Fred Åkerström återhörd

En gång reste jag på turné med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska kulturarbetare, som det hette på 70-talet). Den galna, för att inte säga fullständigt vansinniga, turnén gick genom Danmark. Författaren Kai Henmark satte en rubrik på äventyret: »Nya tåget över Bält«. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Ovanstående berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med Fred vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scenen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter »tåget över Bält« lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När skivproducenten Anders Burman sammanställt en CD-box med Fred Åkerström (1937-85) har han valt att kalla den, just, »Fem sidor«. Varje CD dokumenterar minst en sida av Fred Åkerström: Den romantiske, Den frodige, Den berättande, Den politiske och, förstås, Carl Michael Bellman-tolkaren.

Från boxens texthäfte eller smärre bok: en oljemålning av Stig Claesson.

Fred Åkerström sjöng Fredmans epistlar så inlevelsefullt att han blev Bellman – men samtidigt inte. För samtidigt var det som om han stod brevid både sej själv och Bellman och kommenterade Bellmans tid och samhälle, liv och sångpoesi.

På Bellman-CDn finns en inspelning av »Nå, skruva fiolen« (1964) tillsammans med Ann-Louise Hansson och Cornelis Vreeswijk. »Stolta stad« (1977) både deklamerar och sjunger han så att episteln blir ett helt skådespel. I inspelningarna från visfestivalen i Västervik, »Fredmans sång« (-84) och »Gubben Noak« (-85), är han föredragshållare respektive allsångsledare.

Jag lyssnar, jämför och – inget annat är möjligt – fylls med den största beundran för hans professionalitet, ihärdighet, vilja. Från 60- till 80-talet gick han vidare, borrade djupare, ville lära sej och oss ännu mer om Bellman.

Som Bellman-tolkare var han mästerlig, så förstklassig att Carl Michael Åkerström ställde sej i vägen för de andra Åkerströmmarna. Jag måste erkänna att Åkerström-boxen fick mej att återupptäcka hans Ruben Nilson-tolkningar. Hur kunde jag glömma att han, faktiskt, sjunger Ruben Nilson lika mästerligt?

Han sjunger med en annan röst, för det här är visor från och om en annan tid än Bellmans, men lika solidariskt, inlevelsefullt och igenkännande. Visan om »Åkare Lundgrens begravning« blir teater, som blir verklighet.

En annan upptäckt är den romantiske Åkerström: öm och mjuk, just romantisk och kärleksfull. Minsann om inte denne burduse trubadur sjunger Birger Sjöberg, Gösta Kullenberg och Fritz Sjöström med lenaste sammetsröst!

Här finns också hans tonsättningar av Stig Dagermans »dagsedlar«, ett par texter av Kent Andersson, George Riedels och Lennart Hellsings »bananvisor«, den politiska slagdängan om »Kapitalismen«, Joe Hill, t o m en musikalmelodi från »Dr Doolittle«. Och så några egna visor…

De sistnämnda är inte många och inte märkvärdiga. Men, vid sidan om Cornelis, hur många svenska vissångare från 60- och 70-talen har skrivit märkvärdiga visor? Freds egna texter – mest känd är väl Oslo-visan till dottern Cajsa-Stina – var enkla som brev, direkt från hjärtat, helt ärliga, tror jag.

Åkerström-boxen innehåller dessutom en sång som blir ett slags facit – precis som Danmarksresan blev för mej – till artisten och människan Fred Åkerström. Sången, som heter »Ingenstans (är man fri som en fågel)«, har aldrig tidigare funnits på skiva. Han är en liten pojke och han är en vuxen man. Han är rasande och han gråter. Fred Åkerström sjunger om sina föräldrar och sin uppväxt – om sitt, ordagrant, »sönderslagna liv«.

Krönikan har tidigare varit publicerad i ABF:s tidning Fönstret (1995). Tyvärr verkar Fred Åkerström-boxen »Fem sidor« (Metronome/Warner, fem CD) nu vara utgången. Så det blir till att leta i skivantikvariat eller pussla ihop andra CD (finns både återutgivningar och diverse samlingar).

Musical om kapitalism och fascism

Hur det är för er vet jag inte men för mig är det i alla fall kul med det här bloggarkivet eller vad Erikssons kultursidor ska kallas. Jag lockas att leta efter och hittar artiklar som jag knappt minns att jag skrivit. Som följande korta porträttintervju, från maj 1969. Himmel! Nästan precis 40 år sen.

Det fina – för att inte säga sååå söta – fotot togs av Ingrid Sandberg, kursare på Journalisthögskolan i Göteborg. Hon plåtade ibland när jag skrev. Jag har… hmmmm… skannat foton från tidningen och det är ju sånt som man inte får göra. Men jag kunde inte låta bli! Jag tycker Ingrids foto fångat Göran Stangertz precis som jag tror att jag kommer ihåg honom som ung och då i Göteborg.

Hoppas Ingrid ursäktar mitt fräcka tilltag. Jag har inte sett och träffat henne – dig – efter Journalisthögskolan. Så också det är snart 40 år sen. Hör av dig om du ser det här!

Intervjufrågorna ställdes av en mycket ung journalist och besvarades av en regissör och skådespelare som inte var mycket äldre.

Göran Stangertz, fotograferad 1969 av Ingrid Sandberg.

För några dagar sen hade Shakespeares ”Trettondagsafton” premiär på Göteborgs stadsteater. I musicaltappning och med titeln ”Your own thing”. Och med popgruppen Perhaps på scen i en blandning av ljusshow och popgala. Det är den unge Göran Stangertz som satt i scen det hela. Men själv är han blygsam.

– Vi jobbar kollektivt. Jag samordnade bara alla idéer, säjer han.

”Your own thing” ska locka en ny publik till Göteborgs stadsteater. Fortsätta att locka ungdomar – som Kent Anderssons ”Hemmet” och ”Sandlådan” har börjat med. Kent Andersson har också översatt och bearbetat dom svenska sångtexterna i ”Your own thing”.

– Popmusik är en del av den moderna kulturen. Man kan kanalisera ungdomsrevolten genom popmusiken. Det är därför jag har ett discoteque i foajén. Som spelar bra progressiv popmusik som motvikt till alla dåliga discoteque i Göteborg och på andra ställen. Spelar plattor med icke-kommersiella grupper som Fugs och Mothers of Invention.

Säjer Göran. Men jag frågar – varför valde ni då Perhaps som popgrupp till pjäsen? Är inte dom…?

– Jovisst, avbryter Göran. Dom är kommersiella ut i fingerspetsarna. Men vi valde dom bara för att vi måste ha några som kan spela bra och känna igen en och annan not. Och man får hoppas att pjäsen öppnar ögonen på dom en smula. Och att dom går härifrån med en liten annorlunda syn. För popindustrin är ett typexempel på kapitalism och fascism. Det är också det som ”Your own thing” handlar om.

Göran Stangertz är 24, har gått på scenskolan i Göteborg och nu varit två år som skådespelare på Stadsteater. Han var bl a med i ”Hemmet”. Dessförinnan sysslade han en del med Studentteatern i Lund.

– Svensk teater, var finns den annat än i Göteborg? konstaterar han och fortsätter:

– Det beror på att en massa vettiga människor har samlats här i Göteborg. Människor som har en gemensamt politisk ståndpunkt och därför kan fungera tillsammans. Och jobba kollektivt. All teater är politisk. Antingen är den borgerlig eller också radikal. Det är bra att teater inte längre är teater för sin egen skull. Utan griper in i samhället och samhällsdebatten.

Men jag är på mitt mest elaka humör så jag drämmer till med: Apropå kollektiv teater… Det finns rykten som vill låta påskina att vissa skådespelare är lite sura på Kent Andersson. Ni jobbar fram pjäserna tillsammans och sen står Kent Andersson som författare. Och får alla royalties.

– Nä då. Det stämmer inte alls. Dom pjäser som vi gör kollektivt är kollektivt jobb. Pengarna från dom pjäserna samlas i en speciell kassa. Sen ska vi bl a bygga ett barndaghem för pengarna. Och ha dom till stipendier, säger Göran Stangertz som ser ut att vara 17 år fast han är 24.

Till sist en fråga som jag tänkt på hela tiden: Det är väl inte så att du har nån filmroll på lut?

– Det har jag väl i och för sej. Men så där väldigt officiellt är det inte ännu.

(Ungdomstidningen HEJ! nr 21 – 25 maj 1969)