptur igen?

Hus? Skulptur?

Skulptur? Hus?

I vilket fall: Mycket fint gjort, tycker jag.

Petra Gipp är aktitekten till skulpturen – i betong och trä – som blir ett hus som blir en skulptur igen, först ser man den/det knappt bland träden, trots att skulpturen/huset ju är så stor(t) och massiv(t), och sen syns den/det verkligen och så försvinner skulpturen alternativt huset igen in i naturen.

Den här gången har Kivik Art Centre dessutom sökt… byggnadslov. För när en film av Runa Islam visas i ett rum i huset, då får skulpturen en funktion och blir ett hus – och därmed krävdes byggnadslov.

Men den lilla konsthallen då – betongkuben ”Moderskeppet” i vars rum, för ett rum är det väl, Antony Gormleys skulptur ”Standing Matter IX” visas – har inte det, också, en funktion, då? Blir inte det, också, ett hus? Just en liten konsthall. Och till den betongkuben/det huset/den konsthallen krävdes inget byggnadslov då, eller?

Undrar ju jag.

Fast den debatten tar vi en annan gång, för den lär gå vidare: debatten om konst kontra byggnadslov.

Och så la jag märke till en annan sak på pressvisningen också: projektledaren Sune Nordgren beskrev – helt plötsligt – samme Gormleys sååå omtalade och sååå omdebatterade STORA skulptur/konstverk som ”det så kallade tornet”.

Men ursäkta så fick det ju inte alls kallas tidigare, det är ju inget torn, ingen byggnad,utan ett konstverk.

Strax efter säger projektkordinatorn Eva Fristedt också: ”tornet”. Hörde ni där, utan något ”det så kallade” före…

Senare i sommar ska Kivik Art Centre ordna en debatt om sig själv och, förmodar jag, Ulf Lundells försök att få bort Gormelys ”torn”, om konst- och mediadebatten m m. Så det lär bli tillfälle att återkomma till det också. Men lite kul är det ju, att det som förut var ett torn i skånsk folkmun nu också blivit i alla fall ett officiellt ”torn”.

Petra Gipp intervjuas av Kristianstadsbladets vik. kulturredaktör. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Jag gillar både Gormelys och Gipps skulpturer/byggnader – kalla dom vad ni vill. Fantastiskt att så stora schabrak kan smälta in så fint, så vackert, så skönt i Lilla Stenshuvud. Klarar man av det så måste man väl vara en Konstnär som skapat Konst?

Noir i Skåne

Jonas Bergh
Till Killor with love / Noveller
(GME Förlag)

Jag börjar från slutet, när jag läser Jonas Berghs nya novellsamling. Boken avslutas nämligen med kortdeckaren ”Mord på Möllevången”.

Ordvalet och ordföljden, komma- och ännu mer punkteringarna (för Bergh slösar inte med kommatecken). Vilken fröjd att läsa! En så bra inledning – och då tänker att alltså på språkbehandlingen – var det längesen jag hittade i en svensk deckarhistoria.

Också person- och framför allt miljöskildringen av Folkets park och kvarteren kring Möllevången i Malmö är precis lagom antydd. Jonas Bergh har en känslig förmåga att inte dokumentera för mycket utan just antyda gator och – inte minst krog efter krog – så att i alla fall den här läsaren känner att han själv är där, på plats.

Fast så mycket till deckare blir det inte av deckarnovellen. Ingen vidare intrig och slarvig upplösning också. Bergh har nog förläst sig på den danske deckarförfattaren Dan Turèlls både sämre (det kriminella) och bättre sidor (personerna, miljöerna och språket). För nog måste ”Mord på Möllevången” vara Turèll-inspirerad?

Hammenhög, Simrishamn, Kivik, danshaket Nyvång i Vollsjö, samma och fler delar av Malmö, söder om Halmstad, Köpenhamn, Paris och Spanien är ytterligare några av de platser som Jonas Bergh låter sina personer befolka eller besöka.

Novellerna – så står det i baksidestexten – ”handlar om människor som snubblar omkring på den vanliga stigen i livet”. Det stämmer, nästan. Det beror på – om läsaren går längs samma stig genom livet som författaren och hans personer.

Jonas Bergh skriver arbetarnoveller – eller snarare noveller om ett svenskt trasproletariat: arbetare som inte heller riktigt klarar av att vara arbetare, människor som ”snubblar” genom livet. Det kan vara blonda Katja – eller Candy – med den korta kjolen i Malmö och Kennet – eller Killor – med våldsamt temperament från katthuset i Hammenhög. De lever inga bra liv – därför blir de inte heller några bra människor. De behandlar inte andra eller ens sig själva väl. De är som livet är.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Jonas Bergh skildrar – ja, omfamnar – personerna med stor kärlek. Nej, ordet är livsvisdom och det bör nog också stå självupplevd framför livsvisdom. De är inga onda människor, egentligen. De reagerar på livet, med och mot.

Och många av dem verkar faktiskt klara sig genom livet med livet i behåll lika länge som vi andra. Det är den styrkan som lyfts fram i novellerna: människans överlevnadsvilja och oändliga kraft. Trots motståndet från livet.

Metoden är språket. Jonas Bergh har skapat och fortsätter att skapa sitt eget svenska skriftspråk, på samma gång helt vanligt och experimentellt. Han skriver sig både kvar i och ut ur arbetarlitteraturen. Ett gammeldags sätt att berätta men ändå nytt och poetiskt.

Han kan hoppa i handlingen och hugga av meningarna, skriva kort, kort. Eller låta en mening hoppa i tanken så att formuleringen blir ogrammatikalisk och just därför så tydlig, full av känslor och liv. Hans noveller blir längre än de är; de innehåller mer än sin längd. Novellerna har en förhistoria och ger också en aning om personernas liv efter att Jonas Bergh satt den sista punkten.

Han skriver svensk – ja, skånsk – noir. Än mer urban och malmöitisk, som i ”Mord på Möllevången” och ”Första maj, Folkets park (Katja)”, än skåntry noir, som i novellen om Killor, ”Men han tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas”.

(Ystads Allehanda 2010)