Etikettarkiv: Kevin Coyne

Olssons galleri: Kevin Coyne

Radiointervju med Kevin Coyne i London, på puben snett emot skivbolaget Virgins dåvarande kontor vid Vernon Yard off Portobello Road. Observera den moderna inspelningsutrustningen! Foto: Birgitta Olsson.

Annonser

Hifi & Musik, 40 år

När och hur jag började skriva i Hifi & Musik (eller Stereo-Hifi Teknik och Musik, som den hette då) minns jag exakt.

Det var 1972 och Stereo-Hifi hade alltså funnits ett par år. Själv hade jag precis flyttat ner till Skåne från Stockholm och var, redan då som nu, diversearbetare inom kultur och nöje. Hade skrivit en skivspalt i ungdomstidningen Hej! och skrev nu om popmusik på Aftonbladets kultursida, samtidigt som jag jobbade med folkfesten i Malmö och på en fritidsgård i förorten Höja.

”Mitt” första nummer av Stereo-Hifi, tror jag: nr 12/december 1972. Observera det tidstypiska omslaget.

Där började det, under ett arbetspass på fritidsgården. Jag ville ha fler ställen där jag kunde skriva om musik så jag smög in i ett tomt rum, lånade telefonen och ringde upp Alf Agdler, som var chefredaktör för Stereo-Hifi (och även hade startat tidskriften och förlaget Nordpress med bland andra Thore Rösnes).

Grönt ljus direkt, inga problem. Det första jag föreslog att jag skulle skriva var en recension av en… fågelskiva, LP:n ”Birds and Wild Beasts of Africa”, som om det varit (och det var det väl?) en form av folksång (fast av och med fåglar).

Men nu, när jag letat reda på en tidskriftsbunt från 70-talet och låter fakta reparera mitt 70-talsminne, ser jag att jag satte full fart direkt. Snabbt bidrog jag också med en recension av en politisk fransk jazzskiva – med sångerskan Colette Magny – och en artikel som fick rubriken: ”Svensk folkmusik, vad är det?”.

Det här var utmärkande för Stereo-Hifis syn på det mesta: journalistik, musik och politik. 70-talet var ju en vänsterpolitisk tid då den progressiva musikrörelsen satte agendan för svensk musik, musikbevakning och nog hela musikindustrin. Vad man än tyckte om det så måste alla förhålla sig till proggrörelsen. På Stereo-Hifi förhöll man sig med öppenhet.

Mina politiska åsikter delades knappast av någon på redaktionen. (Thore Rösnes var till exempel den evige liberalen. Jag minns en redaktionslunch, långt senare, efter namnbytet till Hifi & Musik, då popskribenten Björn Håkansson utbrast (det här var när folkpartiet gjort ett riktigt uselt riksdagsval): ”Jaså, du är folkpartist! Undrade just hur en sån kunde se ut.”)

Första numret med namnet Hifi & Musik: nr 9/september 1976.

Men ingen på redaktionen protesterade mot att jag framförde mina politiska åsikter, i artikel efter artikel. Det enda som inträffade var att Thore Rösnes initierade en debattserie om jazzmusik, dess kommunikativa syfte och eventuella politiska koppling (utgångspunkten var en åsikt jag framfört om jazzmusikern Gato Barbieri och som Thore inte delade).

Stereo-Hifi/Hifi & Musik betraktades både som en musik- och en tekniktidskrift och togs på stort allvar på 70-talet – inte minst av Musikens Makt, den progressiva musikrörelsens tidning. Också fascinerande – ja, häpnadsväckande – att se vilken blandning av musikartiklar, intervjuer och recensioner som finns i den här 70-talstidskriftsbunten som jag sitter och bläddrar i. Det gäller både egna och andras bidrag.

Somliga musikaliska vinklingar är nog omöjliga för yngre nytillkomna att förstå – som att det på 70-talet var alldeles självklart att skriva en lång artikel (Hifi & Musik 9/76, första numret med det nya namnet) där följande frågor ställdes till både skivbolagens ägare/anställda och till artisterna: 1) Kände de sig träffade av kritiken mot att de arbetar på kommersiella, multinationella bolag, 2) Vad tycker de om förslaget att det bör finnas en ”statlig kvot” som stadgar att alla distributörer måste ta in udda skivor med till exempel folkmusik, 3) Hur behandlas musikskribenter/recensenter som är kritiska mot skivindustrin?

Många intressanta svar och uttalanden också – som detta från Ulf Lundell:

– Det första jag satt min fot på EMI så började dom snacka om vem man skulle smöra. Tommy Rander eller Mats Olsson? De har en jävla makt de där två herrarna. Det var ett tafsande om hur man skulle vinkla in det på ett snyggt sätt och smöra genom tredje hand så det inte märktes. Det är komiskt.

Hifi & Musik nr 6/7 juni/juli 1978. (J-a bra intervju med Robert Broberg om jag får säga.)

Ytterligare artiklar/intervjuer/artistnamn: Carmen på skiva, 50-talet – jazzens guldålder, Karl Gerhard, Dragspelstema (från Calle Jularbo till Clifton Chenier), Lill-Babs, artikelserie om afrikansk musik, Steely Dan, sexistiska skivomslag, Kevin Coyne, Ian Dury, flera countryspecialer (svensk country, Carter Family, Jerry Jeff Walker, Holy Modal Rounders med flera), Körhistorien genom tiderna, Janne Schaffer, Ray Davies/The Kinks, Rikskonserter och musikpolitiken, Skillingtryck, Blue Note – ett riktigt jazzmärke, Allan Pettersson, Chuck Berry, Jazzprofilen – Larry Coryell, Den kristna svenska skivindustrin, engelsk punk, gitarrtema (gitarren – en historisk exposé, jazzgitarr, akustiska virtuoser, den indiske ragagitarristen Brij Bushan Kabraq och Alf Hambe), vissångare från Norge, alternativet MNW, Debatt: ”Där socialismen går in går musiken ut”, Bob Dylan – popens förste poet, Jazzprofilen: Egil Johansen…

Många bra musikskribenter medverkade i Stereo Hifi/Hifi & Musik. Inte minst Thore Rösnes, som bland annat recenserade jazzskivor, och även Alf Agdler, mer intresserad av country. Henrik Salander var regelbunden popmedarbetare när jag började skriva, efter honom följde popskribenterna Sven Bernstrup, Per Mortensen och Björn Håkansson. De artiklar om klassisk musik som Åke Engström skrev minns jag fortfarande, lika klassiska som ämnet. Han efterföljdes av Stig Jacobsson, som ju fortfarande är medarbetare. Och Bengt Nyquist förstås, som skrev om bägge delarna, både teknik och musik. Bland de medverkande fanns även Göran Holmquist, Håkan Lahger, Lennart Persson, Gunnar Salander, Ingrid Strömdahl och Mats Zetterberg.

Vinjetten förekom första gången i Stereo-Hifi Musik och Teknik nr 3/mars 1973.

I slutet av 70-talet kom Erik Boman till Hifi & Musik, först som musik- och sen chefredaktör. Han fortsatte att hålla sidorna öppna för alla sorters musik.

Under andra halvan av 70-talet infördes fackredaktörer för recensionssidorna. Rösnes tog hand om jazz, Engström om klassisk musik, Bernstrup och Mortensen om pop, jag om folkmusik. Jag minns sovvagnsresor till Stockholm alternativt morgonflyg med snabb taxi från Bromma för att hinna till tidiga redaktionsmöten.

Annars minns jag inte så mycket från recensionsmötena. Men flera nya spännande recensenter tillkom – som Christina Mattsson, Britta Svensson, Peter Hackman, Karl-Erik Tallmo och Per Tjernberg – så skivredaktörerna gjorde nog lite nytta.

Ska jag till sist riktigt malla mig (och det ska jag) så är jag extra stolt över att jag i Stereo-Hifi nr 3 1973 – nästan otroligt också att redaktionen/ägarna var så öppna för vartåt musiksmaken kunde ta vägen långt in i framtiden – startade en återkommande krönika med vinjetten ”Musik från jordens alla hörn” för att skriva om den musik som först 1987 skulle bli allmänt känd som world music.

Popskribenten Eriksson nångång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Nej, jag var inte först i Sverige med att skriva om ”världsmusik” (ära dem som äras bör, både Ludvig Rasmusson och Sören Erlandsson gick före) men ”Musik från jordens alla hörn” var den första satsningen på en regelbunden bevakning av folk- och världsmusik i någon svensk tidning/tidskrift.

1980 åkte jag ut från Hifi & Musik. Ägarna, fast jag tror inte hela redaktionen höll med, tyckte det var illojalt att jag samtidigt som jag skrivit i Hifi & Musik hade börjat planera och arbeta för starten av en rocktidning som skulle få namnet Schlager. Det var ju en konkurrent! Bara något år senare tog Erik Boman tillbaka mig. Och nu – sen dess – skriver jag på…

Thore Rösnes och jag blev också sams igen (när han 1995 skulle starta musiktidskriften Gränslöst så frågade Thore om jag ville återuppta världsmusikkrönikerandet under vinjetten ”Musik från jorden alla hörn” – och dessutom med samma fyrkantiga jordklot som i originalvinjetten från Stereo-Hifi).

(Hifi & Musik 2010)

Kevin Coyne (1944-2004)

Såg i DN – läs du också! – att det både kommit en Kevin Coyne-box (fyra CD) med tidiga inspelningar från 1973-80 och att hans legendariska dubbelalbum ”Marjory Razor Blade” remastrats och återutgivits med en extra live-inspelningar som bonus.

Tydligen har Coyne – hans röst!!! – betytt lika mycket ungefär lika länge för Nils Hansson på DN som för mig.

Ska så fort som möjligt lägga öronen och fingrarna på plattorna jag också. Till vidare:

Så här skrev jag en av de gånger – av många, många, många  – som jag såg Kevin Coyne live och intervjuade honom…

——————————————————–

Tid och plats: ett par veckor sen i London.

Det är en fredag klockan tolv. En trappa ner i Dillons bokhandel på Long Acre har en drygt handfull människor samlats för att höra Kevin Coyne läsa några noveller ur sin nya bok, ”Show Business”.

– Den här novellen handlar om en ”föredetting”, säger Kevin Coyne. En gammal rockstjärna som kunde vara jag. Nej, förresten, ändrar han sej. Inte handlar det om mej. Jag är ju på väg tillbaks!

Medan Kevin Coyne läser står jag och funderar på när det kan ha varit som jag såg honom första gången? 1972, kanske, eller -73? Och när såg jag honom senast? Någon gång i slutet av 70-talet? Det måste i alla fall vara minst tio, kanske femton år sen.

Håret har blivit tunnare och gråare. Ryggen är krokigare. Några eller tio kilo har han också gått upp i vikt. Annars verkar han vara i hygglig form.

Efter uppläsningen frågar en av lyssnarna vad Kevin gör nu för tiden…

Svaret låter som en suck:

– Jag komponerar, skriver och målar. Jag turnerar, åker runt och sjunger på klubbar tillsammans med en gitarrist.

– Numera bor jag i Tyskland. Jag har gjort flera skivor på tyska skivmärken. Men skivorna distribueras nog inte i England.

Kevin Coyne fotograferad en annan gång tillsammans med Dagmar Krause, i Lund 1980 eller möjligen -79. Foto: Birgitta Olsson.

Dagen därpå, på lördagkvällen, uppträder Kevin Coyne i London (klubben Roadhouse) för första gången på två år. Och nu är publiken betydligt större än en handfull. När jag anländer en timma före konserten är alla stolar och bord upptagna. Jag får hänga i baren.

Kevin Coyne har sin tyske kompmusiker med sej. Själv spelar han akustisk gitarr lika bakvänt som alltid: med ett enda finger – nämligen tummen. Han sjunger ballader, som plötsligt far iväg i vilken riktning som helst, och rocklåtar, där han på sitt eget sätt varierar blues- och rockmusikens tre vanligaste ackord.

Han sjunger nya låtar och också äldre. Några – ”Marlene”, ”Eastbourne Ladies”, ”Karate King”, ”Marjory Razor Blades” och kanske ytterligare någon som jag inte minns – är så gamla att de fanns med på den dubbel-LP (1973) som blev hans ”genombrott”.

När jag återhör ”Marjory Razor Blade” snabbspolar tjugo år genom min kropp. Nu som då sjunger Kevin Coyne a cappella och – jag tror inte mina öron! – lika kraftfullt och intensivt som då. Varje ord, varje ton fyller han med inlevelse.

Men de tjugo åren har också lagt en cigarett- och antagligen alkoholhes hinna på rösten. (Time Out, Londons föregångare till Nöjesguiden, placerar Kevin Coynes röst ”mitt emellan Joe Cocker och Van Morrison”.)

Kevin hostar och harklar sej:

– För många cigaretter. (Kort paus.) För mycket liv, tillägger han.

Dessa tre ord – ”för mycket liv” – är en exakt beskrivning av Kevin Coynes förhållande till såväl livet som musiken och rockindustrin.

Hans rocksångpoesi handlar om människor som vill att livet ska vara mer och annorlunda – och sen försöker hantera kunskapen att livet inte är, så att säga, mer än det är.

Också den rocksångare som gör så – fyller sina låtar med alltför mycket liv = verklighet – får det ofta besvärligt både med skivbolag och den stora publiken.

Dagen efter konserten letar jag skivor på söndagsöppna Tower Records. Där hittar jag faktiskt ett av Kevin Coynes tyska album, ”Romance – Romance”, och framför allt en CD-samling med live-inspelningar från John Peels radioprogram. (Det var Peel som en gång i tiden ”upptäckte” Kevin Coyne.)

Sen ligger jag på hotellrumssängen och hör – hurra för den portabla CD-spelaren! – Kevin Coynes bästa inspelningar någonsin! ”Peel Sessions”  (inspelade 1973-1990) är så direkta och ”enkla”. Starta förstärkaren, plugga in gitarrerna, ett-två-tre-å-kör! Så här spontant, burdust och sprakande elektriskt ska ju Kevins sång och gitarr kompas.

I texthäftet till ”Peel Sessions” beskriver Kevin själv sina skivor och sin musik:

– Jag spelar in skivor efter principen ”här” och nu”.

– Ibland har jag nog gått till överdrift. Men jag har alltid känt att en perfekt produktion är en död produktion. Jag vill att mina skivor ska förmedla någon slags sanning – ja, t o m vara en slags hjälp – för lyssnarna.

– Jag är den första att erkänna att skivorna inte alltid är så lätta att lyssna på. Men dom är inte pessimistiska eller uppgivna som somliga påstår. Mina skivor innehåller… bitar av liv.”

Kevins Coynes samtliga LP är på väg att återutgivas som CD. Alla är hörvärda. Men jag, som föredrar när Kevin 1) sjunger till sin egen akustiska gitarr eller 2) kompas av ett rockband med mycket elgitarrer, rekommenderar att du främst håller utkik efter följande album: ”Marjory Razor Blade”, ”Heartburn” och ”Blame It On The Night” (samtliga Virgin).

”Peel Sessions” (Strange Fruit) distribueras tyvärr inte i Sverige men ska gå att hitta i skivaffärer som direktimporterar skivor från England. Att döma av albumet ”Romance – Romance” (Zabo) är också Kevin Coynes senaste tyska skivor värda att hålla ögonen och öronen öppna för.

”The Party Dress” och ”Show Business” (bägge utgivna av Serpent’s Tail) är titlarna på hans två novellsamlingar.

(Tidningen Fönstret 1993)