Etikettarkiv: Kingston Trio

Joan Baez på LP, CD och scen

Bob Dylan skulle förstås bli störst och viktigast, så fort han börjat dikta egna sånger. Men Kingston Trio och Brothers Four var tidigare. Något hade jag också hört med Pete Seeger. Strax efter – och före Dylan – kom Joan Baez som verkligen öppnade mina öron för amerikansk folksång. Och nog inte bara mina…

Hade Jan Hammarlund haft sitt vibrato om han inte lyssnat på och lärt av Joan Baez? Hade Donovan i ”Colours” besjungit sin kärestas blonda hår om han inte hört ”Black is the color of my true love´s hair” med Baez?

På debut-LP:n (1960) fanns ”House of the Rising Sun”, som Dylan sjöng in några år senare, och ”Donna Donna”, som Donovan tog upp på repertoaren. Fast hennes fjärde LP, ”Joan Baez in Concert II” (1963), blev min favorit. På omslaget hade Bobby, alltså Dylan, kåt som en katt i mars, diktat ett långt, ringlande poem till Joanie.

Joan Baez 1963. Foto: Wikipedia Commons.

En live-LP från olika konserter, där Joan Baez kompade sig på gitarr i (vita) folksånger och (svarta) spirituals, en Dylan-sång, även sånger på spanska och italienska. Starkast var befrielsehymnen (inspelad i Birmingham, Alabama) för USA:s svarta medborgarrättsrörelse – den skulle med tiden bli en så världsomspännande kampsång för frihet och rättvisa att Birgit Friggebo nära 30 år senare fick för sig att sjunga ”We Shall Overcome” i Rinkeby.

Måste också nämna 1969, då jag och min blivande hustru var i USA första gången. Vi åkte Greyhound till Palo Alto på västkusten och liftade upp i bergen. Där låg Institute of Non-Violence, grundat av Joan Baez och Ira Sandperl, som höll sommarkurs i icke-våld.

Hon förenade sång med protest, engagemang och solidaritet. Musik som både glädje och vapen, för mig började det med Joan Baez. Men framåt 80-talet tappade vi bort varann. Inte vår tid, politiskt och musikaliskt. Joan började sjunga låtar från de flesta genrer (country, pop, reggae, soul).

Desto mer glädjande då att Joan Baez, 67, på sitt nya album, ”Day After Tomorrow”, är lika bra som någonsin! Fast annorlunda. Rösten är inte lika klar och porlande, vibratot kluckar inte längre. Röstläget har sjunkit och djupnat. Hon sjunger med de levda årens alla erfarenheter.

Countrypoeten Steve Earle har producerat och finns bland kompmusikerna. Sånger av Earle, Elvis Costello, Thea Gilmore, Patty Griffin m fl lyfts upp till samma betydelse och skönhet som de tidiga folksångerna. Längst in i mitt hjärta och samvete når titelspåret – (anti)krigssången ”Day After Tomorrow” (av Tom Waits / Kathleen Brennan) – som Joan Baez sjunger, liksom på 60-talet, till sin akustiska gitarr.

Skivfavoriter:
Joan Baez (1960)
Joan Baez in Concert I (1962)
Joan Baez in Concert II (1963)
Any Day Now (dubbelalbum med Dylan-sånger, 1968)
David´s Album (1969, samtliga Vanguard)
Diamonds & Rust (A&M 1975)
Bowery Songs (livealbum, 2005)
Day After Tomorrow (2008, bägge Proper)

Rare, Live & Classic (samling med tre CD, Vanguard 1993)

Böcker:
Joan Baez: Det sorgsna nöjesfältet (Rabén & Sjögren, 1968, övers: Mårten Edlund)
Joan Baez: Lyssna till min röst (Legenda, 1988, övers: Per Nyqvist)

Officiell hemsida
www.joanbaez.com

(LO Tidningen 2007)

Annonser

I CD-spelaren: Traditionellt från England

Bella Hardy
In The Shadow Of Mountains
(Noe Records/www.bellahardy.com)

John Jones
Rising Road
(Westpark/BAM)

Martin Simpson
True Stories
(Topic/Showtime)

Bella Hardys andra album, ”In The Shadow of Mountains”, är ju ännu bättre än den sensationella debuten. Hon fortsätter att göra personliga tolkningar av traditionella låtar varvat med egna sånger och melodier som löper rakt ut från brittisk folkmusiktradition.

Hennes röst tar sig in i och ut igenom det karga, lite grova skal som brittisk folksång kan ha, får tonerna att bli ljuva och innerliga, så vackra. Hon spelar dessutom fiol med sträva toner från en annan tid, även harpa, cello och concertina med mera hörs i kompet. Spåret ”All In The Morning” bryter av, hela släkten Hardy sjunger a cappella.

Med albumet ”Rising Road” har John Jones, sångare i Oysterband, gjort en utmärkt solodebut. Traditionella sånger och några egna men oavsett vilket sjunger Jones med sin bärande röst, ljus och djup på samma gång, kraftfull och innerlig. Han lyfter fram toner, ord och de ödesbestämda stämningarna.

Kompet med bl a Seth Lakeman på tenorgitarr och fiol förstärker genom att skapa en akustisk folk- och rockmusikalisk ljudvägg. Lite enahanda, eftersom låtarna behandlas ungefär likadant. Men varje spår för sig ger ett oerhört starkt intryck. Min favorit är en egen nytolkning av traditionella ”Fire Marengo” som blivit både en sjömanssång och tung akustisk rock.

Martin Simpson är den mest drivna av dessa tre engelska folksångare, vilket bevisas på ”True Stories”. Han sjunger med ett slags brittisk bluesröst och spelar både akustisk och elektrisk gitarr, även banjo. Hans egen instrumentallåt ”Swooping Molly” är en uppvisning i fingerplockarsnabbt akustiskt gitarrvirtuoseri.

Fast behandlingen av folktraditionen imponerar mest. Simpson gör vad han vill med traditionen – utan att lämna den. Både ”Tom Dooley” (Kingston Trio) och ”I Wanna Be Your Man” (Beatles) vävs in i förstaspåret ”Look Up, Look Down” och sistaspåret är en egenartad amerikansk men ändå brittisk tolkning av ”Staggelee”.

(Hifi & Musik 2009)